Blir inget resande till göteborg. Är för svag i mitt psyke. Jag får mina "blackouts" lite då och då. Jag vet inte, men jag har aldrig velat kallat det för psykoser. Jag fick ofta blackouts när jag mådde som sämst och var inlagd ganska ofta. Att dom har kommit tillbaka nu efter ett halvår är inget bra tecken. Känner mig också så himla omotiverad till allt. Idag på morgonen var jag pepp och tänkte träna på crosstrainern och gå promenad. Men BARA för att det var så kallt i vårt hus (ingen värmepump eller kakelugn på) så förlorade jag all styrka och vilja. Blev hemma hela dagen och frös vid datorn. Nu när jag tänker efter så var det så jävla meningslöst att göra såhär. Men det är väl ett tecken på att jag inte mår så jävla bra. Har även gått upp ett kilo. Blev jätteledsen för jag har faktiskt inte ätit något godis och sånt. Känns som den enda vägen till att bli smal är att träna myyckeeet och sluta äta. Det vet jag att det funkar, för jag har gjort det.

Lite ändringar hur jag ska göra för att gå ner.
- träna på crosstrainern VARJE DAG.
- Inte ta så stor portion till middagen
- Äta vid bestämda tider

Jag mår extremt dåligt i min kropp. Speciellt min dubbelhaka. Den är nog värst. Hur fan kunde jag tillåta mig själv att gå upp såhär mycket.. Jag var ju smal innan. Hade mina fina nyckelben. Nu syns dom knappt. Kanske är dags att sluta klaga och göra något åt det.. till 100 %

Vill kunna se i speglen och tänka: "Jag ser faktiskt bra ut."

Solglasögon.
Nikotintuggummi.
Te.

Livet suger som satan just nu. Defenitivt hamnat i en rejäl svacka. Efter inte har sovit någonting i måndags natt (hade sovit jättedåligt en ganska lång period) fick jag nog. Ringde till psykratrin på morgonen och grät en skvätt. Fick stilnoct utskrivet igen. Ah just det ja, nämnde jag att jag skadade mig själv så hela min jävla tröjarm var fullt med blod? Jag är förvirrad över allt. Över mig själv. Who the fuck am I? Vad vill jag? Är jag trasig för evigt för jag har ett sånt bagage bakom mig? Iallafall fick jag en akuttid hos min psykolog. (som jag avslutade med) hon började prata om att mellanvården kanske var något för mig. Ja, varför inte, tänkte jag. Jag klarar ju inte av någon form av praktik i mitt tillstånd ändå. Jävla misslyckade människa. Fan också, fan. fan. fan. Skulle åkt till göteborg nästa helg, men det orkar jag inte. Nästa vecka sa jag att det skulle gå. Men vad fan, är jag så jävla naiv att jag skulle må bättre på så kort tid? Men jag ska dit. Även hur motigt det än känns. Jag vill ju träffa Nicole. Även om jag kanske inte är helt party på livet. Nu när jag inte orkar göra så mycket förutom promenader så spenderar jag otroligt mycket tid hemma. Och jag blir irriterad och se min föräldrar hela tiden. Trött på pappas pulsmätare, tjat om träning, tjat om rökningen. Så fort han tilltalar mig blir jag så arg att jag nästan börjar gråta. Har nämligen också flyttat ner en extrasäng på nedervåningen (sover uppe annars) för jag inte känner mig trygg. Men jag ska flytta upp imorgon hade jag tänkt. Jag känner att det är olidligt att bo hemma just nu. Även om jag älskar min föräldrar över allt och annat så kan det vara jobbigt att se dom dag efter dag efter dag. Dagarna är detsamma. Samma prat. Jag behöver verkligen en egen lägenhet. Men nu har jag hamnat i en svacka, så jag kan inte få ett jävla fucking jobb. Jag kommer aldrig klara av att ha ett jobb känns det som. Fan också IGEN. Jag är inte gjord för detta så kallade livet. Kommer säkert bo hemma hela livet. Sen har jag INGA nära vänner kvar i karlskrona, förutom Elin. Och det är så grymt jobbigt att vara ifrån dom. Jag mår för dåligt för att börja träffa nya människor och dessutom är jag inte så bra på det. Det här "friska" livet skrämmer mig men samtidigt så längtar jag som satan efter det. Träningen går SKIT. Har inte tränat på en vecka. Jävla fuckingskitmående. Maten går sådär, ibland äter jag normalt och ibland knappt något alls och spyr lite då och då. Jag spyr inte för jag vill "bli smal" utan för att det äcklar mig. Och för jag tänker på mitt hjärta. (kanske inte så bra och spy om man oroar sig för sitt hjärta) när jag hade gått en promenad en halvtimme så började det göra ont i hjärtat steg efter steg jag tog. Var tvungen och stanna minst 4 gånger. Fick gå sakta. Har märkt att efter en halvtimme jag gått, då börjar det. Jag blir så rädd och samtidigt så jävla trött. Pappa frågade om vi skulle gå långpromenad imorgon, var tvungen att säga att jag inte ville. För jag kan ju inte, pga den här jävla värken.. jag orkar inte. Jag orkar fan inte detta. Varken det psykiska och det fysiska.

Låt mig bli frisk. I kropp och sinne.

Träningen och maten går bra fortfarande. Men mitt mående då? Åt skogen. Har skadat mig två dagar i rad. Återfall alltså. Innan hade jag inte skadat mig på ett halvår (om man bortser från en eller två gånger) Jag känner mig misslyckad, tom (men ändå väldigt ledsen) nere och har ångest till och från. Känner att jag bara vill skrika rakt ut och slänga saker vilt runt omkring mig. Gråtit mycket har jag gjort. Känt mig hatad och ensam. Ser inte riktigt fram emot saker. Jag vill ju göra något, men ändå känns det inte lockande.

I torsdags hade jag ett sista samtal med min psykolog. (hon skulle börja arbeta på annat håll) vi hade bara träffat varandra ungefär ett år (och inte så intensivt) så det var inte så att jag flippade ur. När jag gick ut från psykratrin dock, ville mina ben springa tillbaka. Istället gick jag vidare och bet ihop. Fick tårar i ögonen. Jag orkar inte byta psykolog igen.. jag har redan haft 4 styckna nu. Det här (vem det nu blir) blir den femte. Så fort man får förtroende för någon ska man byta.

Tänkt mycket på självmord, inte så att jag har tänkt ta mitt liv. Men fantiserat om det mycket. Inget känns roligt längre. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Och jag ska klara mig på 3 gånger per termin? Haha, tillåt mig skratta. Jag trodde jag kände mig redo för det, men kanske jag inte är. Jag vet inte vad jag är så jävla deprimerad av, därför är det svårt att få ut något på möterna.

Well, nu ska jag gå min obligatoriska rökrunda.

Träffade Elin idag i stan. Vi satt och pratade i timmar på ett fik. (inga jävla bakelser här, grov macka och te) Sen köpte jag ett par byxor två storlekar ner jag har nu, för att peppa mig själv. För jag ska gå in i dom! På vägen in till stan och från stan när jag satt på bussen var dock inte så bra. Tryckte ner mig själv och kände mig ovärd och hatad. Men efter några peppande ord från min kära bror så blev jag lite gladare. Gick sen upp på crosstrainern och körde i en halvtimme med musik i mina öron. Då kom adrenalinet. Efter 10min ungefär. Fick mest "fuck you all" känslan. Ska fokusera mest på träningen nu. Och hålla mig aktiv. Det andra kan jag fixa senare.

Jag vet att jag har sagt det här många gånger innan men.. jag tycker det är dags att sluta äta onyttigt. (började idag) och det har gått bra. Jag har märkt, om jag tränar en dag, så vill jag inte äta något sött eftersom jag tycker det känns onödigt att jag har bränt kalorier då. Har också märkt, att jag mår fruktansvärt mycket bättre både psykiskt och fysiskt när jag avstår från sånt. Ska iallafall testa och inte äta något sånt i en månads tid. Jag vet att jag kan klara det. Det är bara det att det har blivit en slags vana att äta när man är uttråkad och går hemma. Samma sak på helgerna "lördagsgodis" som man hade när man var liten har gått över till nu när man är vuxen också. Får väl byta ut godiset mot naturella cashewnötter och om jag blir sockersugen, ta en frukt. Jag har fått för mig att hjärtat strular när jag äter också. Jag vill inte chansa och strunta i teckerna. För det kan ju vara något att kroppen säger stopp.. dessutom vill jag snabba på min viktnedgång, känna mig finare och vara fysiskt aktiv och nyttig. Vältränad. Måste sluta röka bara med.. egentligen vill jag sluta dricka alkohol också eftersom när man har druckit en del så blir man "fyllehungrig" och äter massa skit. Och jag får en sådan ångest dagen efter. Men det kommer jag knappast sluta med. Rökningen kan gå. Jag kan gå flera veckor utan cigg, men när man ska dricka eller socialisera med en vän som röker blir det fruktansvärt många. Jag vill vara hälsosam. Aktiv. Idag så tränade jag iallafall och åt frukost och middag. På kvällen te och ett knäckebröd med bananskivor på. Och det räcker för mig. Jag behöver inte mer.

Nej för helvete. Nu gäller det på riktigt. 20 kilo down. Om jag inte klarar det här så finns det ingen återvändo. Det är nu eller aldrig. Har bestämt mig också att träna MINST 4 gånger i veckan. Där med också gå promenader. Har varit rädd att gå promenader eftersom mitt hjärta gör ont då när jag tar varje steg.. förstår inte varför det bara blir så med promenader och inte när jag tränar. Pendlar mellan "Jag är frisk, det är något tillfälligt." och "Jag är döende." och planerar att leva mina sista dagar till fullo. Och bara väntar tills den där hjärtinfarkten ska komma. Ska nog börja gå promenader när jag har ätit nyttigt i några veckor. Ser om det slutar.. Hatar att vara rädd hela tiden. Nu när mitt liv faktiskt kan vara ganska så bra ibland så ska ju det sårklart hända något fysiskt fel med mig. Kanske var ett "wake up call" att nu när jag mår bättre psykiskt måste jag börja jobba på det fysiska och må bättre där med.

Faktiskt, idag. Har det inte känt så mycket i hjärtat.
Varför?
Därför jag antagligen inte har ätit massa skit.

jag skulle sakta ner och tänka efter
försöka hitta förnuftet, just i stunden
men jag ville slippa undan, ha en utväg
bekämpa kriget som pågick i mina tankar, i stunden
jag ville hitta en fristad, en tillfällig akt
och jag lyckades ju fly?
lyckades känna mig älskad
för något
men det var ett förvridet sätt som satt spår i mig och bildade ännu mera avsky
mot mig själv
- Det gör ont va?
- Ja.
- Det ska göra ont.

ta chansen

Flytta till skolan i eslöv som jag pratade om så mycket innan, känns frestande. Och jag ska. Som det känns nu, att flytta efter sommaren. Har ingenting att förlora. Martha, Nicole och Emelie bor inte kvar i karlskrona längre. (emelie flyttar om några dagar) och det är nog dom jag umgås med mest. Enda nära vännen som jag har kvar här. Är elin. Och jag orkar inte gå runt och skaffa nya kontakter. I karlskrona. Och, man vet vilka dom flesta är och dom har redan byggt sitt nät. Behöver en nystart. Bort från minnerna. Dom dåliga. Jag försöker inte fly från mina problem, men ibland kan det hjälpa att flytta iväg och få en slags nystart. Nya miljöer och människor. Göra något vettigt med sitt liv! Har inte gjort något på flera år och det börjar kännas i psyket. Uttråkad och deprimerad. Har ett halvår kvar att förbereda mig.. ska jag?

livsgnistan?

Vart försvann livsgnistan? Visst kan det kännas kul och träffa någon kär vän. Men efter, när jag är ensam. Med mina "tankar" ? Vet inte ens vad tankarna innehåller. Jag blir frustrerad hur meningslöst allt känns. Borde egentligen går upp när jag vaknar, vid 9 tiden. Istället ligger jag kvar runt halv ett-ett. För jag tänker, "varför? Jag har ändå inget att göra idag." Det känns så tugnt att gå upp på morgonen. Antingen är jag hemma i flera veckor i sträck och gör ingenting eller så börjar jag smsa till massa folk. Får ett ryck. "Nu ska jag ta tag i mitt liv" Men när det väl kommer till den dagen, när jag ska träffa någon. Fegar jag ur, "något kom emellan" då menar jag när det inte är någon jag känner så bra. Nära vänner har jag inga problem att träffa, då är det tryggt. Inga krav. Jag är så jävla feg. Och så osäker i mig själv. Varför kunde man inte vara den säkra personen man är när man är berusad? Kan ju vara ganska farligt ibland när man skriver till folk som har skadat en på ett eller annat vis när man druckit. Och vill träffas. Jag menar, varför? Vad är det för mening när all ångest kommer dagen efter? Blir ganska spontan när jag druckit, alltid blivit. Får tagga ner det lite. Tänka; "Du kommer ångra det här dagen efter." Men just i den stunden känns det så rätt! Måste skilja mellan rätt och fel.. Och sluta berätta privata saker som har med mitt mående att göra. Jag vill ju vara privat. Jag undrar, om jag ses som den "psykiskt sjuka" emma för bekanta? Finns så mycket under den ytan. Saken är den att jag mår mycket bättre än vad jag gjorde när jag var 17-18. Då var det som värst. Skadade mig själv varje dag, drack väldigt mycket och in och ut på psyk. Ja herregud, 17år och helt trasig. Nu kan jag åtminstone kontrollera allt så mycket bättre. Ser ni mina framsteg? Små steg i sänder som har blivit ett stort kliv bort från träsket. Men svackorna, Ja. Dom kommer. Som nu. Är förvirrad om det här är en början på en ny depression eller en svacka. Gråtit mycket, sovit, känt mig värdelös och äcklig. Patetisk. Och dålig. Många som har tagit avstånd från mig på senare tiden. Dom tröttnade väl. Kan inte sluta tänka på "det är något fel på mig, det är därför dom lämnar mig." Är det fel på mig att jag mår dåligt? Att jag har gjort lite dåliga val? Jag blev väl trött på att alltid vara den perfekta snälla vännen som ALLTID ställer upp. Visst, det är en bra egenskap. Men jag gör också fel.

Är inte mer än en människa.

I'm ashamed of the things I've been put through, I'm ashamed of the person I am. I'm ashamed of the things I've been put through, I'm ashamed of the person I am. I'm ashamed of the things I've been put through, I'm ashamed of the person I am. I'm ashamed of the things I've been put through, I'm ashamed of the person I am. I'm ashamed of the things I've been put through, I'm ashamed of the person I am. I'm ashamed of the things I've been put through, I'm ashamed of the person I am. I'm ashamed of the things I've been put through, I'm ashamed of the person I am. I'm ashamed of the things I've been put through, I'm ashamed of the person I am.