Alla flyttar

Kände ett tomrum när Nicole flyttade till göteborg. Kom ihåg att jag grät på kvällen, skakade. När hon skulle åka till göteborg dagen efter. Jag har liksom ingen kvar här jag kan prata om allt med. Och nu när Martha och jag har fått sjukt bra kontakt så bor hon inte här. Saknar dom. Nu när jag har fått bra kontakt med Emelie också, så ska hon med flytta.. Alla försvinner. Jag står ensam kvar. Jag vill flytta, men ändå inte. För jag är ju inte redo. Jag är fan inte redo. På ett sätt är det tryggt att vara i Karlskrona, Ja för att. Jag växte upp här, jag har min kära familj här. Jag vet hur man hittar. Ändå känns det spännande och nytt och flytta iväg. För jag har ju ingenting kvar. Alla vänner jag hade tidigare har tagit avstånd. Umgås inte med dom längre. Jag menar, vem fan har jag här? Som jag kan prata om lite känsliga ämnen om? Det är ju Emelie. Men hon flyttar. Jag har min bror kvar, men han ska också flytta sinom tid. Satan, Vad ska jag göra? Skaffa nya vänner är jag riktigt dålig på.. ganska svårt också eftersom jag aldrig på bjuden på fester/evemang och sånt. Jag har blivit väldigt ensam. Men jag kan inte ens gråta över det längre. Har jag accepterat det? Om jag skulle vara en ensamvarg, skulle jag trivts som det eller hur? Men trivs jag? Ibland. I lagom mängder. Men att vara ensam dag in och dag ut.. och träffa någon vän en enstaka gång. Trivs jag med det? Nej. Jag behöver vara med folk, det lyfter upp mig. Jag känner en del av samhället, en individ. Jag känner mig inte alls älskad längre. Ingen som smsar och frågar om jag vill hitta på något. Ingen som frågar hur jag mår. Ingen som tänker på mig? Jag har aldrig känt mig såhär oälskad och obehövd. Alla försvinner. Blir spöken från det förflutna.

- Vad är det för fel på mig? säger hon tyst för sig själv.