Alvida

Livet suger som satan just nu. Defenitivt hamnat i en rejäl svacka. Efter inte har sovit någonting i måndags natt (hade sovit jättedåligt en ganska lång period) fick jag nog. Ringde till psykratrin på morgonen och grät en skvätt. Fick stilnoct utskrivet igen. Ah just det ja, nämnde jag att jag skadade mig själv så hela min jävla tröjarm var fullt med blod? Jag är förvirrad över allt. Över mig själv. Who the fuck am I? Vad vill jag? Är jag trasig för evigt för jag har ett sånt bagage bakom mig? Iallafall fick jag en akuttid hos min psykolog. (som jag avslutade med) hon började prata om att mellanvården kanske var något för mig. Ja, varför inte, tänkte jag. Jag klarar ju inte av någon form av praktik i mitt tillstånd ändå. Jävla misslyckade människa. Fan också, fan. fan. fan. Skulle åkt till göteborg nästa helg, men det orkar jag inte. Nästa vecka sa jag att det skulle gå. Men vad fan, är jag så jävla naiv att jag skulle må bättre på så kort tid? Men jag ska dit. Även hur motigt det än känns. Jag vill ju träffa Nicole. Även om jag kanske inte är helt party på livet. Nu när jag inte orkar göra så mycket förutom promenader så spenderar jag otroligt mycket tid hemma. Och jag blir irriterad och se min föräldrar hela tiden. Trött på pappas pulsmätare, tjat om träning, tjat om rökningen. Så fort han tilltalar mig blir jag så arg att jag nästan börjar gråta. Har nämligen också flyttat ner en extrasäng på nedervåningen (sover uppe annars) för jag inte känner mig trygg. Men jag ska flytta upp imorgon hade jag tänkt. Jag känner att det är olidligt att bo hemma just nu. Även om jag älskar min föräldrar över allt och annat så kan det vara jobbigt att se dom dag efter dag efter dag. Dagarna är detsamma. Samma prat. Jag behöver verkligen en egen lägenhet. Men nu har jag hamnat i en svacka, så jag kan inte få ett jävla fucking jobb. Jag kommer aldrig klara av att ha ett jobb känns det som. Fan också IGEN. Jag är inte gjord för detta så kallade livet. Kommer säkert bo hemma hela livet. Sen har jag INGA nära vänner kvar i karlskrona, förutom Elin. Och det är så grymt jobbigt att vara ifrån dom. Jag mår för dåligt för att börja träffa nya människor och dessutom är jag inte så bra på det. Det här "friska" livet skrämmer mig men samtidigt så längtar jag som satan efter det. Träningen går SKIT. Har inte tränat på en vecka. Jävla fuckingskitmående. Maten går sådär, ibland äter jag normalt och ibland knappt något alls och spyr lite då och då. Jag spyr inte för jag vill "bli smal" utan för att det äcklar mig. Och för jag tänker på mitt hjärta. (kanske inte så bra och spy om man oroar sig för sitt hjärta) när jag hade gått en promenad en halvtimme så började det göra ont i hjärtat steg efter steg jag tog. Var tvungen och stanna minst 4 gånger. Fick gå sakta. Har märkt att efter en halvtimme jag gått, då börjar det. Jag blir så rädd och samtidigt så jävla trött. Pappa frågade om vi skulle gå långpromenad imorgon, var tvungen att säga att jag inte ville. För jag kan ju inte, pga den här jävla värken.. jag orkar inte. Jag orkar fan inte detta. Varken det psykiska och det fysiska.

Låt mig bli frisk. I kropp och sinne.