Alvida

Tårar, tårar, tårar. Om det här skulle försvinna skulle jag kunna leva. Enda sen förra sommaren, har jag haft dom här besvären. Jag kan ärligt säga att jag aldrig har mått såhär dåligt och vara så rädd för att dö. När jag precis förra sommaren blev "dumpad" av en kille. Bestämde jag mig att det fan fick räcka med självömkan. Fick praktikplats och jag verkade komma upp på fötter. Jag vet inte om det var efter besvären började där, eller innan.. men det var ungefär där. Hamnat i en jävla svacka sen dess. Det har ju för fan snart gått 1år. 1år har jag haft symptomer på en jävla hjärtinfarkt. Jag har gråtit i floder, haft otroligt mycket ångest, har tänkt väldigt mycket på att avsluta allt. Och jag skäms så mycket, skäms som fan att jag har dom här besvären. "Hej jag är tjockis" skriker det om det. Det jobbigaste måste vara att min familj inte tror på mig. Inte alls. Jag har alltså inget stöd ifrån dom. Jag blir så frustrerad. När jag sa till mamma att jag skulle sluta helt med alkohol, godis och cigaretter så hörde jag på hennes ton att hon tyckte jag överdramatiserade allting. Samma sak med min bror. Inte ens när jag sa att jag får ont i vänster arm dagen efter jag druckit alkohol så trodde hon inte på mig. Jag är rädd för att sova, jag är rädd för att äta, jag är rädd att vara vaken, jag är rädd att ta min medicin. Jag har hoppat min medicin till och från nu. För det är inte bra för hjärtat. Kaffe är inte bra. Smör är inte bra. Fett är inte bra. Vad är egentligen bra? Vad kan jag egentligen äta? För ett år sedan var jag på vårdcentralen. Allt var bra. HUR FAN KAN ALLT VARA BRA?? Nu om jag går dit igen kanske det visar sig att jag har fått något jävla hjärtfel. "Bröstsmärtorna kan bero på ångest." BARA FÖR DOM HAR LÄST MIN JÄVLA MEDICINLISTA OCH SER ATT JAG HAR KONTAKT MED PSYKRATRIN. JO, DÅ BLIR MAN PLÖTSLIGT INTE TAGEN PÅ ALLVAR! NEJ JAG ÄR BARA EN PSYKISKT SJUK ÅNGESTLADDAD MÄNNISKA. Jag känner varje dag att det sticks i kroppen. Särskilt i vänster arm, ryggen och händerna. Det känns liksom som ett tryck. Det gör inte ont, men som sagt. Ett tryck. Ibland får jag "attacker" särskilt på kvällarna när jag ska sova. Hugg. Vänta. Stick stick. Vibreringar. Hugg. Det där med att det vibrerar i bröstet känner jag HELA TIDEN. Därmed får jag sömnproblem. Kan inte fokusera på att sova. Plus då att jag är rädd för att sova.

Jag måste säga, att detta. Är värre än den allt det andra jag har problem med. Det här är det mest sjukaste, hemskaste, smärtsammaste (psykiskt) jobbigaste jag varit med om. JAG KAN INTE LEVA. Jag kan inte, jag lever inte.

På senare tiden har det gjort "ont" obehaglig känsla när jag andas in. Det blir bara värre och värre. Jag trodde det hade blivit bättre, men så fel jag hade.

Hellre att jag tar livet av mig än att dö i en pinsam hjärtinfarkt. För även om jag slutat röka så blir det ju inte bättre. Hur gör man då?

Jag vill inte bära på det här ensam.
Ensam är fan inte stark.

Och jag fortsätter att gråta.