vårdcentralen

Ja, var ju på läkarbesök idag klockan ett. Hade så mycket ångest när jag satt där i väntrummet.. brann bakom ögonen och mitt hjärta gick på högvarv. När läkaren kom så tog hon blodtryck, lyssnade på hjärta/lungor, det såg bra ut. Sen gjorde hon lite tester på armarna och händerna, tog en slags metallpinne och strök den över fingrarna/armarna. Så skulle jag säga om jag kände någon skillnad på höger och vänster arm/fingrar. Kände ingen skillnad=bra. Tryckte varstans på bröstet och hjärtområde för att se om det gjorde ont, det gjorde det inte. Sen om det gjorde ont när jag tog upp armarna i luften. It did not. Iallafall fick jag sen göra ett EKG, det var inget märkvärdigt dom såg. Men att mitt hjärta hade en tendens att slå snabbare. (kan ju bero på att jag hade väldigt mycket ångest tänkte jag) SEN gick jag och tog blodprov. Svaret kommer på brevlådan sen.. kan slappna av lite mer än tidigare. Men inte helt.. tänk om det är något med blodproven? Läkaren sa om det inte är något med mina blodprov så kommer svaret snabbt, dock om det är något, då tar det ett tag.. så jag får hoppas det kommer riktigt snabbt. Är så rädd. Om det inte är något med blodproven så är det ganska säkert pga någon av mina mediciner. För det är inte ångest, det känns inte såhär. När jag får panikångest så rusar hjärtat och jag får ett tryck över bröstet, inte att det sticker till i hjärtområde och bröst. Sticker till i armhålan.. ryggen, benen, armarna, fingrarna.

Uppdaterar när svaren har kommit.. Kanske blir en lättad Emma, eller helt förstörd.

När ska smärtan sluta?

Igår kände jag ingenting i bröstet. Men idag har det börjat komma lite igen.. dock känns det inte så mycket i just bröstet utan armhålan. Jag är så himla trött på det här.. Kan inte leva och fungera normalt. Pratade med elin igår och hon sa att min medicin rispedal kan ge smärta i bröstet och hjärtklappning. Jag hoppas verkligen det är det.. Precis när jag börjat må bättre och att det känns helt okej i min vardag så ska detta komma fram. Varför ska alltid något stoppa mig ifrån att leva? Om det är pga medicinen, så vill jag sluta med den omgående. Om dom liksom inte hittar något fel på vårdcentralen. Jag är rädd.. funderar på ibland om detta var meningen, att jag är en sådan dålig människa som måste straffas. Med det här. Och sen döden. Har ju sagt många gånger att jag vill dö. Något större än mig, kanske var trött på att jag lekte med döden. Ville få ett slut på allt, på mig. Jag vill inte dö. Jag har aldrig velat dött till 100 % annars skulle jag väl bara hoppa från en byggnad eller något. Har alltid funnits några procents tvivel.

Snälla. Låt det här sluta. Jag orkar inte.

Började gråta för första gången när jag träffade min psykolog. Pratade om värken i hjärtat/bröstet. Jag är verkligen livrädd och fruktar för mitt liv. Hon tyckte jag skulle ringa till vårdcentralen och boka en tid, eftersom hela min vardag förstörs av det här. Kan inte fokusera på något annat. (hon trodde dock det inte var något) men det tror ju alla att det inte är. Men vad fan, det kan hända vem som helst. Tom mig. Men iallafall, så ringde jag till vårdcentralen och bokade en tid. Så. Måndag klockan 13.00. Min bror sa: "Bra, nu kan du bli motbevisad" men, det här är inte vanlig ångest/panikångest. Det värker ju där hela tiden. Stramar till i armarna. Har fått "attacker" två gånger. Då mitt hjärta har rusat och hugger till. Höll på så i flera timmar. Ångest? Helvete heller. Tittade upp på nätet (jag vet, det är dumt) och det var tecken på en hjärtinfarkt. Smärta i bröst/hjärta. Stramar till i vänster arm. Exakt så på mig. Nu har det dock kommit över till både vänster och höger sida av bröstet. Axlen. Lite av ryggen. Halsen. Armarna. Måste påpeka att det är ingen smärtsam smärta. Det bara dunkar och känns. Det är obehagligt vilket fall som helst.

NÅGOT är det iallafall. För såhär ska man INTE känna. Det är inte normalt. Och sluta säg att det är ångest, för det är det inte.

Banlyst från sötsaker (bara på speciella tillfällen, födelsedagen, nyår, ja you get it) kommer aldrig att gå ner dom där 20 kilorna om jag "frossar" på helgerna. Ska börja bli mer aktiv också, börja promenera varje dag i en halvtimme. Och träna som vanligt 4 gånger i veckan.

Har ont i hjärtat för övrigt. Och misstänker att det har med allt jag frossar i mig på helgerna. Kanske inte var rökningen ändå, utan att jag får i mig för mycket sött. Och pga min vikt. Det kommer bli svårt att sluta med godis på helgerna men jag måste. Jag mår inte bra psykiskt eller fysiskt när jag proppar i mig. Speciellt inte när jag känner den här värken. Anledningen till att jag äter så mycket är att jag är uttråkad. Jag gör ingenting om dagarna förutom att gymma. Sällan jag går ut och gör något. Utan bara drar runt hemma och tittar i skafferiet. Så, får sluta vara hemma så ofta.

Nu MÅSTE jag ta tag i det här. Jag vill väl inte få en hjärtinfarkt? MÅSTE kämpa som satan. Det är bara att ta det där steget. Så som jag gjorde med mitt mående, kämpa kämpa kämpa. Jag svär på hedersord att jag ska börja mitt nya aktiva friska liv imorgon. Ska gå upp när klockan ringer, halv 9. Äta frukost. Gå en runda. Gymma. Ta en frukt. Träffa en vän i stan. Åka hem. Äta middag. Sen ja, efter allt det är jag uttråkad igen. Då får jag väl gå en runda igen, kolla på någon film. Vad fan som helst, men inte stoppa i mig något jävla skit. För en gång skull tänker jag inte "jag är tjock, jag måste bli smal" jag tänker på min hälsa. Och alla risker det medför att leva såhär. Kroppen kommer inte palla tillslut.

Anledningen (förutom att jag är uttråkad) till att småäter är att fylla det där jävla tomrummet som finns. Och ensamheten. Det är lika destruksivt som det var när jag skadade mig själv. Nu när jag nästan slutat upp helt med det, så kommer det in ett nytt beroende istället. Jag ORKAR inte leva såhär. Att vara rädd för att få en hjärtinfarkt varje dag. Att kroppen inte ska orka med längre och lägga av. Att jag ska dö. Det krävs mycket mod för att våga erkänna det här. Men det här är mitt nya beroende. Och det börjar redan skada mig. Känner nu hur tårarna kläms fram, för första gången på ett tag. Jag kanske inte älskar livet, men jag vill inte dö. Jag kommer antagligen få kämpa genom hela livet. Med självkänslan, beroenden, sinnesstämningen. Och att orka. Att inte falla för långt ner i groparna. För dom kommer att komma, det vet jag. Och dom har kommit när jag faktiskt nu mår bättre och är stabilare. Varje vardag längtar jag efter helgen, och det är bara för jag kan frossa i mig massa skit. Vad är det för liv?

Det är inget liv jag vill leva iallafall.

Jag hatar min kropp.

Skulle sett mycket bättre ut om jag fick tillbaka formen på kindbenen. Om min dubbelhaka försvann, om min mage blev platt, om mina lår och armar blev smala, om min rumpa förminskades kraftigt.

Ingen har direkt påpekat att jag har gått upp i vikt och det är jag glad för. Men, när vi besökte farfar på hemmet så sa han: "Du har blivit kraftig." jag skrattade och sa "jag har gått upp en hel del" sen efter det, blev jag helt frånvarande, försökte "dölja" mig själv. Dra in magen, försökte ändra ställning för att se mindre ut. Vad jag skämdes. Ända sen jag gick upp, så har jag känt mig mindre värd för att jag är mullig. Sliskiga, "fula", obehagliga människor kommer fram till mig på krogen. Aldrig stött på någon trevlig söt kille som stöter på mig. Man känner ju inte sig sååå attraktiv då. Undrar hur det skulle se ut om jag var smalare? Ganska skrämmande tanke faktiskt.

Varför är det så viktigt för mig att vara smal? Jag tror jag vet svaret, för att bli accepterad. För att känna mig värdig. Jag känner inte att duger. Det här låter kanske löjligt i era ögon men, känner att jag inte förtjänar kärlek av människor pga min kropp. Helt enkelt, mindre värd.

Jag kommer ju bli smalare. Jag jobbar på det. Men frågan är, kommer jag vara nöjd efter -20kilo? Kommer jag ens känna mig "smal"? Jag har aldrig känt mig smal, även när jag var det. När jag tittar på gamla bilder ser jag att jag faktiskt var mycket mindre och slank. Kan tänka "shit, såg jag ut så?" men då, tyckte jag att jag var kraftig. Tjock.

Är det viktigt att vara smal? Får man mer respekt? Blir man accepterad lättare?

Blir man älskad?

Värken i lungorna har nästan försvunnit nu. Känner knappt nått alls. Frågan är om det var pga rökningen eller inte (har inte rökt på 3 dagar) mamma sa att det antagligen var ångest och att jag hade haft ont i huvudet i en vecka pga spänningshuvudvärk. Kommer jag nog aldrig få reda på. Men det posetiva är att värken knappt finns där. Kanske tar några cigg på nyår eller ja, speciella tillfällen.

Var hos mormor igår med mamma, det var jättemysigt. Vi kom hem rätt sent, vid 7 tiden. Ska ta med kameran nästa gång och då ska vi till tjurkö och grilla lite. Ja herregud, snart fyller jag år. 20 år. Fyller ju jämt så det måste vara lite speciellare än dom andra åren. Efter min födelsedag någon gång, så åker jag ner till martha och stannar där i några dagar. Sen när jag kommer hem är det bara att vänta på att nicole kommer till karlskrona. Vi ska även fira nyår tillsammans. Ska bli mys. Och roligt. Och bra. Och bäst.

Sitter här och gråter och skakar.

jag vill inte dö.

Spänner i lungorna, dunkar i ryggen och ena armen värker ibland. Så, jag ska sluta tvärt igen och röka. Inte trappa ner, för jag börjar bli jävligt rädd nu. Förstår inte varför det ska just hända mig, folk som röker börjar inte känna något efter flera flera år. Jag själv har bara rökt i 4år och ändå så känner jag såhär.. Jag hoppas värken försvinner när jag inte rökt på några veckor. Om den inte gör det.. vad gör jag då? Jag är skräckslagen.

överdrev

Okej, jag överdrev i det förra inlägget. Så bort med det. Men att sluta röka däremot, det ska jag göra inom tid. Det är onödigt som in i helvete, jag får bara dålig kondition och ja, om jag inte slutar i ung ålder så kanske det redan är försent. (tänker på lungcancer, kol) det är väldigt svårt att sluta eftersom dom flesta av mina vänner röker. Det är en social grej som känns naturligt att göra. Börjar faktiskt (även om jag inte vill erkänna det) känna att det är.. Vad ska jag säga.. "spänt" i mina lungor. Dock har jag rökt regelbundet i cirka 3år. Så, cancer kan inte utvecklas så fort, (har jag hört) försöker lugna ner mig med det. Iallafall, misstaget jag gjorde förra gången när jag slutade röka var att jag slutade tvärt på direkten. Bättre att trappa ner, cigarett för cigarett. Så ska börja med att röka ENDAST när jag umgås med folk (om personen röker) jag är trött på att oroa mig att jag ska dö en plötsligt död pga cigaretterna. Eller ännu hemskare, en smärtsamt långt lidande. Jag blir så satans anfådd också. Jag vill kunna få ner flåsandet. Få bättre kondition, kanske kunna gå ut och springa. Vilket är omöjligt nu. Herregud, DET ÄR SÅ JÄVLA IDIOTISKT ATT RÖKA. Tillslut så ligger man där, hostar och har svårt att andas. Att det gör så ont att man måste ta morfin och sova bort smärtan. Tänker på min farmor där. Som dog i cancer. Såg henne ligga där, yppade efter luft när hon sov. Hesa andetag. (hon rökte inte) men ändå. Det kan hända mig. När jag är medelålders. Eller ännu tidigare om jag fortsätter.

Jag vill vara frisk både psykiskt och fysiskt. Och, jag måste jobba med båda delarna. Att vara i form, hälsosam. Göra allt för att jag ska må så bra som möjligt i kropp och själ.

Nu har jag pratat mycket i mina blogginlägg om det fysiska. Nu ska jag prata om det psykiska. Jag mår inte på topp där. Allt känns ganska tomt och meningslöst. Visst, jag kan se ifram emot saker, men. Finner ingen riktigt mening med allt ändå.. Varför ska jag kliva upp sängen? Varför ska jag hitta på något? Varför ska jag träna? Varför ska jag sluta röka? Varförvarförvarför. Självklart finns det ett vettigt svar på alla frågor. Men.. när man känner sig så tom och grå. Så blir det enkelt såhär. Kan vara så också att livet inte riktigt blev som jag ville. Fantiserar om ett liv som inte riktigt gå att uppnå. Iallafall inte i nuläget. Men, jag fantiserar om nya saker hela tiden, därmed vet jag inte riktigt vilket liv jag vill ha. Innan var det folkhögskolan i eslöv som gällde. Nu är det att skaffa jobb och lägenhet. Jag vill så gärna ha en egen lägenhet.. jag behöver utrymme för mig själv och göra lite som jag själv vill. Jag kan ju hälsa på min familj hur mycket jag vill eftersom jag ska skaffa här i karlskrona. Men mest av allt vill jag ta ansvar. Av mitt eget liv och mina egna handlingar. Lära mig att bli vuxen. Självständig. En lägenhet känns mer och mer avlägset.. jag menar, vem vill ha mig på ett arbete när jag inte har någon utbildning? kan gråta över det här, att jag inte kommer komma längre än såhär. För jag är verkligen inte redo för att flytta och börja en utbildning. Mycket jag måste arbeta med innan.. kan känna ibland att jag vill flytta för att jag förlorar mer och mer vänner här i karlskrona. Som flyttar iväg.

Oj, nu blev det mycket text så jag ska säga adjö för den här gången.

slut!

Nu är det SLUT med godis, chips, kakor ALLT. Jag mår inte bra av att äta det och även om jag bara äter på helger nu är jag livrädd att få diabetes. Så som jag har levt förut. Skulle aldrig förlåta mig själv om jag fick det. Om det är mat, ska jag undvika såser osv. Snabbmat är också uteslutet. Onyttigt snabbmat. Som hamburgare osv. Har alltid varit svag för socker. Kommer ihåg när jag var liten att jag åt så mycket godis att jag fick upp sura uppstötningar. Sen kan det underlätta min viktnedgång också om jag undviker allt det här. Är rädd att jag ska dö i sömnen när jag sover. Kanske bara min hjärna som spökar att jag tror jag har diabetes.. men jag ska sluta för säkerthetskull. Man vet aldrig. Så, nu när jag ska sova.. är jag rädd att jag inte ska vakna upp på morgonen. Sen någon gång får jag ta tag i att sluta röka också. Men inte just nu.

Jag längst till höger (varken för tjock eller smal)



Nu när jag har kommit igång med träningen IGEN, så ska jag fan gå ner dom där 20 extra kilorna som jag går runt med. Känner inte igen min kropp. Jag vantrivs. Det värsta är nog dubbelhakan. Men magen, låren är nästan lika hemska också. Att jag gick upp så mycket på så kort tid har satt märken på min kropp, som antagligen aldrig kommer försvinna, bara blekna. Då pratar jag om mina bristningar. Insidan av låren, brösten, och tom sidorna på magen. När jag tittar sig i speglen kommer alltid tanken upp "är det där verkligen jag?" jag vill gå ner dels för att det inte är hälsosamt att gå runt med dom där extra kilorna och för att jag ska känna mig bekväm med mig själv och tycka om min kropp. Jag rör mig annorlunda pga för att jag inte trivs med mig själv, om någon tar kort måste jag alltid hitta någon vinkel på mig så jag inte ser mina brister (dvs om jag är ute, tar jag upp kragen på jackan eller använder en halsduk så min dubbelhaka inte ska synas) om jag nu hittar någon jag tycker om, vet jag inte om jag skulle vilja påbörja ett förhållande med den personen förens jag har gått ner till den vikten jag bör ha. Jag vill känna mig snygg, få lite självkänsla och självförtroende. OCH så vill jag kunna använda mina byxor igen. Jeans. Som fortfarande ligger kvar i mitt rum och bara väntar.

Woh, det var ett deppigt inlägg jag skrev förra gången. Lät som jag gett upp min kamp, men nej. Jag kämpar fortfarande på även om det känns ganska grått just nu. Har mycket att göra med att jag inte har någon sysstelsättning, som praktik.

Känner mig ganska ofta misslyckad som person, oduglig. Att jag inte har något att ge. "patetisk" är ett ord som jag sätter ofta på mig själv. Patetisk för att jag sitter och tycker synd om mig själv, självömka. Och att jag lurar mig själv att tycka om någon, fast jag inte känner någonting. Jag är så uppsluken att tänka på "den rätte" att jag väljer någon fullkomligt idiotisk. Nu pratar jag inte om dom jag varit tillsammans med, utan folk jag helt plötsligt har sagt att jag är intresserad av. Och jag är så fullständigt trött på att killar (som jag stött på) är så jävla besatta ut av sex. Som om dom tänker, "okej nu har jag lyssnat på hennes historia, nu vill jag ha sex som utbyte" nej, så fort någon kryper sig närmare mig och stöter på mig, tänker jag be dom dra åt helvete. Jag vägrar vara svag och osäker. Ska vara stark och tro på mig själv att man kan säga ifrån, jag är inte taskig för det eller hur? Jag menar, hur fan kan man vara otrevlig bara för man inte vill något?