Alvida

Jag längst till höger (varken för tjock eller smal)



Nu när jag har kommit igång med träningen IGEN, så ska jag fan gå ner dom där 20 extra kilorna som jag går runt med. Känner inte igen min kropp. Jag vantrivs. Det värsta är nog dubbelhakan. Men magen, låren är nästan lika hemska också. Att jag gick upp så mycket på så kort tid har satt märken på min kropp, som antagligen aldrig kommer försvinna, bara blekna. Då pratar jag om mina bristningar. Insidan av låren, brösten, och tom sidorna på magen. När jag tittar sig i speglen kommer alltid tanken upp "är det där verkligen jag?" jag vill gå ner dels för att det inte är hälsosamt att gå runt med dom där extra kilorna och för att jag ska känna mig bekväm med mig själv och tycka om min kropp. Jag rör mig annorlunda pga för att jag inte trivs med mig själv, om någon tar kort måste jag alltid hitta någon vinkel på mig så jag inte ser mina brister (dvs om jag är ute, tar jag upp kragen på jackan eller använder en halsduk så min dubbelhaka inte ska synas) om jag nu hittar någon jag tycker om, vet jag inte om jag skulle vilja påbörja ett förhållande med den personen förens jag har gått ner till den vikten jag bör ha. Jag vill känna mig snygg, få lite självkänsla och självförtroende. OCH så vill jag kunna använda mina byxor igen. Jeans. Som fortfarande ligger kvar i mitt rum och bara väntar.