Världens bästa dag

Först steg jag upp i vettig tid, halv 10. Gick till gymmet med Martha klockan 11. Sen, hem duscha. Fixa sig. Sticka till Nicole. Fick mjölkchoklad. Så snackade vi och rökte :) Kan dagen bli bättre tänkte jag? Och jo, det blev den! Sen gick Martha och jag till Lyckans Pizzeria och köpte pizza och kollade på film. Sjungde även till grease (våran film) Nu är jag hemma och känner mig otroligt nöjd över dagen. Jag fixade det! Har tom planerat något tills imorgon. Linnea kommer hit och då ska vi kolla på film och dricka vin!

Är det olagligt att känna sig påverkad?

Nej. Det är det inte. Det är julafton. Jag är 20. Får man inte dricka 2 glas vin utan att känna sig som en alien?

Huvudvärk har kommit nu också.. Vi besökte farfar en snabbis och det var så svårt att verka vara glad och inte ha några problem i världen. Satt där med en klump i halsen och det brändes bakom ögonen. Tänk om det här blir min sista jul? Jag vill leva. Är inte redo att lämna allt det här. Igår tänkte jag allt jag blir tvungen och lämna.. och när jag såg min mammas leende så brast jag ut i gråt. Det är så frustrerande också för ingen verkar tycka det här är något allvarligt.. "det är ångest" haha ångest? knappast. Värk i hjärtat, bröstet, ryggen. Sticker till i fötterna och händerna. Huvudvärk. ÅNGEST? Det gör ont i hjärtat när jag går långa promenader. ÅNGEST? Om det här inte slutar snart och om jag inte får något svar vad det är. Så orkar jag inte mer. Hellre dö när man själv får välja det än att gå runt och är livrädd för att dö. Att inte kunna somna på natten för man har ont. Rädslan.

Den här julen är annars så fin, om bara inte det här skulle finnas med mig.. skulle jag varit överlycklig idag. Jag blir stum.. Inne i mina egna tankar. Snälla, förstå mig. Det är något fel på mig. Och om ni säger att det är ångest så vet ni inte vad ångest är. Kan inte vara glad över någonting om det ska vara såhär. Är jag döende?

God jul allihopa! Snart ska vi fira jul med släkten. Kommer bli mysigt! Får försöka pusha bort att det gör ont i hjärtat till och från. Försöka njuta. Men det är svårt. Har blivit ganska frånvarande pga det här. Kan aldrig koppla av. En posetiv sak är att jag gått ner ett kilo den här veckan! Maten går bra, träningen går bra. Allt i lagom mängder. Om inte hjärtat skulle strula skulle det varit en perfekt dag. Men ickeicke. Varför får jag aldrig slappna av? Bara för det så började min hand värka. Om någon har en minsta aning vad det kan vara så skriv det. Allt stämmer in på en hjärtinfarkt. Så jävla läskigt. Har också börjat tänka på att jag får en stroke snart, eller en propp. Jag önskar faktiskt att dom hittade något fel på vårdcentralen. Istället som det var, ingenting. Allt var normalt. För om jag visste var det var, kunde det ju fixas kanske. Medicinering. Operation. You name it.

Hade en enkel julmiddag ikväll med min familj+farbror. Sen öppnade vi julklapparna. Och nu sitter jag här med en kopp kaffe. Det var mysigt. Nu vet jag inte vad jag ska göra, sova eller kolla på en film. Sitta vid msn känns ganska meningslöst. Imorgon är det den RIKTIGA julafton och då bär det av till farfar (kanske) och sen släkten.

För övrigt, när jag tog en promenad med Martha så värkte det i hjärtat. Vad är det för fel? Inget visar det. Men varför har jag värk ibland då? Blodtryck normalt, lungorna normalt, hjärtat normalt. Jag blir så frustrerad. Visst, det har blivit bättre. Men det konstiga är, när jag tränar på gymmet, så känns det ingenting i hjärtat. Men när jag går en enkel promenad kan det helt plötsligt värka i hjärtområdet. Jag vet inte hur jag ska hantera det här.

Gick nyss en välbehövd promenad med Martha. Som är hemma nu över julen. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Seriöst och lättsamt. Imorgon ska vi gå en promenad igen och ta med mjölkchoklad i en termos och sätta oss i kylan och chilla. Tänk att jag har en sådan fin vän. (inte världens finaste bild jag lägger upp, men wtf <3)

Ofta tänker jag att jag inte passar in här, jag känner att jag är inne i någon glasbubbla och har svårt att få in för mycket nya intryck. Har mina vänner som jag känner mig trygg med och det brukar vara dom som är likasinnande mig på något sätt. Som faktiskt kan förstå sig på mig lite med mina tankar och funderingar. Sen är det klart att ingen kan förstå en fullt ut, så är det ju med alla. Jag försöker verkligen få kontakt med andra människor men antingen får jag inte samma posetiva respons eller så blir jag skrämd och känner mig otrygg och struntar i det.

Har bara förlorat mer och mer och mer vänner. Sådana som jag hade förut, ja. Dom svarar inte ens på när jag kontaktar dom. Eller, håller sitt löfte och lovar att dom ska höra av sig. Dom är faktiskt inte värda att slösa energi på, även om det blir lätt så. Dom vännerna jag har kvar, är ungefär på samma nivå som mig. Har upplevt livet på ett annorlunda sätt, tänkt annorlunda, känt lite mer. Varit sköra. Även om jag mår bättre så har jag svårt att vara med i det friska livet. Hänger inte med. Nu skaffar ni jobb, flyttar hemifrån, går på högskola, upplever världen. Och här är jag, arbetslös och bor hemma. Jag skulle vilja börja jobba, men jag vet inte om jag skulle kunna klara av det. Men flytta hemifrån, det vill jag verkligen. Och då måste jag få ett jobb. Vi får se vad som händer i den närmaste tiden. Nu orkar jag inte skriva mer.

Inatt ska jag sova på soffan och ha tvn på.

Måste tillägga att jag älskar min familj otroligt mycket och är så jävla tacksam för allt ni gjort för mig. Mamma, pappa och Kjolle. Tack. Nej. Nu ska skulle jag sova. Najtinajti!

saker man ångrar

Det finns så mycket i mitt liv jag ångrar och ältar över. Särskilt förr i tiden, när man var ute på krogen, var aspackad. Gjorde saker man ångrar. Tom just i den stunden, så vet man, att man egentligen inte vill. Det går bara på automatik. Vill inte tänka, vill inte känna, vill bara ha det kaos. Vaknar dagen efter, hemma eller hemma hos någon annan, med en jävla huvudvärk. Och en sådan jävla ångest. Duschen, darrar, gråter. Jag önskar verkligen att jag då kunde hantera misären på något annat sätt. Kan fortfarande hända att jag tänker tillbaka på det som har hänt, folk jag varit hos, lukterna, känslan. Även om jag gjort det med fri vilja. Jag var väldigt sjuk då. Och jag skulle göra allt ogjort om jag kunde det. Men det kan jag inte. Utan får leva med det.

Och. Det är inte det lättaste jag har gjort.

Måndag och Onsdag

Hejdå socker. Jag vill inte vara vän med dig längre.

Mår illa när jag äter något sött och får ont i huvudet. Så ja, varför äta det? Jag är inte ens sugen. Tog en bakelse idag som var fullproppat med socker. Och det kändes. Samma sak med körsbärsvinet igår. Så byebye. Mat är såå mycket godare. Jag tror faktiskt jag kommer klara av att bryta med sockret. Känner mig stark.

Sitter och lyssnar på Radiohead och hällde nyss upp lite körsbärsvin. Ganska uttråkad. Men imorgon ska jag träffa Linnea och gå runt i stan. Fixade det mesta igår med julklappar och så. Till mamma och pappa. Nu fattas bara att köpa ett tillskott till släkten (vi brukar köpa en 50kronors julklapp och lägga dig i en påse, så får vi någon random) sen tänkte jag också ge en enskild present till mormor och farfar. Vet dock inte vad jag ska ge farfar.. Kanske blir något gemensamt med familjen. Får se! Sen ska jag köpa en julklapp till Nicole eller pyssla ihop något fint henne. Jag brukar inte få eller köpa julklappar/presenter till vänner. Men jag tycker det är galet kul att köpa presenter till folk. Dock ville inte min bror ha något till varken present eller julklapp. Vilken tråkmåns, haha. ja, just det ja! En present till min kära mor med, som fyller år på nyår!

För övrigt går det väldigt upp och ner (som vanligt) med mitt mående. Kan gå från jätteglad och pepp, sen kommer meningslösheten och knackar på min rygg och då blir jag så himla frustrerad och låg.

Träningen går bra och maten också. Inte ätit godis på två veckor. Och det känns fan ta mig bra. Såg på supersize vs superskinny idag (mitt favorit program, hehe) och då fick man se en extremt, jag menar extreeemt fet kvinna. Som låg på sängen och kunde inte ställa sig upp. Utan bara låg där.. fick lyfta på fettet för att tvätta henne. Hon dog dock 2 månader efter inspelningen. Hon berättade: "först vägde man 70, sen helt plötsligt 80" ja, sen gick det utför. Okej, jag ska nog inte börja oroa mig att jag ska bli sådär fet, men man börjar inse ändå om man inte ändrar på sin livsstil så kan det förekomma allvarliga hälsorisker. Har dock stannat på nuvarande vikt i ett år ungefär, men. Man vet aldrig. Jag vet själv att jag bär på ungefär 15kilo övervikt. Det bästa sättet att börja tänka på när man vill gå ner i vikt är att tänka på sin hälsa. Och inte tänka att bli smal och få den perfekta kroppen. Jag kommer nog aldrig få den perfekta kroppen jag vill ha, för jag har helt enkelt inte en sådan kroppsbyggnad. Men jag vill åtminstone kunna börja känna mig en aning bekväm. För det är helt uteslutet att skaffa mig en pojkvän när jag har så pass låg självkänsla. Dock har jag fått mer muskler, i armar och ben. Min bror påpekade tom det! Det känns ett steg i rätt riktning!

Your dream world is a very scary place, to be trapped.

Imorgon: Fota kjolle och stadsmiljöer inne i stan, samt köpa ett par plagg och köpa något gott vin. Hyra en film i stan. Sen kommer jag hem och är förhoppningsvist nöjd med dagen, sätter igång filmen och tar ett glas vin.

Det kan bli bra eller?

(måste påminna mig själv att INTE umgås med folk som får mig att känna obehag och negativa vibbar) Jag ska umgås med människor som får mig att må bra. Skriv eller ring aldrig till dom som får dig att må dåligt. Aldrig. (för emma, jag vet att det är ett annat sätt att skada dig själv på) Skriv ALDRIG till dina ex.

Notera ALDRIG.

Glömde i stundens hetta nämna Elin. Den enda jag har kvar här som faktiskt man kan prata ut med <3

Alla flyttar

Kände ett tomrum när Nicole flyttade till göteborg. Kom ihåg att jag grät på kvällen, skakade. När hon skulle åka till göteborg dagen efter. Jag har liksom ingen kvar här jag kan prata om allt med. Och nu när Martha och jag har fått sjukt bra kontakt så bor hon inte här. Saknar dom. Nu när jag har fått bra kontakt med Emelie också, så ska hon med flytta.. Alla försvinner. Jag står ensam kvar. Jag vill flytta, men ändå inte. För jag är ju inte redo. Jag är fan inte redo. På ett sätt är det tryggt att vara i Karlskrona, Ja för att. Jag växte upp här, jag har min kära familj här. Jag vet hur man hittar. Ändå känns det spännande och nytt och flytta iväg. För jag har ju ingenting kvar. Alla vänner jag hade tidigare har tagit avstånd. Umgås inte med dom längre. Jag menar, vem fan har jag här? Som jag kan prata om lite känsliga ämnen om? Det är ju Emelie. Men hon flyttar. Jag har min bror kvar, men han ska också flytta sinom tid. Satan, Vad ska jag göra? Skaffa nya vänner är jag riktigt dålig på.. ganska svårt också eftersom jag aldrig på bjuden på fester/evemang och sånt. Jag har blivit väldigt ensam. Men jag kan inte ens gråta över det längre. Har jag accepterat det? Om jag skulle vara en ensamvarg, skulle jag trivts som det eller hur? Men trivs jag? Ibland. I lagom mängder. Men att vara ensam dag in och dag ut.. och träffa någon vän en enstaka gång. Trivs jag med det? Nej. Jag behöver vara med folk, det lyfter upp mig. Jag känner en del av samhället, en individ. Jag känner mig inte alls älskad längre. Ingen som smsar och frågar om jag vill hitta på något. Ingen som frågar hur jag mår. Ingen som tänker på mig? Jag har aldrig känt mig såhär oälskad och obehövd. Alla försvinner. Blir spöken från det förflutna.

- Vad är det för fel på mig? säger hon tyst för sig själv.

What to do when life hits you and makes you wonder if you're living at all

what to wish for if you had one wish only

what to do better if you had the chance

would i be happy if I went back and learned how to dance

would it be easy if I took the chance?

this is the real thing

you'll get no second chance

no helping hands

no easy way out

just do the right thing

you'll get no second chance

no helping hands

no easy way out

Blodproven visade bra HB. Sen misstänkte dom körtel.. ja. något var det iallafall, något med hormonerna. Då man kunde få hjärtklappning. Det var också bra. Har lugnat ner sig väldigt mycket med smärtan. Känns knappt inget alls. Jag orkar inte berätta något som har hänt eller så, förutom att jag har fyllt år. Släkten kom hit då och det var mys. Så, nu är jag vuxen, 20år. Mår inte så himla bra, började känna mig konstig igår och det har hållt i sig. Allt känns så fel, grejen är att jag inte vet vad som är fel. Well, det upptäcker jag nog snart. Nu ska jag lyssna på musik och dricka te, kanske gå en promenad. Blir nog lite ältande..

vårdcentralen

Ja, var ju på läkarbesök idag klockan ett. Hade så mycket ångest när jag satt där i väntrummet.. brann bakom ögonen och mitt hjärta gick på högvarv. När läkaren kom så tog hon blodtryck, lyssnade på hjärta/lungor, det såg bra ut. Sen gjorde hon lite tester på armarna och händerna, tog en slags metallpinne och strök den över fingrarna/armarna. Så skulle jag säga om jag kände någon skillnad på höger och vänster arm/fingrar. Kände ingen skillnad=bra. Tryckte varstans på bröstet och hjärtområde för att se om det gjorde ont, det gjorde det inte. Sen om det gjorde ont när jag tog upp armarna i luften. It did not. Iallafall fick jag sen göra ett EKG, det var inget märkvärdigt dom såg. Men att mitt hjärta hade en tendens att slå snabbare. (kan ju bero på att jag hade väldigt mycket ångest tänkte jag) SEN gick jag och tog blodprov. Svaret kommer på brevlådan sen.. kan slappna av lite mer än tidigare. Men inte helt.. tänk om det är något med blodproven? Läkaren sa om det inte är något med mina blodprov så kommer svaret snabbt, dock om det är något, då tar det ett tag.. så jag får hoppas det kommer riktigt snabbt. Är så rädd. Om det inte är något med blodproven så är det ganska säkert pga någon av mina mediciner. För det är inte ångest, det känns inte såhär. När jag får panikångest så rusar hjärtat och jag får ett tryck över bröstet, inte att det sticker till i hjärtområde och bröst. Sticker till i armhålan.. ryggen, benen, armarna, fingrarna.

Uppdaterar när svaren har kommit.. Kanske blir en lättad Emma, eller helt förstörd.

När ska smärtan sluta?

Igår kände jag ingenting i bröstet. Men idag har det börjat komma lite igen.. dock känns det inte så mycket i just bröstet utan armhålan. Jag är så himla trött på det här.. Kan inte leva och fungera normalt. Pratade med elin igår och hon sa att min medicin rispedal kan ge smärta i bröstet och hjärtklappning. Jag hoppas verkligen det är det.. Precis när jag börjat må bättre och att det känns helt okej i min vardag så ska detta komma fram. Varför ska alltid något stoppa mig ifrån att leva? Om det är pga medicinen, så vill jag sluta med den omgående. Om dom liksom inte hittar något fel på vårdcentralen. Jag är rädd.. funderar på ibland om detta var meningen, att jag är en sådan dålig människa som måste straffas. Med det här. Och sen döden. Har ju sagt många gånger att jag vill dö. Något större än mig, kanske var trött på att jag lekte med döden. Ville få ett slut på allt, på mig. Jag vill inte dö. Jag har aldrig velat dött till 100 % annars skulle jag väl bara hoppa från en byggnad eller något. Har alltid funnits några procents tvivel.

Snälla. Låt det här sluta. Jag orkar inte.

Började gråta för första gången när jag träffade min psykolog. Pratade om värken i hjärtat/bröstet. Jag är verkligen livrädd och fruktar för mitt liv. Hon tyckte jag skulle ringa till vårdcentralen och boka en tid, eftersom hela min vardag förstörs av det här. Kan inte fokusera på något annat. (hon trodde dock det inte var något) men det tror ju alla att det inte är. Men vad fan, det kan hända vem som helst. Tom mig. Men iallafall, så ringde jag till vårdcentralen och bokade en tid. Så. Måndag klockan 13.00. Min bror sa: "Bra, nu kan du bli motbevisad" men, det här är inte vanlig ångest/panikångest. Det värker ju där hela tiden. Stramar till i armarna. Har fått "attacker" två gånger. Då mitt hjärta har rusat och hugger till. Höll på så i flera timmar. Ångest? Helvete heller. Tittade upp på nätet (jag vet, det är dumt) och det var tecken på en hjärtinfarkt. Smärta i bröst/hjärta. Stramar till i vänster arm. Exakt så på mig. Nu har det dock kommit över till både vänster och höger sida av bröstet. Axlen. Lite av ryggen. Halsen. Armarna. Måste påpeka att det är ingen smärtsam smärta. Det bara dunkar och känns. Det är obehagligt vilket fall som helst.

NÅGOT är det iallafall. För såhär ska man INTE känna. Det är inte normalt. Och sluta säg att det är ångest, för det är det inte.

Banlyst från sötsaker (bara på speciella tillfällen, födelsedagen, nyår, ja you get it) kommer aldrig att gå ner dom där 20 kilorna om jag "frossar" på helgerna. Ska börja bli mer aktiv också, börja promenera varje dag i en halvtimme. Och träna som vanligt 4 gånger i veckan.

Har ont i hjärtat för övrigt. Och misstänker att det har med allt jag frossar i mig på helgerna. Kanske inte var rökningen ändå, utan att jag får i mig för mycket sött. Och pga min vikt. Det kommer bli svårt att sluta med godis på helgerna men jag måste. Jag mår inte bra psykiskt eller fysiskt när jag proppar i mig. Speciellt inte när jag känner den här värken. Anledningen till att jag äter så mycket är att jag är uttråkad. Jag gör ingenting om dagarna förutom att gymma. Sällan jag går ut och gör något. Utan bara drar runt hemma och tittar i skafferiet. Så, får sluta vara hemma så ofta.

Nu MÅSTE jag ta tag i det här. Jag vill väl inte få en hjärtinfarkt? MÅSTE kämpa som satan. Det är bara att ta det där steget. Så som jag gjorde med mitt mående, kämpa kämpa kämpa. Jag svär på hedersord att jag ska börja mitt nya aktiva friska liv imorgon. Ska gå upp när klockan ringer, halv 9. Äta frukost. Gå en runda. Gymma. Ta en frukt. Träffa en vän i stan. Åka hem. Äta middag. Sen ja, efter allt det är jag uttråkad igen. Då får jag väl gå en runda igen, kolla på någon film. Vad fan som helst, men inte stoppa i mig något jävla skit. För en gång skull tänker jag inte "jag är tjock, jag måste bli smal" jag tänker på min hälsa. Och alla risker det medför att leva såhär. Kroppen kommer inte palla tillslut.

Anledningen (förutom att jag är uttråkad) till att småäter är att fylla det där jävla tomrummet som finns. Och ensamheten. Det är lika destruksivt som det var när jag skadade mig själv. Nu när jag nästan slutat upp helt med det, så kommer det in ett nytt beroende istället. Jag ORKAR inte leva såhär. Att vara rädd för att få en hjärtinfarkt varje dag. Att kroppen inte ska orka med längre och lägga av. Att jag ska dö. Det krävs mycket mod för att våga erkänna det här. Men det här är mitt nya beroende. Och det börjar redan skada mig. Känner nu hur tårarna kläms fram, för första gången på ett tag. Jag kanske inte älskar livet, men jag vill inte dö. Jag kommer antagligen få kämpa genom hela livet. Med självkänslan, beroenden, sinnesstämningen. Och att orka. Att inte falla för långt ner i groparna. För dom kommer att komma, det vet jag. Och dom har kommit när jag faktiskt nu mår bättre och är stabilare. Varje vardag längtar jag efter helgen, och det är bara för jag kan frossa i mig massa skit. Vad är det för liv?

Det är inget liv jag vill leva iallafall.

Jag hatar min kropp.

Skulle sett mycket bättre ut om jag fick tillbaka formen på kindbenen. Om min dubbelhaka försvann, om min mage blev platt, om mina lår och armar blev smala, om min rumpa förminskades kraftigt.

Ingen har direkt påpekat att jag har gått upp i vikt och det är jag glad för. Men, när vi besökte farfar på hemmet så sa han: "Du har blivit kraftig." jag skrattade och sa "jag har gått upp en hel del" sen efter det, blev jag helt frånvarande, försökte "dölja" mig själv. Dra in magen, försökte ändra ställning för att se mindre ut. Vad jag skämdes. Ända sen jag gick upp, så har jag känt mig mindre värd för att jag är mullig. Sliskiga, "fula", obehagliga människor kommer fram till mig på krogen. Aldrig stött på någon trevlig söt kille som stöter på mig. Man känner ju inte sig sååå attraktiv då. Undrar hur det skulle se ut om jag var smalare? Ganska skrämmande tanke faktiskt.

Varför är det så viktigt för mig att vara smal? Jag tror jag vet svaret, för att bli accepterad. För att känna mig värdig. Jag känner inte att duger. Det här låter kanske löjligt i era ögon men, känner att jag inte förtjänar kärlek av människor pga min kropp. Helt enkelt, mindre värd.

Jag kommer ju bli smalare. Jag jobbar på det. Men frågan är, kommer jag vara nöjd efter -20kilo? Kommer jag ens känna mig "smal"? Jag har aldrig känt mig smal, även när jag var det. När jag tittar på gamla bilder ser jag att jag faktiskt var mycket mindre och slank. Kan tänka "shit, såg jag ut så?" men då, tyckte jag att jag var kraftig. Tjock.

Är det viktigt att vara smal? Får man mer respekt? Blir man accepterad lättare?

Blir man älskad?

Värken i lungorna har nästan försvunnit nu. Känner knappt nått alls. Frågan är om det var pga rökningen eller inte (har inte rökt på 3 dagar) mamma sa att det antagligen var ångest och att jag hade haft ont i huvudet i en vecka pga spänningshuvudvärk. Kommer jag nog aldrig få reda på. Men det posetiva är att värken knappt finns där. Kanske tar några cigg på nyår eller ja, speciella tillfällen.

Var hos mormor igår med mamma, det var jättemysigt. Vi kom hem rätt sent, vid 7 tiden. Ska ta med kameran nästa gång och då ska vi till tjurkö och grilla lite. Ja herregud, snart fyller jag år. 20 år. Fyller ju jämt så det måste vara lite speciellare än dom andra åren. Efter min födelsedag någon gång, så åker jag ner till martha och stannar där i några dagar. Sen när jag kommer hem är det bara att vänta på att nicole kommer till karlskrona. Vi ska även fira nyår tillsammans. Ska bli mys. Och roligt. Och bra. Och bäst.

Sitter här och gråter och skakar.

jag vill inte dö.

Spänner i lungorna, dunkar i ryggen och ena armen värker ibland. Så, jag ska sluta tvärt igen och röka. Inte trappa ner, för jag börjar bli jävligt rädd nu. Förstår inte varför det ska just hända mig, folk som röker börjar inte känna något efter flera flera år. Jag själv har bara rökt i 4år och ändå så känner jag såhär.. Jag hoppas värken försvinner när jag inte rökt på några veckor. Om den inte gör det.. vad gör jag då? Jag är skräckslagen.

överdrev

Okej, jag överdrev i det förra inlägget. Så bort med det. Men att sluta röka däremot, det ska jag göra inom tid. Det är onödigt som in i helvete, jag får bara dålig kondition och ja, om jag inte slutar i ung ålder så kanske det redan är försent. (tänker på lungcancer, kol) det är väldigt svårt att sluta eftersom dom flesta av mina vänner röker. Det är en social grej som känns naturligt att göra. Börjar faktiskt (även om jag inte vill erkänna det) känna att det är.. Vad ska jag säga.. "spänt" i mina lungor. Dock har jag rökt regelbundet i cirka 3år. Så, cancer kan inte utvecklas så fort, (har jag hört) försöker lugna ner mig med det. Iallafall, misstaget jag gjorde förra gången när jag slutade röka var att jag slutade tvärt på direkten. Bättre att trappa ner, cigarett för cigarett. Så ska börja med att röka ENDAST när jag umgås med folk (om personen röker) jag är trött på att oroa mig att jag ska dö en plötsligt död pga cigaretterna. Eller ännu hemskare, en smärtsamt långt lidande. Jag blir så satans anfådd också. Jag vill kunna få ner flåsandet. Få bättre kondition, kanske kunna gå ut och springa. Vilket är omöjligt nu. Herregud, DET ÄR SÅ JÄVLA IDIOTISKT ATT RÖKA. Tillslut så ligger man där, hostar och har svårt att andas. Att det gör så ont att man måste ta morfin och sova bort smärtan. Tänker på min farmor där. Som dog i cancer. Såg henne ligga där, yppade efter luft när hon sov. Hesa andetag. (hon rökte inte) men ändå. Det kan hända mig. När jag är medelålders. Eller ännu tidigare om jag fortsätter.

Jag vill vara frisk både psykiskt och fysiskt. Och, jag måste jobba med båda delarna. Att vara i form, hälsosam. Göra allt för att jag ska må så bra som möjligt i kropp och själ.

Nu har jag pratat mycket i mina blogginlägg om det fysiska. Nu ska jag prata om det psykiska. Jag mår inte på topp där. Allt känns ganska tomt och meningslöst. Visst, jag kan se ifram emot saker, men. Finner ingen riktigt mening med allt ändå.. Varför ska jag kliva upp sängen? Varför ska jag hitta på något? Varför ska jag träna? Varför ska jag sluta röka? Varförvarförvarför. Självklart finns det ett vettigt svar på alla frågor. Men.. när man känner sig så tom och grå. Så blir det enkelt såhär. Kan vara så också att livet inte riktigt blev som jag ville. Fantiserar om ett liv som inte riktigt gå att uppnå. Iallafall inte i nuläget. Men, jag fantiserar om nya saker hela tiden, därmed vet jag inte riktigt vilket liv jag vill ha. Innan var det folkhögskolan i eslöv som gällde. Nu är det att skaffa jobb och lägenhet. Jag vill så gärna ha en egen lägenhet.. jag behöver utrymme för mig själv och göra lite som jag själv vill. Jag kan ju hälsa på min familj hur mycket jag vill eftersom jag ska skaffa här i karlskrona. Men mest av allt vill jag ta ansvar. Av mitt eget liv och mina egna handlingar. Lära mig att bli vuxen. Självständig. En lägenhet känns mer och mer avlägset.. jag menar, vem vill ha mig på ett arbete när jag inte har någon utbildning? kan gråta över det här, att jag inte kommer komma längre än såhär. För jag är verkligen inte redo för att flytta och börja en utbildning. Mycket jag måste arbeta med innan.. kan känna ibland att jag vill flytta för att jag förlorar mer och mer vänner här i karlskrona. Som flyttar iväg.

Oj, nu blev det mycket text så jag ska säga adjö för den här gången.

slut!

Nu är det SLUT med godis, chips, kakor ALLT. Jag mår inte bra av att äta det och även om jag bara äter på helger nu är jag livrädd att få diabetes. Så som jag har levt förut. Skulle aldrig förlåta mig själv om jag fick det. Om det är mat, ska jag undvika såser osv. Snabbmat är också uteslutet. Onyttigt snabbmat. Som hamburgare osv. Har alltid varit svag för socker. Kommer ihåg när jag var liten att jag åt så mycket godis att jag fick upp sura uppstötningar. Sen kan det underlätta min viktnedgång också om jag undviker allt det här. Är rädd att jag ska dö i sömnen när jag sover. Kanske bara min hjärna som spökar att jag tror jag har diabetes.. men jag ska sluta för säkerthetskull. Man vet aldrig. Så, nu när jag ska sova.. är jag rädd att jag inte ska vakna upp på morgonen. Sen någon gång får jag ta tag i att sluta röka också. Men inte just nu.

Jag längst till höger (varken för tjock eller smal)



Nu när jag har kommit igång med träningen IGEN, så ska jag fan gå ner dom där 20 extra kilorna som jag går runt med. Känner inte igen min kropp. Jag vantrivs. Det värsta är nog dubbelhakan. Men magen, låren är nästan lika hemska också. Att jag gick upp så mycket på så kort tid har satt märken på min kropp, som antagligen aldrig kommer försvinna, bara blekna. Då pratar jag om mina bristningar. Insidan av låren, brösten, och tom sidorna på magen. När jag tittar sig i speglen kommer alltid tanken upp "är det där verkligen jag?" jag vill gå ner dels för att det inte är hälsosamt att gå runt med dom där extra kilorna och för att jag ska känna mig bekväm med mig själv och tycka om min kropp. Jag rör mig annorlunda pga för att jag inte trivs med mig själv, om någon tar kort måste jag alltid hitta någon vinkel på mig så jag inte ser mina brister (dvs om jag är ute, tar jag upp kragen på jackan eller använder en halsduk så min dubbelhaka inte ska synas) om jag nu hittar någon jag tycker om, vet jag inte om jag skulle vilja påbörja ett förhållande med den personen förens jag har gått ner till den vikten jag bör ha. Jag vill känna mig snygg, få lite självkänsla och självförtroende. OCH så vill jag kunna använda mina byxor igen. Jeans. Som fortfarande ligger kvar i mitt rum och bara väntar.

Woh, det var ett deppigt inlägg jag skrev förra gången. Lät som jag gett upp min kamp, men nej. Jag kämpar fortfarande på även om det känns ganska grått just nu. Har mycket att göra med att jag inte har någon sysstelsättning, som praktik.

Känner mig ganska ofta misslyckad som person, oduglig. Att jag inte har något att ge. "patetisk" är ett ord som jag sätter ofta på mig själv. Patetisk för att jag sitter och tycker synd om mig själv, självömka. Och att jag lurar mig själv att tycka om någon, fast jag inte känner någonting. Jag är så uppsluken att tänka på "den rätte" att jag väljer någon fullkomligt idiotisk. Nu pratar jag inte om dom jag varit tillsammans med, utan folk jag helt plötsligt har sagt att jag är intresserad av. Och jag är så fullständigt trött på att killar (som jag stött på) är så jävla besatta ut av sex. Som om dom tänker, "okej nu har jag lyssnat på hennes historia, nu vill jag ha sex som utbyte" nej, så fort någon kryper sig närmare mig och stöter på mig, tänker jag be dom dra åt helvete. Jag vägrar vara svag och osäker. Ska vara stark och tro på mig själv att man kan säga ifrån, jag är inte taskig för det eller hur? Jag menar, hur fan kan man vara otrevlig bara för man inte vill något?

sakta neråt

Har stegvis börjat gå mer och mer ner sen jag kom hem från malmö. Känner att ångesten kryper i mig och vill lägga mig ner och ge upp. Inget är riktigt som det ska just nu. Jag uppskattar att jag fick känna ren glädje och styrka i några veckor, men.. lite mer kunde jag väl få stanna där?

Tvivlar, avskyr. Tvivlar på mig själv och min egen styrka. Avskyr att hamna i groparna, ångesten, skammen.

För första gången på månader kände jag att jag ville skada mig själv. Känner mig svag och skör, som jag var 5år igen. Ynklig. Missförståd.

Jag skrattar, jag ler, jag skiner. Men känner inne hur det svider i bröstet, hur obehaglig och konstig jag känner mig. Obekväm.

Skin, le, skratta idiot. Gör något, säg något. Bjud på dig själv. Va trevlig, aldrig fräs åt någon. Visa folk att dom är uppskattade, även ifall du inte tycker om dom. Lyssna, var intresserad. Svara aldrig kort. Låt dig bli utnyttjad. Låt dig lida. Låt dig känna. Att du är värdelös.

Ynklig, patetisk.

Var i malmö i helgen och det var fintfint. Idag har jag bara tagit det lugnt och tittat på tv (lagade mat med kjolle också, stuvade makaroner med köttbullar) kan säga att mammas stuvade makaroner hade bättre konsestens.

Just nu känns livet ganska bra faktiskt, det liksom flyter på, jag har saker att göra. Det är nog det som gör det, att jag gör saker om dagarna, stiger upp i vettig tid. Försöker planera, stöter bort dom negativa tankarna och känslorna. På automatik. Längesedan jag hade riktig ångest. Allt verkar gå som jag vill just nu. Jag vet att jag kan hamna i en svacka igen men då får jag vara beredd att kravla mig upp snabbare.

Jag var så fruktansvärt trött på att älta saker och inte tillåta mig själv att ha en enda bra stund, trampa ner på mig själv och straffa sig. Jag var trött på att låta sjukdomen styra mitt liv. Och när jag blev sårad igen av någon som betydde mycket för mig fick jag nog. Jag tänker inte gå flera steg bakåt för det, jag är värd mer än så. För första gången kan jag vara glad att jag är jag. Kommer ihåg så många gånger jag har tänkt "jag önskar jag var någon annan bättre, någon lyckligare" men jag gillar att vara jag, jag vill inte vara någon annan än mig. Är på något sätt glad att jag har upplevt det jag upplevt, alla svårigheter. För det gjorde mig till den människan jag är idag. Och, om jag var någon annan. Skulle jag då haft mina allra närmaste vänner där? Nej. Och jag skulle aldrig vilja byta ut dom mot några andra.

Aldrig riktigt varit den där festtypen heller. Har haft dåliga minnen från fester. Utanförskap, kaos, deprimerad, psykoser. Föredrar med att sitta med en vän eller fler och dricka vin. Och ha kul på egen hand liksom. Utan allt det här kaoset som brukar bli på fester. Visst, någon fest kan jag gå på, men sällan. Kan ju vara också för att jag inte känner så många som bjuder mig. Innan var jag jätte ledsen över det, men nu är jag ganska glad att det är som det är.

och..

Jag ÄR bra. Jag förtjänar att må bra.

Haft en väldigt fin helg. På fredagen åkte Kjolle och jag till Emelie och Fredrik, drack vin, pratade och såg en VÄLDIGT hemsk film. Var rädd igenom hela. Spillde tom vin på min klänning för jag hoppade till. Ja, Iallafall trivdes jag i sällskapet jätte mycket. Så det var en lyckad kväll. På lördagen skulle jag äntligen få träffa Martha. Vi var hos henne åt MASSA onyttiga saker, glodde på tv och pratade. Om allt. Känner mig så bekväm med henne. Kan ju vara för jag har känt henne väldigt länge. Iallafall, så bestämde vi oss för att dra till nivå sen på kvällen och ta en öl eller två. Lika trevligt där. Tog bussen hem halv tolv och sen gick jag och lade mig i min säng, med min katt i famnen. Jag var nöjd.

Idag ska jag slöa och inte göra ett jävla skit. Kanske ska träffa Martha på kvällen sen, men vi får se om hon hinner. Det här var nog den bästa helgen på.. år? Jag tror inte jag mådde dåligt en enda gång. Bara trivdes och njöt.

Imorgon börjar dock praktiken igen, men det är faktiskt sista veckan nu. Min arbetsförmedlare och jag ska diskutera om jag vill fortsätta att vara är eller inte. Men, då ska jag säga nej. Jag vill ha en praktikplats som kan leda till ett jobb, för jag börjar känna mer och mer att jag är i behov av en egen lägenhet.

Fortsätt kämpa.

Har varit i göteborg över helgen, kom hem igår. Så fruktansvärt segt på vägen hem, tar så långt tid. (segt till också) Det var skönt att komma iväg. Och så fick jag umgås med nicole hela helgen! Tummen upp på det. Nu planerar jag att åka ner till malmö och träffa martha nästa helg. Om jag fått mina pengar då dvs. Nu i helgen ska jag träffa emelie på fredag igen, prata och dricka vin, jag vet att det kommer att bli trevligt! Innan dess träffar jag mathilda. (najs det med) Och på lördag ska jag och martha äta massa onyttigheter och glo på film. Vad jag har saknat den kvinnan! Ja, hon kommer upp hit och stannar några dagar. Så ska inte åka ner till malmö än.

Känner på mig att det här kommer bli en bra vecka! Även om att det kändes tungt idag. Ett svart moln hängde över mig. Var mycket nedstämd. Vet inte riktigt varför. Men det har blivit lite bättre nu. Kämpar som satan och försöker verkligen se saker posetiva. Att tänka på att jag faktiskt har utvecklats väldigt mycket.

1. Jag klarade av att åka till göteborg och tillbaka, även ifall det var byten.
2. Jag kan säga ifrån bättre om det inte är något jag gillar eller vill
3. Jag har lärt mig att jag INTE är min sjukdom

So, fight on ems. Du är på rätt väg.

Kände mig glad idag efter jag gick ifrån mötet på psykratrin. Vi pratade om kämparglöden, tåget till göteborg, praktiken, jobb, egen lägenhet. Det är faktiskt nog mest därför jag INTE vill ge upp, jag vill ha mitt egna ställe, få lite fristad. Inreda.. göra dom tråkiga sakerna, som diska.. städa. Som jag säkert kommer att tröttna på ett tag jag bott där. Hon sa att det funkade att jobba 50 % och vara sjukskriven resten. Så, nu gäller det bara att hitta ett jobb genom arbetsförmedlingen. Med hjälp av bästa Börje.

Så får vi se om jag fixar det själv utan av soc är inblandande. Och det vill jag göra! (nej jag har inga problem hemma) men man kan fixa det där om man har haft svårigheter i livet, osv. Vill helst klara mig utan dom i alla fall.

Praktiken går bra, dock får jag damma föööör mycket. "damma det och det och det" imorgon skulle jag få plantera.. och då är det torsdag. En dag innan jag åker till lilla nicole.

Det kommer gå bra.

Har varit sjuk så har inte haft någon lust att skriva här. Varit lite off från allt faktiskt. Blev att jag gick ut sen på fredagen. Det var kul. Men nu har jag mött ett dilemma. Och eftersom alla andra kan läsa den här bloggen kan jag inte ta det här. För lite privatliv får man ha va? haha. (måste ta tag i mobilen och skriva NU, kommer jag göra det, huh? feg jävel)

I helgen tar jag tåget till gigantiska göteborg! (om man jämför med karlskrona så ja) Ska bli mysigt och kul.

(och nu kan jag pusta ut för nu är allt löst) känner mig lugn och ångesten är borta.

.. och imorgon ska jag träffa Emelie, och jag längtar! Vi ska ta en fika på Lennarts. Tänkte passa på att gå till bokia då och köpa lite böcker. (behöver det till tågfärden) Tror även min fina beställning från odium kan komma imorgon, eller åtminstone den här veckan. (undrar hur mycket pengar jag har kvar?) Måste jag checka upp. För övrigt grät jag igår innan jag skulle sova för jag saknade kontakten med honom. Dock är det stabilt just nu med det ändå, eftersom jag inte kan se längre vad han skriver på facebook. Vet inte vad jag känner inför honom.. antar mest att det är saknad.. och hat? Jag är förbannad på honom för han sprang iväg från allt, hur han kunde lämna mig när han visste att det var alltid det jag fruktade. Förbannad för att han sa att min vänskap betydde mycket, sen poff, lämnade han mig. Hur han kunde vara så kall mot mig. Egentligen borde jag inte slösa mina tankar på det. Men jag ångrar, att jag berättade så mycket för honom, mina hemligheter, tankar och funderingar. Bara för jag blev kär i honom, så ville han inte veta av mig? Man kan visst bli kär efter man träffats 2 gånger. Herregud. Jag träffade ju för fan min första pojkvän. På internet. Och var redan kär i honom innan vi träffades. Men alla har väl olika uppfattningar på det.

Linnea var här nyss, vi tittade på fight club och donnie darko, drack vin och pratade. Det var hur trevligt som helst! Behövde verkligen träffa en vän. Nu ska jag antagligen sova eller forsätta partaj inne i stan. We'll see!

Praktiken var ganska kul idag. Först fick jag borsta undan jord där alla blommor och växter var, som jag gjorde i måndags då tänkte jag "NEEEEEJ" gick i slowmotion för jag höll på innan med det en hel arbetsdag. Som tur är efter en timme så fick jag hålla på med rosor! Ta bort taggar på dom och kapa dom.. och lite andra småsaker. Kanske inte låter så roligt när jag skriver det, men det var en sådan omväxling istället för damma och sopa! Dock ska jag tydligen damma av hyllor imorgon, oh god no. Som tur är det sista dagen på veckan imorgon sen är det helg! Skulle egentligen åkt till göteborg till nicole på fredag men jag ställde in det. Anledningen till det var för att jag precis börjat min praktik, jag är jättetrött efter och behöver sova några timmar när jag kommer hem. Jag har liksom inte gått upp vid den här tiden på.. ja. År. Jag har gått upp vid halv 1 på morgonen och inte gjort någonting av dagen. Nu helt plötsligt ska jag upp vid 7 och vara igång och arbeta i fyra timmar. Ganska så stort steg för mig.

Pga detta så har jag inte tränat på några dagar nu.. jag är helt enkelt för trött. Men jag ska börja nästa vecka! Då borde jag har vant mig mer vid tiderna och så.

I don't want to wake up on my own anymore.

Kan inte förstå att det har gått nästan 9 månader sen det tog slut mellan rickard och mig. Dock känns det som allt var bara en dröm, eller från ett annat liv. Känns konstigt att jag varit tillsammans med honom. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det.. tänker inte på honom längre. Saknar inte något. Jag bara saknar någon att ha. Har ett väldigt stort behov att ha någon vid min sida. Att dela sorg och glädje. Skratt och gråt. Känner mig så ensam. Och eftersom jag har blivit dumpad alla gångerna så känns det ganska hopplöst att hitta någon som är mogen att ha ett förhållande. Och inte bara något som varar i några månader. Jag vill hitta RIKTIG kärlek. Jag tror varje gång att jag hittat "the one" men det visar ju sig motsatsen. Jag vet att jag är ung och har långt tid på mig. Men jag tycker inte om den här ständiga jakten. Dock har jag aldrig riktigt letat efter någon, det har mest bara kommit av en slump.

Jag HATAR att strula. Även om det var en tid där jag gjorde det ganska mycket. Enbart för att skada mig själv och visa hur jävla dålig jag egentligen var. (vilket jag fan inte är)

Fantiserar mycket att skaffa en lägenhet med någon jag älskar och ta hand om en katt. Haha. Har haft det i tankarna sen mitt första förhållande. Gå promenader, romantiska middagar, mysa, laga mat, prata hela natten, kärleksförklarningar. Ja, man kan ju säga att jag är en hopplöst romantiker. Antar att sådana som vi inte trivs att vara ensamma. Känns liksom som någonting fattas. Jag säger inte att ett sånt här förhållande skulle göra att jag skulle må superbra helt plötsligt. Jag är forfarande trasig och skör. Men, att bli bekräftad av någon man tycker om väldigt mycket gör så jävla mycket. Jag vill känna att jag duger som jag är, och det kände jag aldrig i några av mina förhållanden. Har hört från psykologer flera gånger att jag INTE är redo för ett förhållande. Men jag menar, när kommer jag bli det då? Jag känner mig hur redo som helst att älska någon. Men bara om han älskar mig tillbaka.

eslöv

Jag har tvivlat på folkhögskolan i eslöv ett tag nu. Jag vet inte om jag vill. Jag menar, det är jobbigt som det är att komma till praktiken. Men jag vet inte om jag vill bo kvar här, i alla fall inte hemma. Jag vill börja gå med mina egna steg. Måste prata med psykologen vad jag ska göra.. inte för att hon kan bestämma över mitt öde, men hon kan säga vad hon tycker och tror. Men hur fan ska jag kunna flytta in i en lägenhet här om jag inte har något jobb? Aktivitetsstöd kanske? Måste jag med prata med min psykolog med. Är ganska splittrad just nu. Är det verkligen en sådan bra sak att flytta till skåne? Klarar jag av det, är jag redo?

Ja, så var det över.

Tänk vad min sjukdom har ställt till med. Om jag var frisk, undrar hur mitt liv skulle sett ut idag? Hm, efter man öppnade upp sig och skämde ut sig blev man "dumpad" varför ska jag drabbas så hårt varje gång eftersom jag är trasig? Är jag en sämre människa för det? Nej, det är jag inte. Jag vill hitta någon som kan leva med mina brister. Acceptera den för jag är. Visst, jag är inte min sjukdom, som jag var nästan säker på innan att jag var. Men still, jag är känslig som person, blir sårad lätt och är.. ja, ganska skör. Det kan jag bygga på. Men det kommer ju alltid finnas kvar.

Jag vet faktiskt inte om jag skulle vilja vara en glad person utan några bekymmer. Satsar hellre på att komma ur den här skiten som jag har levt så länge med. Som jag skrev på facebook. JAG TÄNKER INTE LÅTA DETTA FÖRGÖRA MIG.

Någon gång hoppas jag att jag kan hitta en fin människa, som tycker om mig precis som jag är. Även bristerna och sårbarheten. Vem du nu är. Jag väntar på dig.

Självförtroende hallå?

Orkade inte lägga upp bilder. Bilderna blev dessutom fula här.

Kan inte somna, tänker för mycket. Försöker göra allt för att stöta bort dom negativa tankarna, men det verkar inte riktigt vilja funka. Jag tror kvällarna när jag ska sova kommer bli värst. Då kommer allting som en stor massa jag tryckt undan på hela dagen. Fick även "tågångest" för jag ska åka till gbg i helgen. Är alltid rädd att åka fel eller att tåget är försenat så man får ta ett annat tåg, osv osv. Annan sak att åka till malmö. Då är det bara raka vägen dit. Ganska löjligt.. tror det är pga mitt dåliga självförtroende att jag inte riktigt litar på mig själv. Tror inte att jag klarar av någonting. Känner mig lätt dum i huvudet och efterbliven. Saker jag tycker är väldigt svåra och jobbiga, som tex då tåg. Tycker dom flesta folk att det är ingenting.

Sånt här kan hålla mig uppe en hel natt.

Började tänka på eslöv också. Funderade på om jag skulle skita i det för att "jag har dåligt lokalsinne, jag kommer inte hitta där" "åh nej, man måste byta en gång för att komma till eslöv, tänk om jag tar fel tåg då?" "tänk om jag vill åka till malmö, kommer jag verkligen hitta till tågstationen sen när jag ska hem?"

Jag hatar att jag är så jävla osäker.. jag menar, jag var allvarlig att missa mitt livs chans för det? Inte konstigt att jag hade det svårt i skolan, jag tror ju inte på mig själv! Måste bli en ändring på det här, är trött på det.. vet bara inte hur jag ska bygga på mitt självförtroende. Eller.. om jag gör dom här sakerna, göteborg och flytten till eslöv så kanske det blir en inre styrka i mig själv att jag klarar av det?

.. men tänk om jag tar fel tåg? (du tar ett nytt)
.. tänk om jag inte hittar? (du frågar)

Ska det vara så jävla svårt, NEJ.

Hemma från praktiken! Det gick faktiskt över förväntan. Först när jag väntade på bussen så darrade jag som ett asplöv. Kändes som mina ben skulle vika sig. Ganska spyfärdig också, haha.. men det gick över sen. I början visste jag inte hur jag skulle bete mig. Det var så skrämmande att vara ute i det verkliga livet. Fick en flashback när jag praktiserade på hotell aston och conrad. Mådde så fruktansvärt dåligt då, hade nyss börjat på en ny medicin, som gjorde mig yr och svimfärdig. Hade lågt blodtryck nästan varje dag. Fick många blackouter och försökte då kväva mig med en plastpåse, slutade alltid med att jag svimmade av och vaknade upp. Och sen var jag inlagd till och från. Så många dåliga minnen..

I alla fall, började en kvinna som arbetade där fråga om gymnasiet, vilken linje jag gick, varför jag hoppade av. Jag kunde inte säga "Jag mådde inte bra, så jag orkade inte med det." visst, klart jag kunde det. Men jag ville ge ett annat intryck. Inte den sjuka Emma. Försökte le och skratta så mycket som möjligt, vara trevlig, skämta. Ja, vara lättsam helt enkelt.

Men det gick ganska bra faktiskt. Är stolt över mig själv att jag klarade att gå dit! Nu gäller det bara att hålla det och gå dit VARJE DAG. Om jag skippar det en dag, är det ganska troligt att jag skiter i dom andra dagarna också. Nu ska jag och min bror ut och fota! Bilder kommer, hehe.

praktik

Idag börjar jag praktisera på en "växthusaffär" ska ta bussen till jämjö om cirka en halvtimme. Jag hoppas verkligen det går bra. Är jätte nervös och rädd att jag inte ska hitta dit, haha.. När jag kommer hem ska mor och jag till gymmet och träna. Har bestämt mig att jag ska gå ner 20 kg. Kanske låter ganska mycket, men. 20 kg ner är faktiskt min normalvikt. Kanske tom mer. Träningen går faktiskt bra. Och känner mig ganska stolt över mig själv att jag inte har hoppat av.

Skriver mer när jag kommer hem, nu måste jag peppa upp mig!

trött

Trött på människor. Ena studen beytder man mycket, den andra stunden är man helt bortglömd. Betyder jag ens någonting från början? Vill inte gråta av det här, utan vara stark och skita i dom som gör så. Men det är så svårt. Kan inte stoppa tårarna som kommer. Alla slutar höra av sig tillslut. Dom hittar nya vänner som är bättre än mig. Är jag den sista utvägen? Ja jo, jag är nog verkligen det. Att byta ut mig verkar vara hur enkelt som helst.

Känner en sådan dödslängtan. Inget är bra. Skulle kunna rabbla upp allt men jag säger istället att det är livet som inte är bra. Innehållet är inte bra.

Ni går framåt i livet
och jag går bara bakåt

Ännu en meningslös dag. Jag vill göra något, men jag är så orkeslös. Kluven, kluven.

Jag har bara gått runt hemma dom här senaste dagarna och känt avsky för livet. Imorgon ska jag I alla fall träffa nicole, sen monica. Inte så pepp på att träffa folk.. Haha. Men vad gör man? Jag har tagit pauser från livet för många gånger. Måste ta mig i kragen och börja göra saker.
Och sen helgen.. Vad fan ska jag då göra? Alla festar. Jag vill med festa, var i vintras jag senast gjorde det tror jag. Men, min umgåskrets är inte stor. Ganska liten. Åh. Ska tycka synd om mig själv i några timmar nu.

hårt mot hårt mot ensamheten

Jag vill inte kämpa. Men jag gör det ändå. Måste hålla ut tills jag flyttar till eslöv, jag bara måste. Men tänk om det inte blir bra där heller? vad gör jag då? Vad blir min räddning?

Tänk att kärlek ger mer smärta än glädje.

Finns inte så mycket mer att skriva än så.
Det gör bara så ont..

såhär mitt i natten

For a minute there, I lost myself.

Känns som jag ska sprängas av alla överflödiga känslor. Sitter här och skakar med benet och ser nog rätt orolig ut. Känner att jag rynkar ögonbrynen. Tårarna börjar komma med.. Den här gången vet jag vad jag tänker på. Varför jag snart komma brita ut i gråt. Jag klarar inte av det här, men ändå så lyckas jag leva dagen efter ändå. Mitt psyke har nog blivit starkare. Men känslorna bubblar över mer än förut. Innan kunde jag inte kontrollera det. Nu kan jag det, utan att man får ringa till psykakuten.

Viskingar.. det kommer viskningar.

Tyst.

Snälla låt det vara tyst.

träning

Ska dricka upp mitt vatten sen blir jag körd till gymmet. Ääääntligen kan jag träna igen. Även om jag är "efterförkyld" så hoppas jag det går ändå. Iförd i långärmat också. (eftersom jag har nya skärsår så trivs jag inte så bra att träna med kortärmat på gymmet)

Ibland funderar jag på långt fram i framtiden, hur ska jag kunna få jobb när mina armar ser ut som dom gör? Det skrämmer mig. Att jag ska få något skitjobb där dom accepterar sånt. Men visst, jag tror jag aldrig kommer kunna få gå i kortärmat på mitt framtida jobb. Långärmade tröjor, kommer kännas jobbigt det med. Att dölja.

matångest

Börjar få matångest igen. Även om jag käkat ytterst lite idag.. så har jag sådan satan ångest. Började må väldigt illa efter maten, darrar som ett asplöv. Inte spy, inte spy.
Får gå och lägga mig en stund så illamåendet går över.

känsloladdad

Idag vaknade jag med ångest och kände mig otroligt svag. Väldigt ledsen och vill bara kasta omkring saker i mitt rum. Alltså, så är känslorna tillbaka. Jag vet inte.. det känns inte bra. Känns som flippet kommer att komma. Jag ska försöka hålla känslorna i schack. Snälla, låt det här inte gå utför. Kände också att jag ville flytta till eslöv redan efter sommaren. Vill inte vara kvar här. Jag trivs inte.

Skadade mig själv också, rätt många och rätt stora. Vill inte inte inte ha det såhär. Det går upp och ner för mycket.. först tom. Sen kaos.

Idag var jag med min kära mor på lövmarknaden. Gick mest runt och tittade ^^ Åt langos. (som jag inte tycker är så gott längre?) Imorgon är det midsommar. Dom flesta ska festa, men jag stannar hos min släkt eftersom jag inte har något att gå på. Var evigheter sen jag var på en fest, men det är svårt. När man inte har något speciell grupp eller så. Känner folk hit och dit. Umgås inte med så många. Men, hey. Det är väl bättre att ha några speciella människor i sitt liv som man älskar istället för att känna jätte många? I för sig så finns det turen för folk som har både nära vänner och många bekanta och vänner som man kan festa med och dylikt. Ibland kan jag känna en viss ilska för dom som har det så. Jag har inte lätt och skaffa mig vänner, brukar bli en bekant och inget mer. Dom vännerna jag har (och som jag umgås med) står mig väldigt nära. Och folk delar gärna med sig sina känslor med mig. So, i guess att jag är en vän man kan lita på. Förstående and so on. (reklam för mig själv) haha. Nej men, när jag flyttar till eslöv kanske det blir en ändring. Träffar kanske nya människor och så. Här i karlskrona kan jag inte plocka upp något mer i alla fall.

Idag har jag varit i stan en snabbis med martha.
Vi blev så jävla trötta i solen. Ännu mer trötta efter att ha ätit upp en tårtbit på bara några minuter (y) Nu sitter jag och smuttar på te och funderar på att se en film. Sen gå och lägga mig.

Har fått tillbaka lite av mina känslor igen, känns bra.
Har dock svårt att känna mig ledsen. Men att vara låg, det kan jag känna.
Känns lite skumt att inte vara så känsloladdad som förut, både bra och dåligt.

Jag var duktig och duschade och smörjde in mig med någon slags mangokräm i ansiktet.
Nu har jag i alla fall inte tusen lager smuts på mig.

Kanske dags att komma ut i verkligheten igen?
Nu när jag känner mig piggare och halsonten är borta.

Har inte försökt att hålla kontakten med någon.
Men det är därför att jag har svårt att sakna vänner.
Känns liksom ingen mening. Att göra något av vardagen.
Känner ingen kämparglöd heller.
Tomt, tomt och åter tomt.
Ändå när jag försökte fylla det med någon så kändes det likadant.

Tror jag skulle träffa martha imorgon.
Dock kan jag inte powerwalka som vi hade bestämt, eftersom jag känner mig fortfarande risig.
Synd att jag inte kan träna. Det är nog det enda jag saknar just nu.

So what a fuck are we supposed to do?

Sitter här med huvudvärk och halsont. Inte så farligt, dock är jag så svag i kroppen.
Känner mig helt borta, inte pga att jag är sjuk. Känns inte riktigt som jag är HÄR.

Innan när jag skrev att jag tänker på och saknar alla mina ex, det var ganska felaktigt.
Inte alla. Absolut inte. Men visst, så ploppar dom upp lite då och då. Ganska normalt.
Ville bara få det klart. Är lite hemlighetsfull med det (även om man är ganska öppen på sin blogg tänker jag inte avslöja något om det här)

Forfarande tom. Forfarande apatisk. Inte ändrats någonting. Skulle vara skönt att gråta en skvätt. Försökte pressa ut tårar igår. Gick inge vidare. Är inte ens arg idag. Bara.. tomt. Och innehållslöst.

Inte hänt mycket idag, mest sovit. Och tittat på tv.. inte orkat göra något för jag varit sjuk. Sen har det ju regnat hela dagen och jag har ändå ingen att vara med. (dock kunde jag gjort något själv) men som sagt, svag i kroppen. Ingen ork eller lust.

Känner att det här inlägget är lika tomt som jag. Så nu avslutar jag den. Adjö.

vet inte alls

Jag vet inte alls vad jag känner. Jag vet inte vad jag saknar. Saknar jag ens något? eller någon? Känner mig tom och apatisk. Inget spelar någon roll, går på automatik. skrattar jag ens på riktigt? Vad tänker jag på? Jag tänker väl antagligen på att jag inte vet vad jag känner.

Ett halvår har gått sen jag blev singel. Fan vad jag hatar det ordet "singel" låter som dom där players som säger "ja, nu var man singel igen" och igen och igen och igen. Förstår inte hur man kan fortsätta livet och gå vidare och skaffa en ny. (dubbelmoral) det har jag själv gjort. Men jag tänker ALLTID på varenda en, minnerna, känner en saknad av alla på något sätt. Och det låter så dumt och korkat. Emma, din jävla drömmare.

Men, just nu. Så känner jag inget för någon. Känner inte saknad efter honom. Tänker inte på minnerna. Lever i min egna bubbla. Varken trivs eller vantrivs i min tillvaro. Jag bara är.. VAD FAN TÄNKER JAG PÅ? Jag kan i alla fall känna ilska. För att jag inte vet. Jag som alltid varit en sån känsloladdad person och kärlek kärek kärlek var det bästa som fanns. Men. Jag vill inte ha någon. Jag vill vara jag, utan någon. Utan att vara så jävla beroende.

Hoppas det här apatiska humöret skalas av snart. För det är inte jag. Om jag ska vara såhär kan jag lika gärna försvinna.

Längesen jag skrev här. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om.. För jag är inte riktigt säker på vad jag känner. Egentligen vet jag nog, men det är svårt att sätta ord på det. Enda jag verkligen känner är att jag måste flytta härifrån, få en nystart. Börja på den där skolan i Eslöv. Jag kan inte vänta tills jag mår bättre. För det kan ju röra sig om flera år. Jag får acceptera att jag kommer må dåligt till och från och få perioder med misären. Kommer sakna min familj fruktansvärt mycket, tryggheten här i hemmet. Sakna mina närmaste vänner. För jag kommer inte känna någon i Eslöv. Visst finns det monica i lund och martha i malmö som jag kan träffa oftare nu. Men var jag än är, så kommer alltid minnerna trampa efter mig. Får jag med acceptera. Bara för jag flyttar ifrån staden där allting har hänt, så betyder det ju inte att allt kommer att bli bra. Att minnerna försvinner. Nu har jag i alla fall fått bekräftat helt och hållet att jag lider av posttraumatisk stress med depression och inslag är psykos. Men det var ingen nyhet. För dom har sagt det halft till mig förut på psykratrin. Kan också lida av bulimi och ångestsyndrom. Men det vet jag inte riktigt än. Bara något jag fick högst på pappret. Och det betyder ju inte att det stämmer. Men kände igen mig otroligt mycket. Ska eventuellt få sömntabletter igen. Vilka vet jag inte. Stilnoct funkade bra innan. Har fruktansvärt svårt att få ro och somna. För mycket ångest som kommer på kvällen. Imorgon ska jag i alla fall grilla med min kära bror. Jag hoppas det kan pigga upp mig lite..

Inatt vågar jag inte somna.
Är rädd att jag ska få obehagliga mardrömmar.
Läste lite i en bok, men efter 70 sidor orkade jag inte mer.
Jag är så jävla trött, jag kan sova. Men jag vill inte.

Imorgon ska jag träffa lite vänner i stan och Linnea och jag hade tänkt och ha vinpimplarkväll i helgen. Vi får se om det blir av. Skulle vara kul.

Egentligen vill jag inte gå ut och träffa någon, då betyder det att jag måste sminka mig, fixa håret (så gott jag kan pga alla dreads inte är ute) och klä på mig ordentliga kläder. Jag gör inget om vardagarna längre. Är hemma och ligger i sängen, tittar på tv, är vid datorn. Det är så jävla jobbigt och ta det där första steget och fixa till sig. Om inte mamma skulle vara så på mig och säga att jag ska upp, så skulle jag antagligen ligga i sängen till eftermiddagen. Kollat på tv. Och sovit lite igen.

Fan. Jag måste orka imorgon.

dåligt uppdaterande

Godkväll!
Idag har hela dagen spenderats med min mor som kammade ut mina dreads. Riktigt smärtsamt men inte lika jobbigt som den dagen julia gjorde dreads på mig.

Mitt mående har pendlat otroligt mycket. Tänker förstås som alltid på gamla minnen med några av mina ex (sluta emma!) Riktigt jobbigt och frustrerande. Att jag fastnar där hela tiden. Jag hatar att inte ha ett förhållande. Blir bara självdestruksivt strul med människor jag inte ens vet namnet på. Jag är trött på det! Bara efter några månader. Känns som jag inte kan fungera som människa utan ett förhållande.

Hade i alla fall en trevlig kväll i lördags. Först var det släkten sen blev det ut på krogen. Träffade ett par trevliga människor! Har dock aldrig haft en sådan hemsk bakfylla dagen efter. Blev hem och sova hela dagen och natten på söndagen.

Just nu tog jag en liten paus från att titta på när kjolle spelar ett spel. Haha. Jag tycker det är underhållande. Många kvällar har vi suttit där vid datorn och spelat. (not me of course)

Har varit väldigt dåligt på att uppdatera men försöker verkligen att få orken och gå in här och skriva. Känns som jag skriver om samma saker hela tiden.. Känns trist. Men ni som läser (om det nu finns några) får stå ut med det. Något nytt kanske kommer upp. Haha.

Ha det nu fint allihopa!

This machine will not communicate
These thoughts and the strain I am under
Be a world child, form a circle Before we all go under
And fade out again
and fade out again

Cracked eggs, dead birds
Scream as they fight for life
I can feel death, can see its beady eyes
All these things into fruition
All these things we'll one day swallow whole
And fade out again and fade out again

Måste skärpa mig
Jag lever i minnerna
Jag vill verkligen leva i nuet, men det är så fruktansvärt svårt.

som jag önskar att ni tänkte på mig ibland, saknade mig
undrade vad jag gjorde om dagarna och vad jag funderade på om kvällarna

jag vill att ni ska känna likadant som mig
det där tomrummet
känslan att inte något att värt

vill att någon av er ska hitta tillbaka till minnerna

att bli min igen

Jag är inte glad någonstans.
Och det känns som jag aldrig någonsin kommer bli det.

nostalgisk

Blev helt nostalgisk när jag fick höra en låt helt oväntat på radion.
Dock kom det in dåliga känslor i det.
Saknar-känslor. Vill-ha-tillbaka.

Bara för det ska jag loopa låten på spotify och vara deprimerad. Adjöss.

Hm. Märks det att jag saknar att vara smal?

Let the right one in
Let the old dreams die
Let the wrong ones go
They cannot
They cannot
They cannot do what you want them to do
-
Var på psykratrin idag. Vi ska göra en interjuv nästa gång för att sen se vilken diagnos jag kommer närmast. Början på att sätta en diagnos. Är spänd men samtidigt glad att dom äntligen gör en utredning på mig. Har en aning vad det kan vara. Men vi får se, kanske är något helt annat. Äntligen kommer jag få veta vad jag lider av. Då kan man börja arbeta därifrån.

det är ändå du som väljer vem du är

Har bestämt mig att komma igång med träningen, gå ner 15 kilo.
Ska träna varje dag på crosstrainern i en halvtimme.
Äta lagom mycket.
Så jag kommer ner till normalvikt igen.
Utan att svälta mig själv och bli under medel. (vi får se hur det går)
Den här gången får jag inte avbryta träningen.
Jag mår dåligt i den här kroppen och jag trivs inte med mig själv.
Känner inte igen mig.
Blir äcklad.

Jag kan faktiskt vara lite sådär och skylla på medicinerna, både zyprexa och rispedal.
Det var efter dom jag gick upp i rasande fart, hur mycket kan det vara? 20 kilo? Sammanlagt sen jag var smalast har jag gått upp ungefär 30 kilo. Känns helt sjukt. Kan inte få in det i skallen. Hur kunde jag tillåta mig själv att fortsätta? Blä. Måste ta tag i det här nu. Har tränat idag i alla fall och bara ätit frukost och middag.

Lycka till emma!

När livet sköljde bort oss och vi glömde våra minnen.

iam back

Åkte till sjukhuset för några veckor sen pga en överdos.
Fick dricka kol lösning sen blev det direkt in till piva (akut psyk)
Ville hem, men dom rekomenderade att jag skulle stanna över natten.
Dagen efter blev det i alla fall att jag hamnade på 28an.
Stannade mest på mitt rum och gick till rökrummet.
Orkade inte umgås med mina medpatentier.
Som tur är blev jag utskriven efter cirka 3 dagar på 28an.
Klistrade på ett leende och försökte vara pigg.
Orkade inte vara kvar där, det var hemskt.
Vill inte bli inlagd hela tiden, känns som ett misslyckande.

Nu försöker jag kämpa som in i helvete, försöka hitta tillbaka.
Det är så frusterade, jag vill inte vara sjuk. Men jag kan bara inte leva i det friska livet.
Jag känner mig obekväm. Påminns ännu mer att jag inte passar in.

det bryter ut, känner igen känslan så väl
kanske man ska stänga av sina tankar och känslor
gå vidare och fungera som en robot ut av stål?
aldrig vända mig, fortsätta rakt fram och ha fötterna kvar på jorden och bara finnas?
kanske drömmarna blir blanka?

Så nu var det slut. Slut mellan mig och Rickard.
Jag borde förstått att detta skulle hända förr eller senare men jag är en drömmare som tror att det ska hålla för evigt. Sitter och lyssnar på en fin låt som gör mig ledsen. Men det är bra att gråta. Jag behöver det. Behöver tid att bearbeta. Dom här 3 veckorna har varit ett helvete rent ut sagt. Insåg när det tog slut, vad ska jag göra med mitt liv nu? Med varken vänner eller pojkvän? Känner mig oälskad, ful, äcklig, dum, värdelös, ledsen, sårad. Kan nog räkna upp mer men det är dom känslorna som är starkast. Har haft en jävla ångest också sen 4 dagar tillbaks. Gnager i bröstet och jag andas oregelbundet. Enda lösningen jag har på den här sorgen är att skada mig själv. Försöker faktiskt ändå göra saker annars kommer jag bara sitta och skada mig hela dagarna. Var egentligen inte redo för ett förhållande.. Vet inte hur jag ska hantera förlusten. Så nu, i framtiden, om jag hittar någon jag tycker om. Får jag sätta stopp. För jag klarar inte detta. Måste få bättre självkänsla först och känna mig säkrare. Haha, gud vad jag skriver förnuftigt vissa rader. Jag tänker knappast så.

Hoppas inte allt flippar ur totalt och blir inlagd igen.
Har aldrig känt mig såhär ensam och oälskad.
Ingen, absolut INGEN är redo för ett långvarigt förhållande.
Känslorna svalnar för fort för den andra personen.

Igår tänkte jag på alla minnerna.. jag log sen grät jag, log, grät, log.
Det här var det värsta jag har varit med om när det gäller förhållande.
Det gör så jävla jävla ont.