Alvida

Ensam
Ensam
Ensam
Ensam
och
Ensam

Alla är upptagna med sina egna liv. Och jag känner då att ingen tycker om mig. "Vem vill umgås med dig? För det första är du tråkig. Sen är du ointressant och ful. Tjock får vi inte glömma bort!" Låter inte så attraktivt att ha som en vän. Klanka ner på mig själv om och om igen. Finns inget posetivt med mig. Som jag känner det nu. Hur ska jag vara för att ni ska tycka om mig? Ibland känner jag mig utnyttjad. Av folk. Att dom ska lägga sina problem över mig, prata av sig. Sen adjö med dig. Kan ingen fråga mig hur jag mår? För man ser på mig när jag mår dåligt, både mitt kroppspråk och blicken. Det har jag hört. Ändå så frågar dom inte. Är dom rädda? Rädda för vad dom ska höra? Men det är nog mitt fel, att jag inte pratar frivilligt hur jag mår. För.. jag vet inte helt enkelt vad jag ska säga. För, varför emma? Varför mår du dåligt? Jag vet inte längre. Det är misär helt enkelt och jag vet inte varför. Jag känner mig bara så oduglig och värdelös. Så liten och obetydlig.

Sprider jag misär genom mitt mående?
Är det kanske så att jag utstrålar mer misär än glädje?