Den flytande svarta vätskan
som har frätit på min hud så länge
började avta
stjärnorna lyste för mig
för min framtid
Jag andades i färger igen
såg ett helt nytt ljus
som bländande starkt för mina ögon
jag var inte riktigt där än
i lugnet, vissheten
men jag vet att jag tillslut kommer att se ljuset
utan att blunda för det

Den friska sidan kommer att överleva

I tisdags tog jag en mindre överdos. Fick ligga med dropp, sladdar och var på observation i flera timmar. Jag ångrar det så fruktansvärt mycket. Kände sådan skam inför mina föräldrar. Så mycket smärta dom måste gå igenom pga av mig. Men, det posetiva är att jag fick kämparglöden tillbaka. Liksom "nu jävlar" Nu är det faktiskt min tur att må bra! Var ett "wake-up-call" för såhär kan jag inte hålla på. Tror jag gjorde det för jag var skrämd inför framtiden. Men jag borde ju se posetivt på framtiden, för det har hänt mycket på dom här åren! Jag har bra behandling just nu och fått rätt diagnos. Jag har verktygen att må bättre. Jag ska försöka bli helt skadefri nu också. Ska kämpa emot impulserna som satan. Säger inte att jag kommer må bra på en gång. Utan detta kommer bli den största kampen någonsin. Jag vill ha ett värdefullt berikande liv. Jag vägrar låta hjärnspökerna vinna över mig.

Och, eftersom jag faktiskt har gått såhär långt, att jag har tagit tabletterna och klunkat vinet. Så ska jag inte dricka alkohol förens nyårsafton. Kanske inte är det bästa att festa osv när det precis har hänt. Impulserna blir otroligt mycket starkare när man dricker. Om jag inte skulle druckit tror jag inte att jag hade tagit dom där tabletterna.

Mina dagar ska bestå av promenader, filmer, serier, lite träning. Träffa någon vän då och då. Skriva texter och dricka kaffe och te. Det ska vara lugnt. Måste stabilisera upp mig lite. Hänt ganska mycket den senaste tiden vilket jag inte vill ta här.

Imorgon ska jag, pappa och min bror åka till eringsboda. Titta hur hans mormor och morfar bodde. Ska ta med mig kameran och fota lite.

Jag tänker aldrig gå såhär långt igen.

För mycket skam.

Och jag vill inte vara bakom låsta dörrar.

Det som kallas psyket.

Jag hör inte hemma där, för min plats är HÄR.

jag darrade efter mitt tjut
rent panikartat och den ärligaste bekännelsen
Verklighetens klor klöste på mig
jag som så länge hade gömt mig ifrån den
tagit avstånd
Nu var den här
På nära håll

Jag var tvungen att blotta mina djupaste tankar och samla ihop dom tills min kropp blev öm, matt
och tills mitt sinnestillstånd blev försämrat
för dom säger ju:
"När du nått botten kan det bara bli bättre"
Botten
Nått så många gånger
När man kommer in i den djupaste svackan
finns det ett tecken på tillfrisknad då?

Jag vet inte längre vad jag ska tro
jag vet bara att jag snart är där längst ner i träsket och trampar igen
fast den här gången
kanske jag inte trampar alls

Och vips, så tappade man matlusten.
Äntligen säger jag.

Don't ever let anyone tell you you deserve that.

Don't ever let anyone tell you you deserve that.
Don't ever let anyone tell you you deserve that.
Don't ever let anyone tell you you deserve that.
Don't ever let anyone tell you you deserve that.
Don't ever let anyone tell you you deserve that.
Don't ever let anyone tell you you deserve that.
Don't ever let anyone tell you you deserve that. 

fri

det blir alldeles tyst

mörkret täcker mina ögon

jag andas lugnt och tyst

harmoniskt

och jag svävar

tyngden från mina axlar försvinner

fjäderlätt

jag släpper allt, släpper fotfästet på jorden

lyssnar endast på tystnaden

flyter iväg

mot det okända

Its much easier to fake a smile than to explain what you really feel inside.

text på tåget

Kaoset skriker tillbaka
slår
sparkar
och trampar på mig
flåsar mig i nacken
ständigt
Ibland omfamnar jag den
tar emot
För visst kan det inte bli värre än vad det redan är?
När ens självbild är förvrängd
tappat hoppet om sig själv
och för mänskligheten
Ångrar varje sekund efter jag vaknar upp från dom kaotiska nätterna
Ångesten kommer som ett blixtnedslag från himlen
strålar igenom min kropp
tappar förmågan att andas
försöker skaka av bilderna i mitt huvud
som jag själv skapat
den här eviga misären
kriget i mitt huvud
dödar mig långsamt
Stjärnorna i den nattsvarta himlen har tappat sitt lyster
försöker klamra fast vid hoppet
men tråden har blivit skör
jag vill bara bli fri

Motbjudande

Tror jag har kommit in i en slags depressions svacka. Nästan inget känns kul längre. Här hemma rycker jag knappt en mungipa. Kanske ibland men då är det mest att jag sätter på mig masken och låtsas vara glad. När är det min tur att bli lycklig?

Sen känner jag mig så jävla fet hela tiden, så motbjudande.. kunde inte få i mig frukost idag, tog en kopp te. Bestämde mig för att springa senare på dagen, det ska jag göra. För jag kan inte gå runt i den här kroppen längre. Så äcklig. Även hur jobbigt det är och hur dålig kondition jag har, ska jag inte sluta springa. Springa bort från livet, från ångesten, från problemen. Jag hänger på en röd skör tråd. Mina  inre demoner skriker efter blod. Dom ännu djupare rösterna skriker efter död. Hur länge klarar jag att leva i misären, att stå emot? Känner mig lika risig som när jag mådde sämst. Jag orkar inte kämpa. Men inerst inne finns nog en liten livsgnista. För när det är bra, då är det riktigt bra. Jag hatar att ha borderline. En vidrig sjukdom. Varför är jag så jävla känslig? Blir så lätt ledsen? Det är så löjligt att jag faller ner djupt när små saker händer. Jag hatar allt som har att göra med mig. Jag är, ja. Motbjudande.

Ensam
Ensam
Ensam
Ensam
och
Ensam

Alla är upptagna med sina egna liv. Och jag känner då att ingen tycker om mig. "Vem vill umgås med dig? För det första är du tråkig. Sen är du ointressant och ful. Tjock får vi inte glömma bort!" Låter inte så attraktivt att ha som en vän. Klanka ner på mig själv om och om igen. Finns inget posetivt med mig. Som jag känner det nu. Hur ska jag vara för att ni ska tycka om mig? Ibland känner jag mig utnyttjad. Av folk. Att dom ska lägga sina problem över mig, prata av sig. Sen adjö med dig. Kan ingen fråga mig hur jag mår? För man ser på mig när jag mår dåligt, både mitt kroppspråk och blicken. Det har jag hört. Ändå så frågar dom inte. Är dom rädda? Rädda för vad dom ska höra? Men det är nog mitt fel, att jag inte pratar frivilligt hur jag mår. För.. jag vet inte helt enkelt vad jag ska säga. För, varför emma? Varför mår du dåligt? Jag vet inte längre. Det är misär helt enkelt och jag vet inte varför. Jag känner mig bara så oduglig och värdelös. Så liten och obetydlig.

Sprider jag misär genom mitt mående?
Är det kanske så att jag utstrålar mer misär än glädje?

Och hur mitt mående är? Ganska skit och starka självmordstankar. Min terapeut är tydligen orolig på dom höga siffrorna på veckokortet. Enda som håller mig uppe är att Nicole kommer hit nästa vecka. Vi ska ses på onsdag och fredag. Jag ska ha dreads igen! Den här gången är mitt hår längre så det kommer bli snyggare! Ja, det ska vi syssla med på onsdagen. Och på fredagen blir det att dricka vin! Vi skulle ha vin och  cider. Men jag får nöja mig med vin. Eftersom cider är lite för sött. (jag ska ju hårdbanta) vissligen innehåller vin också många tomma kalorier. Men, det är det mest kalorisnåla drycken när det gäller alkohol.

Som avslut ska ni få två bilder på mig hur jag ser ut nu för tiden! Ganska relax stil. Haha.

And goodbye och godnatt igen!

Ett bmi på 30. Ligger på röda gränsen, alltså danger. Sluta ät och bli smal igen. Imorgon ska jag köpa sockerfria powerking istället för godis. Kom igen nu! Måste ändå säga att jag har gått ner en hel del sen 2010. Bildbevis:

2010

 2012

(skiljer sig ungefär 9 kilo)

Får ärligt talat spykänslor på den första bilden. Hur i helvete kunde jag ens ha en pojkvän när jag såg ut sådär? (någon månad efter blev jag dock dumpad, kanske pga av det? haha.)  Den andra bilden är väl.. acceptabel. Övergången från "tjock" till "kurvig" jag vill vara smal. Vill inte ha kurvor. Vill vara rak. Slim. Vill ha mina fina nyckelben tillbaka. Man ser på den andra bilden att dom börjar komma fram ur allt fett iallafall.
Hade planerat en dag med godisfrossa och tvtittande imorgon. Istället ska jag upp tidigt och powerwalka tänkte jag, jag måste! Har ställt klockan på 7.00 sen efter det, dusch. Äta frukost. Ta bussen och köp sockerfria powerking. Hatar att min ätstörning satt igång pga en läkare på ungdomsmot. Riskerar att få en blodpropp om man tar dom p-pillerna man har om man har ett bmi på 32 ungefär. Så jag låg på gränsen. Med tårarna upp i ögonen gick jag därifrån. Och ja, där började allt igen. En sådan liten sak.. och jag är ju så medveten att jag inte tänker logiskt eller friskt, just nu. Men om jag går ner vikt blir jag lyckligare, tänker jag.

Har bestämt mig tills nyårsafton ska jag ha gått ner till 79 kilo. Jag väger 86 just nu. Gärna mer men det är nog ganska omöjligt. Beror helt och hållet på hur mycket jag syndar. Kom igen för helvete emma.

Adjö för mig.

Impuls

If you look at your reflection
Is it all you want it to be?
What if you could look right through the cracks?
Would you find yourself...
Find yourself afraid to see?

Mitt kaoshjärta slår. Lusten att släppa allt. Göra allt jag INTE ska göra. Impulser, impulser, impulser.
Alkohol, rakblad, destruktivt sex. Flykt, flykt. Jag känner att jag har kommit in ett litet steg i det igen men jag försöker hålla mig i shack. Dränker mitt skrik i kudden. Le. Le. Alltid le. Prata. Även ifall orden inte kommer ifrån mig. Känner att rösten blir förvrängd. Det är jag men ändå inte. Och tom, ja det är jag. Det bara ekar av ihållighet och falskhet. Försöker gömma min sjuka sida så gott jag kan. Men när det inte går att skymma längre, när den hänger över mina axlar, visar sitt mörka moln över mig. Skymmer sikten ur vad jag ska gå. Då är det försent. Impuls.

Jag har sagt förut att även om jag mår dåligt så orkar jag ändå lite mer. Nu känns det som jag har dränkt dom orden. Jag vet inte om jag orkar. Jag är nära ett sammanbrott. Jag vill så gärna prata om hur jag mår för andra, men mina ord blir tomma. Glömda. Istället lyssnar jag på den andra, nickar, ger råd och ser förstående ut. När det är helt kaos i mitt huvud och jag vill bara lägga mig på golvet och skrika. Det är svårt att vara glad, så jävla svårt. Och även om jag bryr mig om den andra personen kan jag inte hjälpa att tänka "jag då?" men jag vet att det är mitt fel, för jag kan inte prata om det. För jag vet inte varför jag mår dåligt. Så vad är det för mening då? Finns det ens en mening att gå till psykologen och prata när man inte ens förstår   sig själv? Varför är inte jag glad? Jag har ju så mycket att vara glad för. Men jag kan bara se allt i nattsvart.

Förvrängda röster. Ful, fet, oduglig. Borde skära sönder mig eller ännu bättre dö. För då skulle jag väl gjort en tjänst? Både för systemet och människorna. Äcklas över mig själv att jag ska få aktivitetsersättning. Ditt odugliga fanskap, varför ska inte du göra en tjänst i samhället och jobba som alla andra? Jag är sjuk, förlåt. Nej, du är bara lat.

Eller hur var det nu igen?
Brottas med två röster från olika sidor.

Impuls.

Sitter här framför datorn på eftermiddagen och suger in varje ord på en låt. Antlers-Atrophy.

"You've been living awhile in the front of my skull, making orders. You've been writing me rules, shrinking maps, redrawing borders. Ive been repeating your speeches but the audience just doesn't follow. Because I'm leaving out words, punctuation and it sounds pretty hollow. Ive been living in bed because now you tell me to sleep. Ive been hiding my voice and my face and you decide when I eat. In your dreams I'm a criminal, horrible, sleeping around. While you're awake, I'm impossible, constantly letting you down."

"Some one, oh anyone, Tell me how to stop this. She's screaming, expiring and I'm her only witness. I'm freezing, infected, and rigid in that room insider her. No one's gonna come as long as I lay still in bed beside her."

Jag vill gråta, jag vill så gärna gråta. Men det kommer inget. Försöker pressa så hårt jag kan. Ögonen blir glansiga. Jag vill skrika. Men jag får inte ut ett ljud. Vill sova, sova bort all skit. Alla minnen. Alla mörka tankar. Sjukdomen styr verkligen mitt liv. Jag hatar det. Dom här känslostormarna.

Fuck it.

Har varit i malmö och träffat Martha ordentligt sista gången innan hon åker till kuba. När jag kom på lördagen drack vi och festade för oss själva i hennes lägenhet. Sen senare åkte vi in till stan till klubben babel. En tjej kommenterade på att jag passade jättebra i earl. Inte många brukar komma fram och säga fina saker till mig ute så blev jättejätteglad. Var en ganska galen natt. Mycket alkohol och dansande. Och jag fick hångla (huurrraaaiiii) haha. Man skämde nog ut sig på klubben på olika sätt men det var värt det! Dock har Martha och jag minnesluckor. Men vi skrattade åt det dagen efter vi vaknade, hur packade vi var. På söndagen chillade vi bara, åkte in till stan och köpte mat. Gick och lade oss tidigt. Och nu är jag hemma. Den här veckan ska jag fokusera på träningen igen. Måste komma igång. Men det hindrar inte mig att vara social. Ska träffa Anna på lördag och sova över. Kanske träffa en nyfunnen vän vid namn Emelie på torsdag. Sen blir det både möte på psykratrin och arbetslivsresurs. Min bror ville öla med mig innan han började skolan i växjö så det ska jag nog med kunna klämma in! Nå, nu ska jag nog hälla upp en kopp te och kolla på film. Det blev ett ganska tråkigt inlägg den här gången men jag har inte så mycket annat att skriva. Lite ångest hit och dit dom senaste dagarna men det får jag ju alltid räkna med. Den sociala delen går bra just nu, jag träffar fina människor som är BRA för mig. Inget destruktivt. Skulle bli ultimat om jag kunde skaffa en lägenhet.. ska ta upp den med min psykolog nästa gång på onsdag, om mitt bidrag räcker till att skaffa bostadsbidrag. Jobb biten kommer ta ett tag och jag orkar inte vänta tills jag har ett jobb.

Och det här med borderline, har jag har tydligen. Jag har fått diagnosen nu. Vi ska ta in mina föräldrar på samtal så dom förstår det förhindret. Det posetiva är ju att man kan bli av med borderline. Fick jag reda på från min psykolog. Antar att man är en "frisk borderline" då. Ska även fråga om jag kan få mer information om förhindret. Ni märker att jag skriver "förhindret" istället för "sjukdom"? Sjukdom klingar inte bra i öronen.  Känns så hårt och brutalt. Så jag förfinar det lite.

Ska även köpa tågbiljett till Nicole också. Ska dit den 7 september. Kommer bli kul. Men jag är jättenervös att jag kommer byta i hässleholm då.. så stort och jag har världens sämsta självkänsla och självförtroende så jag är rädd att jag kommer få panik i bytet. Hoppas jag får tid på mig.

Well, nu var det den där kopp te'n!

Är jag så dålig?

Varför får jag aldrig finna kärlek? Är jag för ful? För tjock? För skadad? Tråkig? Vänner pratar om kärlek, sex, förhållanden. Vad får jag? Vem går egentligen fram till mig på krogen utan att söka efter sex? Dom går inte fram till mig för jag ser bra ut, utan att dom är så jävla desperata att dom väljer en fet ful äcklig tjej som inte kommer få till det ändå. "Okej, hon kan jag väl ligga med." Har jag för höga strandad? Ska jag acceptera att falla för någon jag inte finner attraktiv eller intressant? Det har jag försökt för många gånger, men det enda jag känner är "nej nej nej" och känner mig smutsig och äcklig. Vem skriver till mig på någon sida och säger att jag ser bra ut? Ingen. Hela mitt liv har kretsat just att ingen vill ha mig för jag är för tjock. Även när jag var som smalast. Jag måste erkänna att det fanns mer killar för mig när jag var smalare. Har sammanlagt haft 4 olika förhållanden. Och dom kom tätt intill varandra. Varför? Jo, jag kan bara se det som den enda anledningen för jag var smalare. Jag har gått ner i vikt men jag trivs inte med mig själv. Min kropp är vidrig. Sen kommer ju detta, är jag för tråkig? som jag sa tidigare. Avensjuk på alla mina vänner. Jag vill inte vara det, men jag är tyvärr det. Jag är den där tjocka vännen. Den där vännen. Inte i centrum. Inte någon kollar på. Och så kan man lägga till ärren på mina ärmar, hoppsan! Där sjönk jag ännu mer i attraktiv-skalan.


HA-HA-HA-HA. Den-tjocka-snälla-emma.

Tillbaka

Längesedan man skrev här. Jag har inte haft orken och inte heller lusten. Funderar på att stänga ner min blogg. Blir mer och mer uppehåll ifrån den. Plus att knappt någon läser den heller. Den är ju först och främst för mig själv men skulle vara kul med lite kommentarer och peppande. Yeye, alright. Det har börjat kännas stegvis bättre med mitt humör. Tror det kan vara mycket med att jag fick sertralin tillbaka. Går inte lika mycket upp och ned. Tomrummet är dock forfarande kvar. Börjar känna mig mer och mer avtrubbad och lite bitter över min situation. Känns också som jag inte riktigt är här, att det inte är jag som pratar, rör mig. Känns också som jag har två olika personligheter, två olika sidor. Vet inte hur jag ska förklara det. Den glada Emma känns så falsk, jag vet inte om jag faktiskt ÄR glad eller om jag fejkar det. Jag vet att jag alltid brukar överdriva för att vara trevlig. Den glada Emma känns som ett innehållslöst tomt skal. Medan den depressiva Emma känns mer äkta. Jag känner och finns. Även om jag finns på ett mörk ställe så lever jag. Låter det begripligt? Tycker det låter skruvat. Att den glada Emma känns död medan den andra lever. Ska det inte vara tvärt om?

Var iallafall hos min psykolog i måndags, jag tror vi börjar med en slags utredning nu (?) för hon tog fram en helt häfte om borderline. Skulle svara på frågor. Den första sidan tog säkert 25 minuter. Och det var det enda vi hann. Vi gick även igenom veckokortet. Liknande veckokort jag hade på BUP när jag gick dbt där. Hon ville att vi skulle påbörja dbt behandling igen. Mycket som händer nu. För idag så träffade jag och min handläggare på AF några på arbetslivscoach. (hittar på något för jag kommer inte ihåg vad det hette) Och där ska jag börja. Känns riktigt seriöst nu att jag faktiskt ska förbereda mig PÅ RIKTIGT att gå ut i arbetslivet och det skrämmer mig. Som satan. Mer krav nu. CV som jag ska skriva om, kanske ringa efter praktikplats/jobb vad vet jag. Låter väldigt lite men det är ett jävla stort steg för mig. Att ta ansvar. Över mitt egna liv. Men jag ska klara mig. Även om jag mår skit, för jag SKA ha den där lägenheten, jag ska ha struktur i mitt liv, jag ska ta eget ansvar. Dags att börja bli vuxen. Kan inte längre gräva ner mig och gömma mig. Jag måste klara detta, jag har helt enkelt inget annat val. Misslyckande är INGET alternativ.

Ohållbart

Det går inte så bra just nu. Upp och nedgångarna är kraftiga och jag börjar tappa kontrollen varje gång det blir en stor svacka ner. Medicinen fungerar inte alltså. Har skurit mig, bränt mig, kliat sönder mig. Jag är sårbar och det blir en väldigt stressad situationen, när man också inte vet när man ska dala. Jag ska inte säga "Jag orkar inte" för det gör jag. Men det är en ohållbar situation. Jag blir så trött. Jag vet faktiskt inte vad jag är deprimerad över längre. Det bara är som det är. Jag mår inte bra.. varför vet jag inte. Ändå har jag den bästa sommaren hitills. När jag är uppåt. Ska träffa min psykolog nu på måndag. Varit ett ganska långt uppehåll nu, semester och så. Ska även träffa läkaren som skrattar hela tiden.

Jag undrar om jag någonsin kommer att slippa det här?

Martha kommer hem imorgon! Happy girl.

FÖLJ MIG PÅ TUMBLR http://aalvida.tumblr.com/

Jag orkar sällan skriva här längre. Skriver om samma tjat om ensamheten och ont i bröstet. Hur kul är det att läsa? Fast den här bloggen är ju främst för mig själv, att skriva mina tankar och funderingar. Det posetiva är att jag knappt har ont i bröstet längre, vilket är jävligt skönt. Förmodligen har jag haft långvarig magkatarr. Hoppas på att allt ska försvinna med tiden. Pga bättre mat osv. Ensamheten kommer upp då och då. Som tur är har min fina vän Nicole varit i Karlskrona ett tag så jag har umgåtts med henne väldigt mycket! Vilket har varit jätte skönt. Om cirka två veckor åker jag till göteborg för att stanna i två dagar. Vi ska se kent (mitt absoluta favoritband), gå på stan, chilla, dricka vin och sånt fint! Även min vän Martha ska komma till Karlskrona om en vecka och stanna hela sommaren! Hon har varit i El salvador och besökt sina släktingar. Jag saknar henne som satan. Men ja, som sagt. En vecka kvar. Så jag står ut.

Jag har börjat på en ny medicin för cirka 3 veckor sen. Jag har inte märkt så mycket. Förutom att jag inte är lika känslig. (började gråta när jag inte kunde sätta på skon på foten, tittade på tv, tappade något, ja allt.) Så det är ju skönt. Men det tar väl ett tag att medicinen ska värka helt.

Träningen går bra.
Maten går bra.
Humöret är upp och ned. Men har skalats ner lite. Så har inte dom överdrivna topparna.

Får vara såhär för nu. Adjö!

Tell me how to stop this

You've been living awhile in the front of my skull, making orders.

You've been writing me rules, shrinking maps, redrawing borders.
I've been repeating your speeches but the audience just doesn't follow.
'Cause I'm leaving out words, punctuation and it sounds pretty hollow.
I've been living in bed because now you tell me to sleep.
I've been hiding my voice and my face and you decide when I eat.
In your dreams I'm a criminal, horrible, sleeping around.
While you're awake, I'm impossible, constantly letting you down.

Someone, oh anyone, tell me how to stop this.
She's screaming, expiring and I'm her only witness.
I'm freezing, infected, and rigid in that room inside her.
No one's gonna come as long as I lay still in bed beside her.

Jag är inte lycklig

Jag har försökt att skaffa mig ett liv, försökt ta kontakt med folk. Men jag har märkt att alla är jävligt passiva. Man blir deprimerad när man inte får någon respons. Får försöka i veckor, månader innan det blir att man ska ses. Är det så att folk är så upptagna i deras egna liv? Man känner sig inte direkt behövd när man alltid får höra av sig. Jag tycker om Karlskrona men det verkar omöjligt att skaffa sig nya vänner här. Nu när man har tagit avstånd för dom som inte var bra för en, som blev destruktivt. Är jag jävligt ensam. Försöker omfamna det friska livet, men hur kan jag göra det när jag inte kan fylla det med något? Man blir förtärd av ensamheten tillslut. Den enda utvägen är kanske är flytta? Folkhögskola. Men jag vet att jag inte klarar av så mycket plugg på en gång. Skola för funktionshindrade "psykiskt" ligger så långt borta. Och jag vill ha Karlskrona i närheten. Det kan vara i ronneby (som alla hatar) bräkne-hoby, kalmar.. bara det inte är här. För det verkar vara omöjligt att försöka skapa sig ett nytt liv här.

Ensamheten är nog den starkaste känslan.

Och jag är inte lycklig. På långa vägar. På ett sätt mådde jag bättre för några år sedan, när jag var mitt i allt det destruktiva. För då hade jag åtminstone folk runt omkring mig.

Är destruktiviteten bättre än ensamheten?

Lite hopp, kanske inte är så farligt som jag tror?

Efter gruppen i fredags hade jag ett enskilt samtal med min gruppledare och psykolog. Jag började storgråta för det här med bröstet. Berättade åter igen om mina besvär. S sa att hon var 99,9 % säker på att det inte var något allvarligt. Dom skulle ta upp det här med min läkare. S tyckte det lät som det var något med magen. Att jag kanske var inflammerad. Så antagligen kommer jag göra en gastroskopi undersökning. (man kör ner en kamera in i maghalsen) Efter att jag hört det från S blev jag lugnare. och konstigt nog, har det här med bröstet lugnat ner sig. Även ifall jag vågade äta godis på bion. Så hände ingenting. Mamma sa att man måste levt väldigt onyttigt i större delen av sitt liv och vara gravt överviktig för att man ska kunna få dom här besvären. Att det var ganska osannolikt att jag skulle få problem. Min psykolog hade haft problem med inflammation i magen och det liknade mina symptomer. Så nu får jag hålla tummarna, att det verkligen är det här. Skulle vara skönt att slippa det. Sluta tänka vad man äter och dricker. Kunna slappna av mer. Om det nu är det här, så betyder det INTE att jag ska bara sluka i mig massa onyttigheter. Jag ska fortsätta leva hälsosamt. Ska faktiskt börja gymma på måndag också. Börja faktiskt tänka i banorna att det kan vara psykiskt också. Men jag är inte helt lugn än, tänker inte hoppas för mycket i förskott. Men jag måste tänka lite mer posetivt annars så ja, flippar jag ur. Som jag gjort så många gånger. För jag ser mig själv som "dödsdömd" men sen tänker jag, borde inte jag varit död nu om jag haft problem med hjärtat i ett år?

Håll tummarna för mig.

Tårar, tårar, tårar. Om det här skulle försvinna skulle jag kunna leva. Enda sen förra sommaren, har jag haft dom här besvären. Jag kan ärligt säga att jag aldrig har mått såhär dåligt och vara så rädd för att dö. När jag precis förra sommaren blev "dumpad" av en kille. Bestämde jag mig att det fan fick räcka med självömkan. Fick praktikplats och jag verkade komma upp på fötter. Jag vet inte om det var efter besvären började där, eller innan.. men det var ungefär där. Hamnat i en jävla svacka sen dess. Det har ju för fan snart gått 1år. 1år har jag haft symptomer på en jävla hjärtinfarkt. Jag har gråtit i floder, haft otroligt mycket ångest, har tänkt väldigt mycket på att avsluta allt. Och jag skäms så mycket, skäms som fan att jag har dom här besvären. "Hej jag är tjockis" skriker det om det. Det jobbigaste måste vara att min familj inte tror på mig. Inte alls. Jag har alltså inget stöd ifrån dom. Jag blir så frustrerad. När jag sa till mamma att jag skulle sluta helt med alkohol, godis och cigaretter så hörde jag på hennes ton att hon tyckte jag överdramatiserade allting. Samma sak med min bror. Inte ens när jag sa att jag får ont i vänster arm dagen efter jag druckit alkohol så trodde hon inte på mig. Jag är rädd för att sova, jag är rädd för att äta, jag är rädd att vara vaken, jag är rädd att ta min medicin. Jag har hoppat min medicin till och från nu. För det är inte bra för hjärtat. Kaffe är inte bra. Smör är inte bra. Fett är inte bra. Vad är egentligen bra? Vad kan jag egentligen äta? För ett år sedan var jag på vårdcentralen. Allt var bra. HUR FAN KAN ALLT VARA BRA?? Nu om jag går dit igen kanske det visar sig att jag har fått något jävla hjärtfel. "Bröstsmärtorna kan bero på ångest." BARA FÖR DOM HAR LÄST MIN JÄVLA MEDICINLISTA OCH SER ATT JAG HAR KONTAKT MED PSYKRATRIN. JO, DÅ BLIR MAN PLÖTSLIGT INTE TAGEN PÅ ALLVAR! NEJ JAG ÄR BARA EN PSYKISKT SJUK ÅNGESTLADDAD MÄNNISKA. Jag känner varje dag att det sticks i kroppen. Särskilt i vänster arm, ryggen och händerna. Det känns liksom som ett tryck. Det gör inte ont, men som sagt. Ett tryck. Ibland får jag "attacker" särskilt på kvällarna när jag ska sova. Hugg. Vänta. Stick stick. Vibreringar. Hugg. Det där med att det vibrerar i bröstet känner jag HELA TIDEN. Därmed får jag sömnproblem. Kan inte fokusera på att sova. Plus då att jag är rädd för att sova.

Jag måste säga, att detta. Är värre än den allt det andra jag har problem med. Det här är det mest sjukaste, hemskaste, smärtsammaste (psykiskt) jobbigaste jag varit med om. JAG KAN INTE LEVA. Jag kan inte, jag lever inte.

På senare tiden har det gjort "ont" obehaglig känsla när jag andas in. Det blir bara värre och värre. Jag trodde det hade blivit bättre, men så fel jag hade.

Hellre att jag tar livet av mig än att dö i en pinsam hjärtinfarkt. För även om jag slutat röka så blir det ju inte bättre. Hur gör man då?

Jag vill inte bära på det här ensam.
Ensam är fan inte stark.

Och jag fortsätter att gråta.

Tror inte jag orkar skriva så mycket om det iallafall. Skriver när jag känner för det. Men det går OK. Har iallafall hållt undan mig från godis och sånt. Blivit för lite träning dock. Ändå så känns det i bröstet ändå. Tar väl ett tag innan det försvinner, hoppas jag.. tänk om det är skadat permanent? Ush, ska försöka inte tänka så. Har märkt att tex. kolla på film blir mycket tråkigare när man inte har choklad. Har blivit en sådan vana. Har inte rökt på.. 3 dagar ungefär. Känns inte ens jobbigt. Har ingen sug efter det. Inte efter alkohol heller (har jag inte haft på länge) det är bara den här jävla chokladen.

Nu får det bli ett slut.

Jag är i dåligt skick.
Vibrerar och ont i bröstet och hjärtområdet.
Yes. Det verkar ha börjat igen.

Jag måste verkligen börja kämpa på riktigt nu.
Med att gå ner i vikt, sluta röka.
Sure, jag har gått ner några kilo.
Men det verkar inte räcka.
Orkar inte ens berätta för mamma och pappa och gråta över det, för dom tror inte mig ändå. Ingen tror mig.
Har tröttnat på att säga om och om igen att det inte är ångest, att jag inte har någon slags hypokondri eller är nojig. Jag är i dåligt skick helt enkelt. Och den enda som kan göra något åt det är jag. Jag hoppas verkligen inte att det är för sent och ändra min livsstil. Jag har gjort framsteg, men faller tillbaks i en liten svacka då och då. Jag äter nyttigare, jag dricker nästan aldrig, jag röker mindre. Men jag antar, att i detta fallet, att det inte går att trappa ner. Utan måste sluta helt. Sluta med socker och fett, inte dricka alls och sluta röka. Det är bara så jävla svårt. I många år har jag haft alkoholen som en tröst, samma sak med socker och rökning. Nu kan jag inte ens ta det med måttliga mängder. Jag måste sluta helt. Men det är jobbigt, för ingen peppar mig. Ingen säger "nej emma, köp inte godis!" Ingen tar detta seriöst. För lite godis kan väl inte skada? Vissa tar mer skada av det än andra. Vissa kan leva ett ohälsosamt liv utan att få problem. Väga 30 kilo mer än mig och inga problem. För jag är inte skadligt överviktig. Jag har 16 extrakilo på mig. (enligt bmi) Jag har sagt så många gånger att jag ska sluta med allt detta men inte lyckats. Måste vara jävligt tröttsamt och höra det om och om igen. "Gör något åt det din idiot" måste ni tänka.

Imorgon ska mitt nya liv börja.
Ska försöka skriva här varje dag om min vikt och träning+det gamla vanliga.

Börjar på 85kilo.
Slutar på 65 kilo.

Första delmålet är 80 kilo.
Det är just den siffran jag ska fokusera på nu.

INTE RÖKA.
INTE DRICKA ALKOHOL.
(möjligtvis när jag åker upp till nicole i gbg om cirka 1½ månad. Men ytterst lite. Och bara vin.)

Jag måste sluta, min framtid hänger på detta.

At least, if I'm thin. I'll have something I can be proud of myself for, something I can like about myself.

Jag kommer aldrig kunna leva som en normal människa. "definera" normal undrar ni säkert. Frisk i kropp och själ. Inte gråta och ha dödsångest och SAMTIDIGT inte vilja leva. Jag vet inte vad jag ska göra, allt som kan gå fel, går fel. Tårarna slutar inte rinna. jag är SÅHÄR nära att ge upp, ALLT.

Klara den här natten, hur?

Håller på att döda mig långsamt.
Jag är dömd.
Tänk om det inte blir bättre även ifall jag sköter mig?
Får göra ett försök.

Äta frukost, springa en runda.
Ha dödsångest.
Gråta.


.. Dö?

En jävla ångest och en känsla av hopplöshet

Träffade Martha för sista gången den här tiden. Nu åker hon hem till malmö. Kunde inte hjälpa att tårarna trillade ner för kinderna. Träffar Nicole för sista gången innan hon åker till göteborg också, på lördag. Känner mig väldigt ledsen och deppig. Visst, mitt humör har inte varit på tipptopp men jag har ändå haft så fint den här påsken. Det bästa är att umgås med sina närmaste vänner. Man känner sig lite mer älskad. Hur ska jag klara mig utan dom här? Vem ska jag prata med? Vem ska jag umgås med? Ush.. Nu blir det en jobbig månad innan Nicole kommer hit igen. Martha vet jag inte när hon kommer, kan dröja väldigt länge. Gör ont i hjärtat när jag tänker på det. Ska vara glad att jag har dom. Det är äkta lycka.

Promenader, chill, prat och vinkvällar. Kan jag sumera min påsk. Jag börjar leva lite när dom kommer hit. Annars är jag så.. tom. Innehållslös. Samtidigt kaos i huvudet. Nu kommer jag ha färre att vara med, betyder att jag kommer tänka mer. Antar att jag måste lära mig att vara ensam också, utan att må dåligt.

Blir till en liten prick, blir till ingenting. Obetydlig.

ask me if I'm okay and if I will be alright

Jag orkar inte.

Vart försvann kämparglöden? Jag flyr.

Har inte skrivit på ett tag.
Men.

* Har haft ett psykbryt
* Gråa, avtrubbade dagar
* Matångest. Dåliga och bra matdagar
* Uppåt, glad "nu ska jag fixa allt" (håller i några timmar)
* MR. ÅNGEST

Klockan är 12 och jag borde sova. Men jag funderar att ta mig en dusch, för jag har sådan ångest.

Imorgon ska jag försöka IGEN och ta tag i mitt ätande. Jag måste gå ner innan kent (I juli) och det är ganska mycket. Vill inte vara där på konserten med min jävla dubbelhaka. Jag vill inte vara fet längre. Har varit väldigt nära och stoppa fingrarna i halsen. Men jag vill inte göra sånt. Inte längre. Ska försöka gå ner på ett hälsosamt sätt. Kan ju sitta här och skriva med förnuftet. Men känslorna fungerar inte riktigt likadant. För jag vet att känslan går över förnuftet. Försöker lära mig det, att inte alltid gå på känslan.. som ofta är dåligt.

Jag hatar mina störda tankar.

Kaos i huvudet. Tänker på alla jävla dåliga händelser som hänt i mitt liv. Försöker sova men tankarna invaderar mitt huvud. Beror mycket på att jag bara sov i 3 timmar inatt, jag är helt förstörd. Jag orkar inte. Jag orkar fan inte!

Avtrubbad.. eller?

Känner mig helt avtrubbad.. samtidigt som jag vet att jag mår riktigt dåligt. Men jag kan inte gråta, inte skrika, utan jag bara sitter här. Sa knappt ingenting på gruppen idag, har ingen kraft att ta upp dom här svåra tankarna. Jag är så trött i kroppen, trött i psyket. Jag är i en slags gråzon just nu. Men jag antar att det kommer shifta upp och ner snart som vanligt. Vet inte vad jag föredrar. Sug. Efter. Att. Skada. Mig. Själv.

Fick sjukintyget idag. (Ska bli sjukskriven på heltid för att jag går i gruppen 3dagar i veckan+ett induviellt och då hinner jag inte AF.) Det stod som väntat. Läkaren beskrev mig ganska bra faktiskt, haha. Sen tog hon upp det här med PTDS och psykotiska perioder. Men, på "huvuddiagnosen" stod det: "emotionell instabil personlighetsstörning" Där ser man. Chockad? Nej. Jag vet redan vad det är, men jag sökte ändå på internet om det. Tydligen vanligt att man har PTDS och psykotiska drag när man har det. Jag är dock lite förvirrad om jag HAR den diagnosen eller om läkaren bara.. skrev lite flummigt. Fattar ingenting. Jag trodde min "huvuddiagnos" var PTDS? Kan läkaren bara skriva så utan att prata med mig först?

Jag står ovanför och tittar ner på mig själv.

Ser mig springa iväg.

Överväger att ta bort det sista inlägget, skäms ganska mycket.

+ sidan:
Jag ska träffa Elin imorgon
Ska få mig en skön promenad
Prata ut på mötet

En cigg sen ska jag försöka sova, kanske sätta igång någon film.

I give up

Att vara nöjd med sig själv är det svåraste som finns.

Skippade gruppen idag, mensvärk och ingen ork psykiskt.. jag sov och sov och sov. Större delen av dagen. Har ångest för jag inte har rört på mig någonting idag.. Har lust att gå ut och gå en lång promenad. Men klockan är alldeles för mycket och jag borde sova. Men jag känner mig inte ett dugg trött för jag har sovit hela dagen och har massor av överskotts energi. Ångrade att jag inte var på gruppen. Så jävla mycket. Dagen är förstörd. Kvällen är förstörd. Och även om jag åt lagom och nyttigt idag så har jag ångest att jag åt för mycket. För jag åt större portioner än vad jag gjorde måndags och tisdags.. FAN FAN FAN. Ett jävla vandrande fläskberg, det är vad jag är. Imorgon ska jag ta bussen till amiralen och gå därifrån till bergåsa. (ska på möte) får se om jag ens vågar äta imorgon.. blir så ångestladdad och jag känner hur fettet samlar sig på kroppen (psykiskt) Har aldrig vågat berätta för mina psykologer om mina ätstörda tankar jag haft sen högstadiet, 9an. För jag tyckte att jag var för tjock för ha någon slags ätstörning. (även när jag var smal) berättade en gång för min första psykolog, men han viftade bort det. "Du ser ju normal ut." Frågade om jag brukade bära omkring på en vattenflaska eller om jag räknade kalorier. Och nej, det gjorde jag inte. Och därför så var det inget fel på mig. Men jag tänker inte berätta något om detta på gruppen eller för min nuvarande psykolog. Dom kommer inte ta mig på allvar ändå. Och jag vill inte ha hjälp med detta. För jag vägrar leva i den här kroppen. Det här är mitt största problem just nu, och det kan jag inte ens berätta. Hur ska jag då bli frisk psykiskt?

Make it stop

Vet inte vad jag ska säga om den här dagen.. Vet inte hur jag mår.

Bra ätdag. Promenerat sammanlagt i en 1 timme och tre kvart. Höger sida av bröstet har börjat strula igen när jag går. Försöker skita i det. Men det är svårt att fokusera på den sköna promenaden då. Dock försvinner det till och från när jag går.. så jag får hoppas det försvinner helt någon gång.

Imorgon är det gruppen, ska bli skönt och träffa dom här fina människorna. Hoppas på att våga öppna upp mig lite. Men får väl ta det i min egen takt antar jag.

Nej, fan. Jag mår nog inte så bra. Tårarna trädde fram nyss. "Vad är det som är fel?" miljoner ord kom upp i huvudet nu, så antar att jag vet. Känner mig konstant tjock (är) , får gåshud för jag känner mig äcklig, misslyckad, patetisk (för jag känner såhär) .. Vill inte bo hemma. Vill ha mitt eget liv, mitt eget ställe. Jag vill vara ifred. Känner mig så jävla paranoid hemma.. varje gång jag hör mammas eller pappas röst från nedervåningen tänker jag alltid att dom diskuterar om mig, ALLTID. Så brukar höja musiken.. så jag inte hör. Så tänker jag igen.. "har jag någonting jag har gömt som dom har hittat?" nej. Det har jag ju inte. Så varför är jag så nervös? Läser dom min dagbok? Är mamma på mitt rum och gräver runt? Varför gömmer hon min alkohol jag har köpt, litar hon inte på mig? VARFÖR I HELVETE ROTAR DU ALLTID I MITT RUM MAMMA?? Pappa, tror du inte jag kämpar? Tycker du jag tränar för lite? Är jag för lat? Gör jag ingenting? JO DET GÖR JAG VISST. Jag röker och jag vill inte sluta, kan du inte acceptera det?

Misslyckad som dotter, är jag det? Måste jag vara perfekt, sluta må dåligt, sluta röka, träna, sluta dricka. Jag vet att dom älskar mig, men det känns ibland som jag inte duger..

Bra matdag. Har även gått en hel del idag också. Promenader. Varit i stan i med Martha. Så tummen upp på det! Har även varit på gruppen idag också. Imorgon vet jag inte riktigt vad jag ska göra.. men jag ska iallafall upp klockan åtta, gå promenad i en halvtimme. Måste vara hemma ett tag idag för sotaren kommer mellan 9-11. Har bestämt mig också för att inte dricka någon alkohol tills Nicole kommer hit, om cirka 4 veckor. Dels för att det är inte så kul att dricka längre OCH för att hetsäter så mycket dagen efter jag druckit. Och det framkallar ångest. Plus att jag får sömnrubbningar och sover jätte dåligt dagen jag druckit. PLUS (igen) att jag inte kan ta min kvällsmedicin då. Och det känns för jag har varit väldigt slarvig med min medicin.

Så himla skönt att solen tittade fram extra mycket idag, och varmt, det var det! Gick bara i linne och en tunn kofta. Har även hämtat ut mina nya skor idag, passade perfekt och dom var jättesnygga! Dock var jag dum nog och gå en lång promenad med dom. Så jag kunde knappt gå i dom sen, haltade genom stan med Martha. Plåster imorgon! På torsdag ska jag eventuellt träffa fina Elin. Vara hos henne och dricka te och prata. Ser fram emot det.

Förutom lite ångest och trötthet så har dagen varit bra!

Fuck it fuck it fuck it fuck it och fuck it. Nu går jag och lägger mig och hoppas på en ny bra matdag så jag kan bli smal någon gång.

Tänkte beställa dom här skorna snarast.. Något man kan ha nu till våren istället för mina kängor! För övrigt har jag blivit klar med yaoiserien *sadness* och har påbörjat en ny animeserie (inte yaoi) Den heter Kimi ni Todoke. Ni har säkert märkt att jag gillar animeserier där det är lite mer "vågade" scener, men det är svårt att hitta en sån som det INTE är mature i. Därför kom jag in på den "mesig" anime nu. Men den verkar vara fin iallafall. Försökte först desperat leta efter en yaoiserie, men det verkar som jag har sett dom bästa.. Tycker det kan komma mer serier som jonjou romantica och sekaiichi hatsukoi. Den stilen gillar jag. Sen är det en viss typ av animerat jag inte klarar av.. som tex gammal anime. Eller för kantiga. Haha.

Gad, jag är verkligen en animenörd.. Men det är skönt att komma bort från den här bistra verkligheten. Varför kan inte livet vara som i en romantisk animeserie? Jag gillar alla typ av sådana serier, men har fastnat i det romantiska facket nu.

Bla, bla, bla, bla, bla! Nu ska jag sluta prata om anime. Igår träffade jag min kära vän Nicole som kom till karlskrona över helgen. Fikade och var i stan. Det var hur bra som helst. Som det alltid är när jag träffar henne. Annars har jag bara tagit lugnt i helgen, kollat på... *PIIIIIP* Imorgon är det terapi igen. Jag vet inte varför men jag längtar (?) Därför borde jag sova nu, så det blir en ny dag. Med nya tag. Med ny mat. Påbörja träning. Ska börja dagen imorgon med havregrynsgröt. Vill gå ner i vikt snabbt nu.. Innan sommaren kommer.

Imorgon hade jag tänkt handla mat till mig själv. Olika frukter, grönsaker. Tänkte börja göra min egen mat också. Mer fettsnålare. Äta vid bestämda tider. Får försöka improvisera lite. Träningen som jag har tagit uppehåll i 2 veckor pga att jag blir så trött efter terapin. Har haft huvudvärk dom senaste dagarna för jag äter vid obestämda tider.. och ganska onyttigt.

Börjar tröttna på att falla tillbaks hela tiden. Jag hatar min kropp. Jag kan inte leva i den här kroppen. Jag mår så fruktansvärt dåligt i den.

Du kan klara det.

Jag orkar inte, nu blir det förändringar.

Samtal idag. Gick bra, fick mycket sagt och kom till insikt om ganska mycket. Hade tårfyllda ögon några gånger men det är väl sånt här jag får räkna med just nu antar jag..

Började titta på en ny yaoi anime idag. JAG ÄLSKAR DEN. (den förra animen jag såg var lite för mesig för min smak, gillar dom här lite mer sexigare scenerna, haha) sen älskar jag yaoi också! Måste sova nu om jag ska komma upp imorgon till terapin, har tittat på 6 avsnitt i sträck nu. Ler, får fjärilar i magen. (mycket mer än förra) ja herregud, vad mer kan jag säga att jag älskar den? I klass med jonjou romantica! (också en annan yaoi serie)

Terapin igår gick bra. Även om jag grät, hörde röster och hade ångest i gruppen. Men fick stöd. Gillar verkligen dom här människorna. Snart ska jag på terapi igen.. inviduellt. Motigt igen. Känner att musten och kraften ur mig bara rinner bort. Det är så krävande det här. Har aldrig haft en såhär intensiv behandling.. Kan knappt komma upp ur sängen på morgonen för jag bara vill sova. Att öppna sig själv lite varje gång har gjort mig väldigt sårbar. Känner för att ge upp behandlingen ibland.. just därför det är så satan jobbigt att exponera sina känslor. Jag är helt slut. Helt jävla slut. Antar dock att det alltid finns reserv-krafter.

Fight, fight, fight..

Idag, sett på anime hela dagen. Ganska skönt när man har varit så utmattad på sistone. Har inte gjort såhär mycket saker på år.. tex när jag kom hem från sami i söndags (klockan var kanske sju på kvällen) så däckade jag i sängen tills 11. Var uppe i någon timme, gick och lade mig sen igen. Helt sjukt hur trött jag är. Är inte van. Har ju gruppterapin 3 gånger i veckan+ att jag gör lite saker här och där förutom det. Det posetiva är att det känns skönt att ha en sådan här "göra-ingenting-dag" för då är det acceptabelt, när man är igång annars.

Känner verkligen inte att gå på terapin imorgon.. Förra gången började jag må dåligt när jag var på mötet, alla var så duktiga och gav varandra tips. Och jag, satt där helt tyst. (Idiot) Sen var jag trött och omotiverad. Orkar jag verkligen 3 hela timmar imorgon? Åh.. känns väldigt motigt. Men om jag inte går imorgon så kommer det bli en ond spiral, att jag hoppar över mer och mer.

Jag har bara lust att vara uppe långt in i natten, titta på film eller anime. Med lite vin. Klockan är snart 12.. Ska upp om 6½ timme.. Om jag stannar uppe kommer jag bli jättetrött imorgon MEN är också van att inte sova så länge, så jag skulle nog klara det. Blir en liten funderare..

anime

Har börjat titta på anime igen. Den som jag ser på just nu heter Kaichou wa maid-sama! Sett 3 avsnitt och jag gillar den redan jätte mycket! Var lite skeptisk för att det kanske skulle vara som "alla andra" romantiska komedier. Men den här var både rolig, fin och det pirras i magen! Kan inte sluta le. Haha. Ska knäcka upp en öl och fortsätta titta nu!

Blev ingen fest ikväll. Först så tänkte jag "äh vad fan, det gör inte så mycket. Nu kan jag chilla hemma med film" men när klockan tickade på.. så kände jag mig mer och mer ensam. Trycker ner mig själv. "Vem vill umgås med dig?" Tänker dåliga tankar. "Dö?" Känner just i den här stunden att jag håller på att bryta ihop. Vill slänga iväg datorn mot väggen, skrika. Jag är expert på att förvärra saker. Jag ville ju exponera mig själv.. umgås i grupp. Släppa loss. Istället sitter jag här och funderar om jag ska sova. En annan sida av mig vill titta på film hela natten, gråta lite. Tycka synd om mig själv. MÅ DÅLIGT. Jag vill må dåligt just nu. Hur konstigt låter inte det? Jag vill stanna i känslan. På något sätt känns det som jag förtjänar det.

Well, var på det där programmet idag (8.30-11.30) Det kändes bra. Men efteråt så kommer dom här jävla nedvärderande tankarna igen "Varför sa du så?" "Nu skämde du ut dig." "Du svammlar." "Dom tycker du är omogen." "Du pratar som en liten flicka."

Men huvudsaken var väl att själva "energin" i gruppen var bra. Dock ville jag säga så mycket mer men jag var för feg. Hade massor att säga. Pratade nog minst.. hm.

Nu. Glo på film och dricka öl. Ensam. Ohyeah. Underbart.

Köpte en ny sorts blekning.. den verkar icke funka. Fan också då.

Upp och ner. Berg och dalbana. Nu känns allting ganska värdelöst. Och meningslöst. Det var mat nu och jag är inte alls sugen. Vill bara ha mitt te och min musik. Annars har dagen varit bra och jag har fått mycket gjort. Har vänner och träffa, möten att gå på, min träning. Den här veckan. Min bror sa att han brukar bocka av om han har gjort sakerna som står i almenackan. Ska jag göra. Och kan stolt göra det idag. Skrev upp "mellanvården och träna" Men det blev ju mycket mer saker också. + i kanten. Var stolt över dig själv Emma. Även om det krävdes en del av dig så klarade du det.

Du är bra
Du är bra
Du är bra
*intala*

Rinner svett i ansiktet. Då vet man att man verkligen har jobbat på bra.

Möte med g på mellanvården.
Till maxi (blekning och röd hårfärg, handlade åt mamma och köpte en fin tröja)

Nu in i duschen efter ett hårt pass!

"Someone, oh anyone, tell me how to stop this
She's screaming, expiring, and I'm her only witness
I'm freezing, infected, and rigid in that room inside her
No one's going to come as long as I lay still in bed beside her"

Emma, vad fan. Sluta försvåra allt. Sluta tro på ett underverk ska komma. Bara lev för helvete. Ta dagen som den kommer. Tänk posetivt.

Även om jag intalar mig det 1000, så finns inte den styrkan där att följa det.

FÖRESTEN.

Värken jag har haft i bröstet, stickningar i kroppen, snabb hjärtrytm osv. Beror antagligen på sertralin. Den antidepp jag fick insatt för 5 månader sen. Och jag har haft värken i 5 månader också. Jag blev så glad när jag hörde det.. Så läkaren skulle kontakta mig snarast om jag fattade det rätt? Så får vi se vilken medicin jag skulle ta bort. Rispedal eller sertralin. Det går väldigt mycket upp och ner för mig, känslostorm. Så hon tyckte istället jag skulle ha en som minskade upp och nedgångarna. Som stabiliserade lite. Och sertralin är inte en sådan medicin.

Har darrat hela dagen idag, och hjärtat har gått på högvarv+att det har värkt i bröstet. Kul. Blir ju inte alls rädd. Har sovit i cirka 4 timmar inatt så jag är trött och svammelpratar mycket. Var och pratade om 15-veckors behandlingen med en man på mellanvården. Och nu är det klart att jag ska börja programmet! Det börjar redan nästa fredag. Hjälp! Det kallas "psykoterapeutiskt program" berättar i något annat inlägg vad det innebär. Var nyss på amiralen och köpte två filmer med, "american psycho" (love) och "PS. I love you." Ibland kan jag faktiskt gilla sådana slags filmer. När man inte riktigt är på "analysera sönder" humör. Annars är min favorit genre psykologisk thriller/drama.

Föresten, så pratade jag ju med min nyblivna terapeut i måndags. Hon sa att det inte alls är säkert att jag har posttraumatiskt stress längre. Eller depression. Det kan vara något helt annat. Just DÅ hade jag det. Nu har jag kommit upp lite i åldern och man har förändrats. Så vi skulle göra något slags ny utredning igen.. (som jag uppfattade det) Alltså, jag har utvecklats som person mer+blivit äldre och därför lättare att sätta en RIKTIG diagnos. Vad lider individen Emma av?


Har för övrigt inte mått bra idag heller.. : Förvirrat vriden, förvriden. Och ni förstår förstås inte vad jag menar med det, knappt jag heller. Känns bara som dom rätta orden. Ja herregud, jag är på svammelhumör idag. (trött) ska kolla på kärleksfilmen nu. Byebye.

Tom.
På ord och känslor.

Bara idag.

Varför ska jag alltid känna en sådan tomhet dagen efter jag druckit? Blir avtrubbad. Tur att jag inte dricker så ofta iallafall.

Imorgon blir det ett möte på mellanvården för att prata om det här 15-veckors programmet. Sen tänkte jag fota en snabbis på bergåsa. Längtar efter att komma ut i den friska luften. Musik i öronen. Rensa. Tankarna. Andas in den kalla luften i lungorna.

Jag är ganska förvirrad.
Vem är jag?
Vad vill jag?

Och.

Varför? Jag kan inte fortsätta meningen. Jag frågar bara varför. Varför. Allt.

Upptäckte attt klockan var halv 2 nu. Ska lägga mig i sängen nu.

vriden förvirrad.

Snabb hjärtrytm, bröstsmärta, smärta i armar och ben, huvudvärk= Lite av rispedals biverkningar.

Ska till "psykolog" imorgon och då ska jag prata med henne om det här. Jag har ju faktiskt haft rispedal i 2-3 år nu. Det kan vara pga medicinen att jag känner såhär.. Jag hoppas verkligen att det är medicinen.. testa och sluta med den. Och om jag börjar höra röster igen. Så får jag kontrollera det, hellre det än att ha den här smärtan hela tiden. Det börjar ju bli olidligt som ni märker.

Det här måste få ett slut.

out of the map

Träffade Martha idag innan hon åkte tillbaka till malmö. Det var skönt att egentligen få träffa någon. Ska träffa Nicole imorgon, dricka te på hennes rum.

Har för övrigt börjat tappa matlusten. Äter bara för jag måste, för jag vet om jag inte äter så mår jag sämre. Dock har det inte blivit mycket mat. Tror ganska säkert att jag är inne i en depression igen?

Hjärtat har iallafall inte strulat idag.

Igår var det hemskt, efter att ha gråtit i timmar i sängen så kom mamma upp och försökte få ner mig. Jag fick fram några ynkliga ord i gråt "snälla, sluta." "snälla, låt mig vara ifred." Hon lämnade mig sen men gick sen när efter en stund. Med min nalle i famnen, svullna ögon. Gjorde te. Sen kom mamma och pappa till mig, och jag berättade (som jag gjort så många andra gånger) om att jag tror jag har problem med hjärtat. Kände mig döende. De sa massa saker som tydde på att jag inte hade det. Lite mer gråt. Och mer. Och "Ni lyssnar inte ändå." Sen tittade mamma och jag på två filmer på tvn. Med te. Började må bättre. Värken började släppa. Sov sen i soffan. Gick upp klockan halv 8 ungefär och gick tillbaks till min rum och sov vidare.

Glömde säga att jag inte bara mådde dåligt pga det här fysiska. Jag känner otroligt ensam, oälskad, ovärdig. Är liksom i en bubbla. Det är jag. Bara jag. Och ingen annan. Ensam i mig själv och ensam till det yttre. Drömmer skumma djupa drömmar. Tänker konstigt.

Allt bara går neråt. Ser ingen utväg från det här. Sen kan det komma små ljusglimtar ibland. Jag försöker inte gå runt som en zombie utan jag kämpar fortfarande. Hur borta och "out of the map" jag är.

Låt mig se, ett ljus i mörkret.

Legat i sängen och gråtit. Mycket.
Nersläckt.
Tyst.
Ensamt.

Döden verkar knacka på mitt rygg, även om jag inte vill följa med.

Jag kan inte äta onyttigt.
Jag kan inte röka.

ska det komma upp att jag inte kan dricka nu heller?

Gick in på toaletten, låste om, satt mig ner och storgrät. Ni vet sånt där gråt som är så explosivt att man får hålla för munnen för att det låter så mycket? Sånt gråt var det. Jag är så jävla olycklig. Känner att tårarna börjar träda fram igen.

All I need is a little love.

Opepp på det mesta.







fuck.

worthy?

Efter tre kvart på crosstrainern mår jag lite bättre.
Nu. Duscha.

I am so stupid. So pathetic. I think I lost myself I think I lost myself.

Pratade med en kvinna på mellanvården i måndags. Det var ett givande samtal. Vi pratade då om vilka problem jag hade och vilka kortsiktiga och långsiktiga mål jag hade. Och vad jag ville ha hjälp med. Vi kom fram till två alternativ, antingen börja på mellanvården eller gå ett psykoterapeutiskt program i 15 veckor. DÅ, om jag väljer det sista alternativet kan jag få henne som psykolog. Jag kände verkligen att hon lyssnade och tog mig på allvar.

Iallafall har jag märkt en sak, om jag äter tex något godis en dag, så kan jag inte gå tillbaka till mina hälsosamma nyttiga rutiner och träning. Blir förslappad, får abstinens efter socker (ja hör och häpna, jag drömmer tom att jag äter godis) Det är så JÄVLA svårt. Jag kan motstå egentligen. Men jag måste måste måste måste verkligen motstå nu. Sluta äta det helt. För jag kan inte hålla mig till en "ätardag" heller. Alltså, det här är svårare än att sluta röka. Väldigt mycket. Jag har fått det bekräftat för mig själv också, att det dyker upp extra mycket om jag äter tex. godis. Börjar sticka överallt och känns i hjärtat till och från. Och det är ju helt sjukt att jag inte sluta tvärt då. Är som en jävla drog. Vill fan inte få en propp eller hjärtinfarkt.

Jag måste sluta nu, annars får jag skylla mig själv om jag dör på det här onödiga sättet.

Har läst "lilla stjärna" fyra timmar i sträck nu. Nu är klockan halv 5. Kändes befriande och läsa. En annan handling 0m andra personer och händelser. Istället för mitt meningslösa liv.

Diskuterade med mamma om det här med att jag bara kan promenera en halvtimme. Hennes svar var snedbelastning och ångest. Det sista är det ju självfallet inte. Snedbelastning låter bara konstigt att man skulle få ont i hjärtat. Jag vet inte varför jag pratade med henne om det, hon tar det inte seriöst ändå.. men vad vill jag höra egentligen? Något allvarligt? Att hon ska flippa ur och tro jag kommer att dö? Jag vill bara att det här ska sluta.. jag har sagt det många gånger, men jag orkar snart inte längre det här. Jag tränar, jag äter bra, jag röker inte, jag dricker knappt. Men still, så är det såhär. Varför? Har jag förtjänat det här? Är det kanske så att jag väger för mycket och därför håller mitt hjärta på som det gör? Men varför är det så att det är bara när jag går promenad och inte när jag tränar på gymmet/crosstrainern?

Börjar bli kaos i hjärnan. Förvirrad och vet inte vart jag ska ta vägen. Trött på att leva i skräck. Trött på att inte kunna somna (kanske man dör i sömnen) Hjälp mig. Snälla.

en perfekt dag för två år sedan

Ännu en dag med skönt tränande. Det konstiga är att jag inte får ont vid hjärtområdet när jag är på crosstrainern. Men vips, efter en halvtimmes promenad så är det olidligt. Ska uppsöka läkare snart igen. Ringa till vårdcentralen. Det här hindrar ju mig att vara ute och gå långa promenader.. saknar det.

Funderade att åka in till stan och köpa bh:ar som PASSAR. Men har fått en aning bussfobi igen nu när jag mår dåligt. Jag skulle kunna gå emot det, men jag tror inte jag orkar det idag. Men ut måste jag, även om det är kallt. Har nämligen inte gått ut från huset på tre dagar. Man blir så omotiverad när det är så kallt. Ge mig sommar.

Imorgon fyller min kära far år föresten, han vill ha salming kalsonger eller löparstrumpor.. (like always) ._.

ätit:
Liten skål med havrefras och fil
ett äpple
två knäckebröd med skinka
Makaroner med falukorv

Ganska lagom och hälsosamt eller?

Jag tog mig i kragen och tränade en halvtimme på crosstrainern för en stund sedan! Nu har jag duschat och känner mig fresh. Ska ta en kopp te nu. (inget tilltugg till) om jag ska gå ner måste jag kunna kontrollera mitt ätande.. Jag har inte rökt på tre dagar heller!

Kom igen nu!

Blir inget resande till göteborg. Är för svag i mitt psyke. Jag får mina "blackouts" lite då och då. Jag vet inte, men jag har aldrig velat kallat det för psykoser. Jag fick ofta blackouts när jag mådde som sämst och var inlagd ganska ofta. Att dom har kommit tillbaka nu efter ett halvår är inget bra tecken. Känner mig också så himla omotiverad till allt. Idag på morgonen var jag pepp och tänkte träna på crosstrainern och gå promenad. Men BARA för att det var så kallt i vårt hus (ingen värmepump eller kakelugn på) så förlorade jag all styrka och vilja. Blev hemma hela dagen och frös vid datorn. Nu när jag tänker efter så var det så jävla meningslöst att göra såhär. Men det är väl ett tecken på att jag inte mår så jävla bra. Har även gått upp ett kilo. Blev jätteledsen för jag har faktiskt inte ätit något godis och sånt. Känns som den enda vägen till att bli smal är att träna myyckeeet och sluta äta. Det vet jag att det funkar, för jag har gjort det.

Lite ändringar hur jag ska göra för att gå ner.
- träna på crosstrainern VARJE DAG.
- Inte ta så stor portion till middagen
- Äta vid bestämda tider

Jag mår extremt dåligt i min kropp. Speciellt min dubbelhaka. Den är nog värst. Hur fan kunde jag tillåta mig själv att gå upp såhär mycket.. Jag var ju smal innan. Hade mina fina nyckelben. Nu syns dom knappt. Kanske är dags att sluta klaga och göra något åt det.. till 100 %

Vill kunna se i speglen och tänka: "Jag ser faktiskt bra ut."

Solglasögon.
Nikotintuggummi.
Te.

Livet suger som satan just nu. Defenitivt hamnat i en rejäl svacka. Efter inte har sovit någonting i måndags natt (hade sovit jättedåligt en ganska lång period) fick jag nog. Ringde till psykratrin på morgonen och grät en skvätt. Fick stilnoct utskrivet igen. Ah just det ja, nämnde jag att jag skadade mig själv så hela min jävla tröjarm var fullt med blod? Jag är förvirrad över allt. Över mig själv. Who the fuck am I? Vad vill jag? Är jag trasig för evigt för jag har ett sånt bagage bakom mig? Iallafall fick jag en akuttid hos min psykolog. (som jag avslutade med) hon började prata om att mellanvården kanske var något för mig. Ja, varför inte, tänkte jag. Jag klarar ju inte av någon form av praktik i mitt tillstånd ändå. Jävla misslyckade människa. Fan också, fan. fan. fan. Skulle åkt till göteborg nästa helg, men det orkar jag inte. Nästa vecka sa jag att det skulle gå. Men vad fan, är jag så jävla naiv att jag skulle må bättre på så kort tid? Men jag ska dit. Även hur motigt det än känns. Jag vill ju träffa Nicole. Även om jag kanske inte är helt party på livet. Nu när jag inte orkar göra så mycket förutom promenader så spenderar jag otroligt mycket tid hemma. Och jag blir irriterad och se min föräldrar hela tiden. Trött på pappas pulsmätare, tjat om träning, tjat om rökningen. Så fort han tilltalar mig blir jag så arg att jag nästan börjar gråta. Har nämligen också flyttat ner en extrasäng på nedervåningen (sover uppe annars) för jag inte känner mig trygg. Men jag ska flytta upp imorgon hade jag tänkt. Jag känner att det är olidligt att bo hemma just nu. Även om jag älskar min föräldrar över allt och annat så kan det vara jobbigt att se dom dag efter dag efter dag. Dagarna är detsamma. Samma prat. Jag behöver verkligen en egen lägenhet. Men nu har jag hamnat i en svacka, så jag kan inte få ett jävla fucking jobb. Jag kommer aldrig klara av att ha ett jobb känns det som. Fan också IGEN. Jag är inte gjord för detta så kallade livet. Kommer säkert bo hemma hela livet. Sen har jag INGA nära vänner kvar i karlskrona, förutom Elin. Och det är så grymt jobbigt att vara ifrån dom. Jag mår för dåligt för att börja träffa nya människor och dessutom är jag inte så bra på det. Det här "friska" livet skrämmer mig men samtidigt så längtar jag som satan efter det. Träningen går SKIT. Har inte tränat på en vecka. Jävla fuckingskitmående. Maten går sådär, ibland äter jag normalt och ibland knappt något alls och spyr lite då och då. Jag spyr inte för jag vill "bli smal" utan för att det äcklar mig. Och för jag tänker på mitt hjärta. (kanske inte så bra och spy om man oroar sig för sitt hjärta) när jag hade gått en promenad en halvtimme så började det göra ont i hjärtat steg efter steg jag tog. Var tvungen och stanna minst 4 gånger. Fick gå sakta. Har märkt att efter en halvtimme jag gått, då börjar det. Jag blir så rädd och samtidigt så jävla trött. Pappa frågade om vi skulle gå långpromenad imorgon, var tvungen att säga att jag inte ville. För jag kan ju inte, pga den här jävla värken.. jag orkar inte. Jag orkar fan inte detta. Varken det psykiska och det fysiska.

Låt mig bli frisk. I kropp och sinne.

Träningen och maten går bra fortfarande. Men mitt mående då? Åt skogen. Har skadat mig två dagar i rad. Återfall alltså. Innan hade jag inte skadat mig på ett halvår (om man bortser från en eller två gånger) Jag känner mig misslyckad, tom (men ändå väldigt ledsen) nere och har ångest till och från. Känner att jag bara vill skrika rakt ut och slänga saker vilt runt omkring mig. Gråtit mycket har jag gjort. Känt mig hatad och ensam. Ser inte riktigt fram emot saker. Jag vill ju göra något, men ändå känns det inte lockande.

I torsdags hade jag ett sista samtal med min psykolog. (hon skulle börja arbeta på annat håll) vi hade bara träffat varandra ungefär ett år (och inte så intensivt) så det var inte så att jag flippade ur. När jag gick ut från psykratrin dock, ville mina ben springa tillbaka. Istället gick jag vidare och bet ihop. Fick tårar i ögonen. Jag orkar inte byta psykolog igen.. jag har redan haft 4 styckna nu. Det här (vem det nu blir) blir den femte. Så fort man får förtroende för någon ska man byta.

Tänkt mycket på självmord, inte så att jag har tänkt ta mitt liv. Men fantiserat om det mycket. Inget känns roligt längre. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Och jag ska klara mig på 3 gånger per termin? Haha, tillåt mig skratta. Jag trodde jag kände mig redo för det, men kanske jag inte är. Jag vet inte vad jag är så jävla deprimerad av, därför är det svårt att få ut något på möterna.

Well, nu ska jag gå min obligatoriska rökrunda.

Träffade Elin idag i stan. Vi satt och pratade i timmar på ett fik. (inga jävla bakelser här, grov macka och te) Sen köpte jag ett par byxor två storlekar ner jag har nu, för att peppa mig själv. För jag ska gå in i dom! På vägen in till stan och från stan när jag satt på bussen var dock inte så bra. Tryckte ner mig själv och kände mig ovärd och hatad. Men efter några peppande ord från min kära bror så blev jag lite gladare. Gick sen upp på crosstrainern och körde i en halvtimme med musik i mina öron. Då kom adrenalinet. Efter 10min ungefär. Fick mest "fuck you all" känslan. Ska fokusera mest på träningen nu. Och hålla mig aktiv. Det andra kan jag fixa senare.

Jag vet att jag har sagt det här många gånger innan men.. jag tycker det är dags att sluta äta onyttigt. (började idag) och det har gått bra. Jag har märkt, om jag tränar en dag, så vill jag inte äta något sött eftersom jag tycker det känns onödigt att jag har bränt kalorier då. Har också märkt, att jag mår fruktansvärt mycket bättre både psykiskt och fysiskt när jag avstår från sånt. Ska iallafall testa och inte äta något sånt i en månads tid. Jag vet att jag kan klara det. Det är bara det att det har blivit en slags vana att äta när man är uttråkad och går hemma. Samma sak på helgerna "lördagsgodis" som man hade när man var liten har gått över till nu när man är vuxen också. Får väl byta ut godiset mot naturella cashewnötter och om jag blir sockersugen, ta en frukt. Jag har fått för mig att hjärtat strular när jag äter också. Jag vill inte chansa och strunta i teckerna. För det kan ju vara något att kroppen säger stopp.. dessutom vill jag snabba på min viktnedgång, känna mig finare och vara fysiskt aktiv och nyttig. Vältränad. Måste sluta röka bara med.. egentligen vill jag sluta dricka alkohol också eftersom när man har druckit en del så blir man "fyllehungrig" och äter massa skit. Och jag får en sådan ångest dagen efter. Men det kommer jag knappast sluta med. Rökningen kan gå. Jag kan gå flera veckor utan cigg, men när man ska dricka eller socialisera med en vän som röker blir det fruktansvärt många. Jag vill vara hälsosam. Aktiv. Idag så tränade jag iallafall och åt frukost och middag. På kvällen te och ett knäckebröd med bananskivor på. Och det räcker för mig. Jag behöver inte mer.

Nej för helvete. Nu gäller det på riktigt. 20 kilo down. Om jag inte klarar det här så finns det ingen återvändo. Det är nu eller aldrig. Har bestämt mig också att träna MINST 4 gånger i veckan. Där med också gå promenader. Har varit rädd att gå promenader eftersom mitt hjärta gör ont då när jag tar varje steg.. förstår inte varför det bara blir så med promenader och inte när jag tränar. Pendlar mellan "Jag är frisk, det är något tillfälligt." och "Jag är döende." och planerar att leva mina sista dagar till fullo. Och bara väntar tills den där hjärtinfarkten ska komma. Ska nog börja gå promenader när jag har ätit nyttigt i några veckor. Ser om det slutar.. Hatar att vara rädd hela tiden. Nu när mitt liv faktiskt kan vara ganska så bra ibland så ska ju det sårklart hända något fysiskt fel med mig. Kanske var ett "wake up call" att nu när jag mår bättre psykiskt måste jag börja jobba på det fysiska och må bättre där med.

Faktiskt, idag. Har det inte känt så mycket i hjärtat.
Varför?
Därför jag antagligen inte har ätit massa skit.

jag skulle sakta ner och tänka efter
försöka hitta förnuftet, just i stunden
men jag ville slippa undan, ha en utväg
bekämpa kriget som pågick i mina tankar, i stunden
jag ville hitta en fristad, en tillfällig akt
och jag lyckades ju fly?
lyckades känna mig älskad
för något
men det var ett förvridet sätt som satt spår i mig och bildade ännu mera avsky
mot mig själv
- Det gör ont va?
- Ja.
- Det ska göra ont.

ta chansen

Flytta till skolan i eslöv som jag pratade om så mycket innan, känns frestande. Och jag ska. Som det känns nu, att flytta efter sommaren. Har ingenting att förlora. Martha, Nicole och Emelie bor inte kvar i karlskrona längre. (emelie flyttar om några dagar) och det är nog dom jag umgås med mest. Enda nära vännen som jag har kvar här. Är elin. Och jag orkar inte gå runt och skaffa nya kontakter. I karlskrona. Och, man vet vilka dom flesta är och dom har redan byggt sitt nät. Behöver en nystart. Bort från minnerna. Dom dåliga. Jag försöker inte fly från mina problem, men ibland kan det hjälpa att flytta iväg och få en slags nystart. Nya miljöer och människor. Göra något vettigt med sitt liv! Har inte gjort något på flera år och det börjar kännas i psyket. Uttråkad och deprimerad. Har ett halvår kvar att förbereda mig.. ska jag?

livsgnistan?

Vart försvann livsgnistan? Visst kan det kännas kul och träffa någon kär vän. Men efter, när jag är ensam. Med mina "tankar" ? Vet inte ens vad tankarna innehåller. Jag blir frustrerad hur meningslöst allt känns. Borde egentligen går upp när jag vaknar, vid 9 tiden. Istället ligger jag kvar runt halv ett-ett. För jag tänker, "varför? Jag har ändå inget att göra idag." Det känns så tugnt att gå upp på morgonen. Antingen är jag hemma i flera veckor i sträck och gör ingenting eller så börjar jag smsa till massa folk. Får ett ryck. "Nu ska jag ta tag i mitt liv" Men när det väl kommer till den dagen, när jag ska träffa någon. Fegar jag ur, "något kom emellan" då menar jag när det inte är någon jag känner så bra. Nära vänner har jag inga problem att träffa, då är det tryggt. Inga krav. Jag är så jävla feg. Och så osäker i mig själv. Varför kunde man inte vara den säkra personen man är när man är berusad? Kan ju vara ganska farligt ibland när man skriver till folk som har skadat en på ett eller annat vis när man druckit. Och vill träffas. Jag menar, varför? Vad är det för mening när all ångest kommer dagen efter? Blir ganska spontan när jag druckit, alltid blivit. Får tagga ner det lite. Tänka; "Du kommer ångra det här dagen efter." Men just i den stunden känns det så rätt! Måste skilja mellan rätt och fel.. Och sluta berätta privata saker som har med mitt mående att göra. Jag vill ju vara privat. Jag undrar, om jag ses som den "psykiskt sjuka" emma för bekanta? Finns så mycket under den ytan. Saken är den att jag mår mycket bättre än vad jag gjorde när jag var 17-18. Då var det som värst. Skadade mig själv varje dag, drack väldigt mycket och in och ut på psyk. Ja herregud, 17år och helt trasig. Nu kan jag åtminstone kontrollera allt så mycket bättre. Ser ni mina framsteg? Små steg i sänder som har blivit ett stort kliv bort från träsket. Men svackorna, Ja. Dom kommer. Som nu. Är förvirrad om det här är en början på en ny depression eller en svacka. Gråtit mycket, sovit, känt mig värdelös och äcklig. Patetisk. Och dålig. Många som har tagit avstånd från mig på senare tiden. Dom tröttnade väl. Kan inte sluta tänka på "det är något fel på mig, det är därför dom lämnar mig." Är det fel på mig att jag mår dåligt? Att jag har gjort lite dåliga val? Jag blev väl trött på att alltid vara den perfekta snälla vännen som ALLTID ställer upp. Visst, det är en bra egenskap. Men jag gör också fel.

Är inte mer än en människa.

I'm ashamed of the things I've been put through, I'm ashamed of the person I am. I'm ashamed of the things I've been put through, I'm ashamed of the person I am. I'm ashamed of the things I've been put through, I'm ashamed of the person I am. I'm ashamed of the things I've been put through, I'm ashamed of the person I am. I'm ashamed of the things I've been put through, I'm ashamed of the person I am. I'm ashamed of the things I've been put through, I'm ashamed of the person I am. I'm ashamed of the things I've been put through, I'm ashamed of the person I am. I'm ashamed of the things I've been put through, I'm ashamed of the person I am.