Alvida

Banlyst från sötsaker (bara på speciella tillfällen, födelsedagen, nyår, ja you get it) kommer aldrig att gå ner dom där 20 kilorna om jag "frossar" på helgerna. Ska börja bli mer aktiv också, börja promenera varje dag i en halvtimme. Och träna som vanligt 4 gånger i veckan.

Har ont i hjärtat för övrigt. Och misstänker att det har med allt jag frossar i mig på helgerna. Kanske inte var rökningen ändå, utan att jag får i mig för mycket sött. Och pga min vikt. Det kommer bli svårt att sluta med godis på helgerna men jag måste. Jag mår inte bra psykiskt eller fysiskt när jag proppar i mig. Speciellt inte när jag känner den här värken. Anledningen till att jag äter så mycket är att jag är uttråkad. Jag gör ingenting om dagarna förutom att gymma. Sällan jag går ut och gör något. Utan bara drar runt hemma och tittar i skafferiet. Så, får sluta vara hemma så ofta.

Nu MÅSTE jag ta tag i det här. Jag vill väl inte få en hjärtinfarkt? MÅSTE kämpa som satan. Det är bara att ta det där steget. Så som jag gjorde med mitt mående, kämpa kämpa kämpa. Jag svär på hedersord att jag ska börja mitt nya aktiva friska liv imorgon. Ska gå upp när klockan ringer, halv 9. Äta frukost. Gå en runda. Gymma. Ta en frukt. Träffa en vän i stan. Åka hem. Äta middag. Sen ja, efter allt det är jag uttråkad igen. Då får jag väl gå en runda igen, kolla på någon film. Vad fan som helst, men inte stoppa i mig något jävla skit. För en gång skull tänker jag inte "jag är tjock, jag måste bli smal" jag tänker på min hälsa. Och alla risker det medför att leva såhär. Kroppen kommer inte palla tillslut.

Anledningen (förutom att jag är uttråkad) till att småäter är att fylla det där jävla tomrummet som finns. Och ensamheten. Det är lika destruksivt som det var när jag skadade mig själv. Nu när jag nästan slutat upp helt med det, så kommer det in ett nytt beroende istället. Jag ORKAR inte leva såhär. Att vara rädd för att få en hjärtinfarkt varje dag. Att kroppen inte ska orka med längre och lägga av. Att jag ska dö. Det krävs mycket mod för att våga erkänna det här. Men det här är mitt nya beroende. Och det börjar redan skada mig. Känner nu hur tårarna kläms fram, för första gången på ett tag. Jag kanske inte älskar livet, men jag vill inte dö. Jag kommer antagligen få kämpa genom hela livet. Med självkänslan, beroenden, sinnesstämningen. Och att orka. Att inte falla för långt ner i groparna. För dom kommer att komma, det vet jag. Och dom har kommit när jag faktiskt nu mår bättre och är stabilare. Varje vardag längtar jag efter helgen, och det är bara för jag kan frossa i mig massa skit. Vad är det för liv?

Det är inget liv jag vill leva iallafall.