livsgnistan?

Vart försvann livsgnistan? Visst kan det kännas kul och träffa någon kär vän. Men efter, när jag är ensam. Med mina "tankar" ? Vet inte ens vad tankarna innehåller. Jag blir frustrerad hur meningslöst allt känns. Borde egentligen går upp när jag vaknar, vid 9 tiden. Istället ligger jag kvar runt halv ett-ett. För jag tänker, "varför? Jag har ändå inget att göra idag." Det känns så tugnt att gå upp på morgonen. Antingen är jag hemma i flera veckor i sträck och gör ingenting eller så börjar jag smsa till massa folk. Får ett ryck. "Nu ska jag ta tag i mitt liv" Men när det väl kommer till den dagen, när jag ska träffa någon. Fegar jag ur, "något kom emellan" då menar jag när det inte är någon jag känner så bra. Nära vänner har jag inga problem att träffa, då är det tryggt. Inga krav. Jag är så jävla feg. Och så osäker i mig själv. Varför kunde man inte vara den säkra personen man är när man är berusad? Kan ju vara ganska farligt ibland när man skriver till folk som har skadat en på ett eller annat vis när man druckit. Och vill träffas. Jag menar, varför? Vad är det för mening när all ångest kommer dagen efter? Blir ganska spontan när jag druckit, alltid blivit. Får tagga ner det lite. Tänka; "Du kommer ångra det här dagen efter." Men just i den stunden känns det så rätt! Måste skilja mellan rätt och fel.. Och sluta berätta privata saker som har med mitt mående att göra. Jag vill ju vara privat. Jag undrar, om jag ses som den "psykiskt sjuka" emma för bekanta? Finns så mycket under den ytan. Saken är den att jag mår mycket bättre än vad jag gjorde när jag var 17-18. Då var det som värst. Skadade mig själv varje dag, drack väldigt mycket och in och ut på psyk. Ja herregud, 17år och helt trasig. Nu kan jag åtminstone kontrollera allt så mycket bättre. Ser ni mina framsteg? Små steg i sänder som har blivit ett stort kliv bort från träsket. Men svackorna, Ja. Dom kommer. Som nu. Är förvirrad om det här är en början på en ny depression eller en svacka. Gråtit mycket, sovit, känt mig värdelös och äcklig. Patetisk. Och dålig. Många som har tagit avstånd från mig på senare tiden. Dom tröttnade väl. Kan inte sluta tänka på "det är något fel på mig, det är därför dom lämnar mig." Är det fel på mig att jag mår dåligt? Att jag har gjort lite dåliga val? Jag blev väl trött på att alltid vara den perfekta snälla vännen som ALLTID ställer upp. Visst, det är en bra egenskap. Men jag gör också fel.

Är inte mer än en människa.