Idag, sett på anime hela dagen. Ganska skönt när man har varit så utmattad på sistone. Har inte gjort såhär mycket saker på år.. tex när jag kom hem från sami i söndags (klockan var kanske sju på kvällen) så däckade jag i sängen tills 11. Var uppe i någon timme, gick och lade mig sen igen. Helt sjukt hur trött jag är. Är inte van. Har ju gruppterapin 3 gånger i veckan+ att jag gör lite saker här och där förutom det. Det posetiva är att det känns skönt att ha en sådan här "göra-ingenting-dag" för då är det acceptabelt, när man är igång annars.

Känner verkligen inte att gå på terapin imorgon.. Förra gången började jag må dåligt när jag var på mötet, alla var så duktiga och gav varandra tips. Och jag, satt där helt tyst. (Idiot) Sen var jag trött och omotiverad. Orkar jag verkligen 3 hela timmar imorgon? Åh.. känns väldigt motigt. Men om jag inte går imorgon så kommer det bli en ond spiral, att jag hoppar över mer och mer.

Jag har bara lust att vara uppe långt in i natten, titta på film eller anime. Med lite vin. Klockan är snart 12.. Ska upp om 6½ timme.. Om jag stannar uppe kommer jag bli jättetrött imorgon MEN är också van att inte sova så länge, så jag skulle nog klara det. Blir en liten funderare..

anime

Har börjat titta på anime igen. Den som jag ser på just nu heter Kaichou wa maid-sama! Sett 3 avsnitt och jag gillar den redan jätte mycket! Var lite skeptisk för att det kanske skulle vara som "alla andra" romantiska komedier. Men den här var både rolig, fin och det pirras i magen! Kan inte sluta le. Haha. Ska knäcka upp en öl och fortsätta titta nu!

Blev ingen fest ikväll. Först så tänkte jag "äh vad fan, det gör inte så mycket. Nu kan jag chilla hemma med film" men när klockan tickade på.. så kände jag mig mer och mer ensam. Trycker ner mig själv. "Vem vill umgås med dig?" Tänker dåliga tankar. "Dö?" Känner just i den här stunden att jag håller på att bryta ihop. Vill slänga iväg datorn mot väggen, skrika. Jag är expert på att förvärra saker. Jag ville ju exponera mig själv.. umgås i grupp. Släppa loss. Istället sitter jag här och funderar om jag ska sova. En annan sida av mig vill titta på film hela natten, gråta lite. Tycka synd om mig själv. MÅ DÅLIGT. Jag vill må dåligt just nu. Hur konstigt låter inte det? Jag vill stanna i känslan. På något sätt känns det som jag förtjänar det.

Well, var på det där programmet idag (8.30-11.30) Det kändes bra. Men efteråt så kommer dom här jävla nedvärderande tankarna igen "Varför sa du så?" "Nu skämde du ut dig." "Du svammlar." "Dom tycker du är omogen." "Du pratar som en liten flicka."

Men huvudsaken var väl att själva "energin" i gruppen var bra. Dock ville jag säga så mycket mer men jag var för feg. Hade massor att säga. Pratade nog minst.. hm.

Nu. Glo på film och dricka öl. Ensam. Ohyeah. Underbart.

Köpte en ny sorts blekning.. den verkar icke funka. Fan också då.

Upp och ner. Berg och dalbana. Nu känns allting ganska värdelöst. Och meningslöst. Det var mat nu och jag är inte alls sugen. Vill bara ha mitt te och min musik. Annars har dagen varit bra och jag har fått mycket gjort. Har vänner och träffa, möten att gå på, min träning. Den här veckan. Min bror sa att han brukar bocka av om han har gjort sakerna som står i almenackan. Ska jag göra. Och kan stolt göra det idag. Skrev upp "mellanvården och träna" Men det blev ju mycket mer saker också. + i kanten. Var stolt över dig själv Emma. Även om det krävdes en del av dig så klarade du det.

Du är bra
Du är bra
Du är bra
*intala*

Rinner svett i ansiktet. Då vet man att man verkligen har jobbat på bra.

Möte med g på mellanvården.
Till maxi (blekning och röd hårfärg, handlade åt mamma och köpte en fin tröja)

Nu in i duschen efter ett hårt pass!

"Someone, oh anyone, tell me how to stop this
She's screaming, expiring, and I'm her only witness
I'm freezing, infected, and rigid in that room inside her
No one's going to come as long as I lay still in bed beside her"

Emma, vad fan. Sluta försvåra allt. Sluta tro på ett underverk ska komma. Bara lev för helvete. Ta dagen som den kommer. Tänk posetivt.

Även om jag intalar mig det 1000, så finns inte den styrkan där att följa det.

FÖRESTEN.

Värken jag har haft i bröstet, stickningar i kroppen, snabb hjärtrytm osv. Beror antagligen på sertralin. Den antidepp jag fick insatt för 5 månader sen. Och jag har haft värken i 5 månader också. Jag blev så glad när jag hörde det.. Så läkaren skulle kontakta mig snarast om jag fattade det rätt? Så får vi se vilken medicin jag skulle ta bort. Rispedal eller sertralin. Det går väldigt mycket upp och ner för mig, känslostorm. Så hon tyckte istället jag skulle ha en som minskade upp och nedgångarna. Som stabiliserade lite. Och sertralin är inte en sådan medicin.

Har darrat hela dagen idag, och hjärtat har gått på högvarv+att det har värkt i bröstet. Kul. Blir ju inte alls rädd. Har sovit i cirka 4 timmar inatt så jag är trött och svammelpratar mycket. Var och pratade om 15-veckors behandlingen med en man på mellanvården. Och nu är det klart att jag ska börja programmet! Det börjar redan nästa fredag. Hjälp! Det kallas "psykoterapeutiskt program" berättar i något annat inlägg vad det innebär. Var nyss på amiralen och köpte två filmer med, "american psycho" (love) och "PS. I love you." Ibland kan jag faktiskt gilla sådana slags filmer. När man inte riktigt är på "analysera sönder" humör. Annars är min favorit genre psykologisk thriller/drama.

Föresten, så pratade jag ju med min nyblivna terapeut i måndags. Hon sa att det inte alls är säkert att jag har posttraumatiskt stress längre. Eller depression. Det kan vara något helt annat. Just DÅ hade jag det. Nu har jag kommit upp lite i åldern och man har förändrats. Så vi skulle göra något slags ny utredning igen.. (som jag uppfattade det) Alltså, jag har utvecklats som person mer+blivit äldre och därför lättare att sätta en RIKTIG diagnos. Vad lider individen Emma av?


Har för övrigt inte mått bra idag heller.. : Förvirrat vriden, förvriden. Och ni förstår förstås inte vad jag menar med det, knappt jag heller. Känns bara som dom rätta orden. Ja herregud, jag är på svammelhumör idag. (trött) ska kolla på kärleksfilmen nu. Byebye.

Tom.
På ord och känslor.

Bara idag.

Varför ska jag alltid känna en sådan tomhet dagen efter jag druckit? Blir avtrubbad. Tur att jag inte dricker så ofta iallafall.

Imorgon blir det ett möte på mellanvården för att prata om det här 15-veckors programmet. Sen tänkte jag fota en snabbis på bergåsa. Längtar efter att komma ut i den friska luften. Musik i öronen. Rensa. Tankarna. Andas in den kalla luften i lungorna.

Jag är ganska förvirrad.
Vem är jag?
Vad vill jag?

Och.

Varför? Jag kan inte fortsätta meningen. Jag frågar bara varför. Varför. Allt.

Upptäckte attt klockan var halv 2 nu. Ska lägga mig i sängen nu.

vriden förvirrad.

Snabb hjärtrytm, bröstsmärta, smärta i armar och ben, huvudvärk= Lite av rispedals biverkningar.

Ska till "psykolog" imorgon och då ska jag prata med henne om det här. Jag har ju faktiskt haft rispedal i 2-3 år nu. Det kan vara pga medicinen att jag känner såhär.. Jag hoppas verkligen att det är medicinen.. testa och sluta med den. Och om jag börjar höra röster igen. Så får jag kontrollera det, hellre det än att ha den här smärtan hela tiden. Det börjar ju bli olidligt som ni märker.

Det här måste få ett slut.

out of the map

Träffade Martha idag innan hon åkte tillbaka till malmö. Det var skönt att egentligen få träffa någon. Ska träffa Nicole imorgon, dricka te på hennes rum.

Har för övrigt börjat tappa matlusten. Äter bara för jag måste, för jag vet om jag inte äter så mår jag sämre. Dock har det inte blivit mycket mat. Tror ganska säkert att jag är inne i en depression igen?

Hjärtat har iallafall inte strulat idag.

Igår var det hemskt, efter att ha gråtit i timmar i sängen så kom mamma upp och försökte få ner mig. Jag fick fram några ynkliga ord i gråt "snälla, sluta." "snälla, låt mig vara ifred." Hon lämnade mig sen men gick sen när efter en stund. Med min nalle i famnen, svullna ögon. Gjorde te. Sen kom mamma och pappa till mig, och jag berättade (som jag gjort så många andra gånger) om att jag tror jag har problem med hjärtat. Kände mig döende. De sa massa saker som tydde på att jag inte hade det. Lite mer gråt. Och mer. Och "Ni lyssnar inte ändå." Sen tittade mamma och jag på två filmer på tvn. Med te. Började må bättre. Värken började släppa. Sov sen i soffan. Gick upp klockan halv 8 ungefär och gick tillbaks till min rum och sov vidare.

Glömde säga att jag inte bara mådde dåligt pga det här fysiska. Jag känner otroligt ensam, oälskad, ovärdig. Är liksom i en bubbla. Det är jag. Bara jag. Och ingen annan. Ensam i mig själv och ensam till det yttre. Drömmer skumma djupa drömmar. Tänker konstigt.

Allt bara går neråt. Ser ingen utväg från det här. Sen kan det komma små ljusglimtar ibland. Jag försöker inte gå runt som en zombie utan jag kämpar fortfarande. Hur borta och "out of the map" jag är.

Låt mig se, ett ljus i mörkret.

Legat i sängen och gråtit. Mycket.
Nersläckt.
Tyst.
Ensamt.

Döden verkar knacka på mitt rygg, även om jag inte vill följa med.

Jag kan inte äta onyttigt.
Jag kan inte röka.

ska det komma upp att jag inte kan dricka nu heller?

Gick in på toaletten, låste om, satt mig ner och storgrät. Ni vet sånt där gråt som är så explosivt att man får hålla för munnen för att det låter så mycket? Sånt gråt var det. Jag är så jävla olycklig. Känner att tårarna börjar träda fram igen.

All I need is a little love.

Opepp på det mesta.







fuck.

worthy?

Efter tre kvart på crosstrainern mår jag lite bättre.
Nu. Duscha.

I am so stupid. So pathetic. I think I lost myself I think I lost myself.

Pratade med en kvinna på mellanvården i måndags. Det var ett givande samtal. Vi pratade då om vilka problem jag hade och vilka kortsiktiga och långsiktiga mål jag hade. Och vad jag ville ha hjälp med. Vi kom fram till två alternativ, antingen börja på mellanvården eller gå ett psykoterapeutiskt program i 15 veckor. DÅ, om jag väljer det sista alternativet kan jag få henne som psykolog. Jag kände verkligen att hon lyssnade och tog mig på allvar.

Iallafall har jag märkt en sak, om jag äter tex något godis en dag, så kan jag inte gå tillbaka till mina hälsosamma nyttiga rutiner och träning. Blir förslappad, får abstinens efter socker (ja hör och häpna, jag drömmer tom att jag äter godis) Det är så JÄVLA svårt. Jag kan motstå egentligen. Men jag måste måste måste måste verkligen motstå nu. Sluta äta det helt. För jag kan inte hålla mig till en "ätardag" heller. Alltså, det här är svårare än att sluta röka. Väldigt mycket. Jag har fått det bekräftat för mig själv också, att det dyker upp extra mycket om jag äter tex. godis. Börjar sticka överallt och känns i hjärtat till och från. Och det är ju helt sjukt att jag inte sluta tvärt då. Är som en jävla drog. Vill fan inte få en propp eller hjärtinfarkt.

Jag måste sluta nu, annars får jag skylla mig själv om jag dör på det här onödiga sättet.

Har läst "lilla stjärna" fyra timmar i sträck nu. Nu är klockan halv 5. Kändes befriande och läsa. En annan handling 0m andra personer och händelser. Istället för mitt meningslösa liv.

Diskuterade med mamma om det här med att jag bara kan promenera en halvtimme. Hennes svar var snedbelastning och ångest. Det sista är det ju självfallet inte. Snedbelastning låter bara konstigt att man skulle få ont i hjärtat. Jag vet inte varför jag pratade med henne om det, hon tar det inte seriöst ändå.. men vad vill jag höra egentligen? Något allvarligt? Att hon ska flippa ur och tro jag kommer att dö? Jag vill bara att det här ska sluta.. jag har sagt det många gånger, men jag orkar snart inte längre det här. Jag tränar, jag äter bra, jag röker inte, jag dricker knappt. Men still, så är det såhär. Varför? Har jag förtjänat det här? Är det kanske så att jag väger för mycket och därför håller mitt hjärta på som det gör? Men varför är det så att det är bara när jag går promenad och inte när jag tränar på gymmet/crosstrainern?

Börjar bli kaos i hjärnan. Förvirrad och vet inte vart jag ska ta vägen. Trött på att leva i skräck. Trött på att inte kunna somna (kanske man dör i sömnen) Hjälp mig. Snälla.

en perfekt dag för två år sedan

Ännu en dag med skönt tränande. Det konstiga är att jag inte får ont vid hjärtområdet när jag är på crosstrainern. Men vips, efter en halvtimmes promenad så är det olidligt. Ska uppsöka läkare snart igen. Ringa till vårdcentralen. Det här hindrar ju mig att vara ute och gå långa promenader.. saknar det.

Funderade att åka in till stan och köpa bh:ar som PASSAR. Men har fått en aning bussfobi igen nu när jag mår dåligt. Jag skulle kunna gå emot det, men jag tror inte jag orkar det idag. Men ut måste jag, även om det är kallt. Har nämligen inte gått ut från huset på tre dagar. Man blir så omotiverad när det är så kallt. Ge mig sommar.

Imorgon fyller min kära far år föresten, han vill ha salming kalsonger eller löparstrumpor.. (like always) ._.

ätit:
Liten skål med havrefras och fil
ett äpple
två knäckebröd med skinka
Makaroner med falukorv

Ganska lagom och hälsosamt eller?

Jag tog mig i kragen och tränade en halvtimme på crosstrainern för en stund sedan! Nu har jag duschat och känner mig fresh. Ska ta en kopp te nu. (inget tilltugg till) om jag ska gå ner måste jag kunna kontrollera mitt ätande.. Jag har inte rökt på tre dagar heller!

Kom igen nu!