Jag är inte lycklig

Jag har försökt att skaffa mig ett liv, försökt ta kontakt med folk. Men jag har märkt att alla är jävligt passiva. Man blir deprimerad när man inte får någon respons. Får försöka i veckor, månader innan det blir att man ska ses. Är det så att folk är så upptagna i deras egna liv? Man känner sig inte direkt behövd när man alltid får höra av sig. Jag tycker om Karlskrona men det verkar omöjligt att skaffa sig nya vänner här. Nu när man har tagit avstånd för dom som inte var bra för en, som blev destruktivt. Är jag jävligt ensam. Försöker omfamna det friska livet, men hur kan jag göra det när jag inte kan fylla det med något? Man blir förtärd av ensamheten tillslut. Den enda utvägen är kanske är flytta? Folkhögskola. Men jag vet att jag inte klarar av så mycket plugg på en gång. Skola för funktionshindrade "psykiskt" ligger så långt borta. Och jag vill ha Karlskrona i närheten. Det kan vara i ronneby (som alla hatar) bräkne-hoby, kalmar.. bara det inte är här. För det verkar vara omöjligt att försöka skapa sig ett nytt liv här.

Ensamheten är nog den starkaste känslan.

Och jag är inte lycklig. På långa vägar. På ett sätt mådde jag bättre för några år sedan, när jag var mitt i allt det destruktiva. För då hade jag åtminstone folk runt omkring mig.

Är destruktiviteten bättre än ensamheten?