Alvida

Var i malmö i helgen och det var fintfint. Idag har jag bara tagit det lugnt och tittat på tv (lagade mat med kjolle också, stuvade makaroner med köttbullar) kan säga att mammas stuvade makaroner hade bättre konsestens.

Just nu känns livet ganska bra faktiskt, det liksom flyter på, jag har saker att göra. Det är nog det som gör det, att jag gör saker om dagarna, stiger upp i vettig tid. Försöker planera, stöter bort dom negativa tankarna och känslorna. På automatik. Längesedan jag hade riktig ångest. Allt verkar gå som jag vill just nu. Jag vet att jag kan hamna i en svacka igen men då får jag vara beredd att kravla mig upp snabbare.

Jag var så fruktansvärt trött på att älta saker och inte tillåta mig själv att ha en enda bra stund, trampa ner på mig själv och straffa sig. Jag var trött på att låta sjukdomen styra mitt liv. Och när jag blev sårad igen av någon som betydde mycket för mig fick jag nog. Jag tänker inte gå flera steg bakåt för det, jag är värd mer än så. För första gången kan jag vara glad att jag är jag. Kommer ihåg så många gånger jag har tänkt "jag önskar jag var någon annan bättre, någon lyckligare" men jag gillar att vara jag, jag vill inte vara någon annan än mig. Är på något sätt glad att jag har upplevt det jag upplevt, alla svårigheter. För det gjorde mig till den människan jag är idag. Och, om jag var någon annan. Skulle jag då haft mina allra närmaste vänner där? Nej. Och jag skulle aldrig vilja byta ut dom mot några andra.

Aldrig riktigt varit den där festtypen heller. Har haft dåliga minnen från fester. Utanförskap, kaos, deprimerad, psykoser. Föredrar med att sitta med en vän eller fler och dricka vin. Och ha kul på egen hand liksom. Utan allt det här kaoset som brukar bli på fester. Visst, någon fest kan jag gå på, men sällan. Kan ju vara också för att jag inte känner så många som bjuder mig. Innan var jag jätte ledsen över det, men nu är jag ganska glad att det är som det är.

och..

Jag ÄR bra. Jag förtjänar att må bra.