Motbjudande

Tror jag har kommit in i en slags depressions svacka. Nästan inget känns kul längre. Här hemma rycker jag knappt en mungipa. Kanske ibland men då är det mest att jag sätter på mig masken och låtsas vara glad. När är det min tur att bli lycklig?

Sen känner jag mig så jävla fet hela tiden, så motbjudande.. kunde inte få i mig frukost idag, tog en kopp te. Bestämde mig för att springa senare på dagen, det ska jag göra. För jag kan inte gå runt i den här kroppen längre. Så äcklig. Även hur jobbigt det är och hur dålig kondition jag har, ska jag inte sluta springa. Springa bort från livet, från ångesten, från problemen. Jag hänger på en röd skör tråd. Mina  inre demoner skriker efter blod. Dom ännu djupare rösterna skriker efter död. Hur länge klarar jag att leva i misären, att stå emot? Känner mig lika risig som när jag mådde sämst. Jag orkar inte kämpa. Men inerst inne finns nog en liten livsgnista. För när det är bra, då är det riktigt bra. Jag hatar att ha borderline. En vidrig sjukdom. Varför är jag så jävla känslig? Blir så lätt ledsen? Det är så löjligt att jag faller ner djupt när små saker händer. Jag hatar allt som har att göra med mig. Jag är, ja. Motbjudande.