Världens bästa dag

Först steg jag upp i vettig tid, halv 10. Gick till gymmet med Martha klockan 11. Sen, hem duscha. Fixa sig. Sticka till Nicole. Fick mjölkchoklad. Så snackade vi och rökte :) Kan dagen bli bättre tänkte jag? Och jo, det blev den! Sen gick Martha och jag till Lyckans Pizzeria och köpte pizza och kollade på film. Sjungde även till grease (våran film) Nu är jag hemma och känner mig otroligt nöjd över dagen. Jag fixade det! Har tom planerat något tills imorgon. Linnea kommer hit och då ska vi kolla på film och dricka vin!

Är det olagligt att känna sig påverkad?

Nej. Det är det inte. Det är julafton. Jag är 20. Får man inte dricka 2 glas vin utan att känna sig som en alien?

Huvudvärk har kommit nu också.. Vi besökte farfar en snabbis och det var så svårt att verka vara glad och inte ha några problem i världen. Satt där med en klump i halsen och det brändes bakom ögonen. Tänk om det här blir min sista jul? Jag vill leva. Är inte redo att lämna allt det här. Igår tänkte jag allt jag blir tvungen och lämna.. och när jag såg min mammas leende så brast jag ut i gråt. Det är så frustrerande också för ingen verkar tycka det här är något allvarligt.. "det är ångest" haha ångest? knappast. Värk i hjärtat, bröstet, ryggen. Sticker till i fötterna och händerna. Huvudvärk. ÅNGEST? Det gör ont i hjärtat när jag går långa promenader. ÅNGEST? Om det här inte slutar snart och om jag inte får något svar vad det är. Så orkar jag inte mer. Hellre dö när man själv får välja det än att gå runt och är livrädd för att dö. Att inte kunna somna på natten för man har ont. Rädslan.

Den här julen är annars så fin, om bara inte det här skulle finnas med mig.. skulle jag varit överlycklig idag. Jag blir stum.. Inne i mina egna tankar. Snälla, förstå mig. Det är något fel på mig. Och om ni säger att det är ångest så vet ni inte vad ångest är. Kan inte vara glad över någonting om det ska vara såhär. Är jag döende?

God jul allihopa! Snart ska vi fira jul med släkten. Kommer bli mysigt! Får försöka pusha bort att det gör ont i hjärtat till och från. Försöka njuta. Men det är svårt. Har blivit ganska frånvarande pga det här. Kan aldrig koppla av. En posetiv sak är att jag gått ner ett kilo den här veckan! Maten går bra, träningen går bra. Allt i lagom mängder. Om inte hjärtat skulle strula skulle det varit en perfekt dag. Men ickeicke. Varför får jag aldrig slappna av? Bara för det så började min hand värka. Om någon har en minsta aning vad det kan vara så skriv det. Allt stämmer in på en hjärtinfarkt. Så jävla läskigt. Har också börjat tänka på att jag får en stroke snart, eller en propp. Jag önskar faktiskt att dom hittade något fel på vårdcentralen. Istället som det var, ingenting. Allt var normalt. För om jag visste var det var, kunde det ju fixas kanske. Medicinering. Operation. You name it.

Hade en enkel julmiddag ikväll med min familj+farbror. Sen öppnade vi julklapparna. Och nu sitter jag här med en kopp kaffe. Det var mysigt. Nu vet jag inte vad jag ska göra, sova eller kolla på en film. Sitta vid msn känns ganska meningslöst. Imorgon är det den RIKTIGA julafton och då bär det av till farfar (kanske) och sen släkten.

För övrigt, när jag tog en promenad med Martha så värkte det i hjärtat. Vad är det för fel? Inget visar det. Men varför har jag värk ibland då? Blodtryck normalt, lungorna normalt, hjärtat normalt. Jag blir så frustrerad. Visst, det har blivit bättre. Men det konstiga är, när jag tränar på gymmet, så känns det ingenting i hjärtat. Men när jag går en enkel promenad kan det helt plötsligt värka i hjärtområdet. Jag vet inte hur jag ska hantera det här.

Gick nyss en välbehövd promenad med Martha. Som är hemma nu över julen. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Seriöst och lättsamt. Imorgon ska vi gå en promenad igen och ta med mjölkchoklad i en termos och sätta oss i kylan och chilla. Tänk att jag har en sådan fin vän. (inte världens finaste bild jag lägger upp, men wtf <3)

Ofta tänker jag att jag inte passar in här, jag känner att jag är inne i någon glasbubbla och har svårt att få in för mycket nya intryck. Har mina vänner som jag känner mig trygg med och det brukar vara dom som är likasinnande mig på något sätt. Som faktiskt kan förstå sig på mig lite med mina tankar och funderingar. Sen är det klart att ingen kan förstå en fullt ut, så är det ju med alla. Jag försöker verkligen få kontakt med andra människor men antingen får jag inte samma posetiva respons eller så blir jag skrämd och känner mig otrygg och struntar i det.

Har bara förlorat mer och mer och mer vänner. Sådana som jag hade förut, ja. Dom svarar inte ens på när jag kontaktar dom. Eller, håller sitt löfte och lovar att dom ska höra av sig. Dom är faktiskt inte värda att slösa energi på, även om det blir lätt så. Dom vännerna jag har kvar, är ungefär på samma nivå som mig. Har upplevt livet på ett annorlunda sätt, tänkt annorlunda, känt lite mer. Varit sköra. Även om jag mår bättre så har jag svårt att vara med i det friska livet. Hänger inte med. Nu skaffar ni jobb, flyttar hemifrån, går på högskola, upplever världen. Och här är jag, arbetslös och bor hemma. Jag skulle vilja börja jobba, men jag vet inte om jag skulle kunna klara av det. Men flytta hemifrån, det vill jag verkligen. Och då måste jag få ett jobb. Vi får se vad som händer i den närmaste tiden. Nu orkar jag inte skriva mer.

Inatt ska jag sova på soffan och ha tvn på.

Måste tillägga att jag älskar min familj otroligt mycket och är så jävla tacksam för allt ni gjort för mig. Mamma, pappa och Kjolle. Tack. Nej. Nu ska skulle jag sova. Najtinajti!

saker man ångrar

Det finns så mycket i mitt liv jag ångrar och ältar över. Särskilt förr i tiden, när man var ute på krogen, var aspackad. Gjorde saker man ångrar. Tom just i den stunden, så vet man, att man egentligen inte vill. Det går bara på automatik. Vill inte tänka, vill inte känna, vill bara ha det kaos. Vaknar dagen efter, hemma eller hemma hos någon annan, med en jävla huvudvärk. Och en sådan jävla ångest. Duschen, darrar, gråter. Jag önskar verkligen att jag då kunde hantera misären på något annat sätt. Kan fortfarande hända att jag tänker tillbaka på det som har hänt, folk jag varit hos, lukterna, känslan. Även om jag gjort det med fri vilja. Jag var väldigt sjuk då. Och jag skulle göra allt ogjort om jag kunde det. Men det kan jag inte. Utan får leva med det.

Och. Det är inte det lättaste jag har gjort.

Måndag och Onsdag

Hejdå socker. Jag vill inte vara vän med dig längre.

Mår illa när jag äter något sött och får ont i huvudet. Så ja, varför äta det? Jag är inte ens sugen. Tog en bakelse idag som var fullproppat med socker. Och det kändes. Samma sak med körsbärsvinet igår. Så byebye. Mat är såå mycket godare. Jag tror faktiskt jag kommer klara av att bryta med sockret. Känner mig stark.

Sitter och lyssnar på Radiohead och hällde nyss upp lite körsbärsvin. Ganska uttråkad. Men imorgon ska jag träffa Linnea och gå runt i stan. Fixade det mesta igår med julklappar och så. Till mamma och pappa. Nu fattas bara att köpa ett tillskott till släkten (vi brukar köpa en 50kronors julklapp och lägga dig i en påse, så får vi någon random) sen tänkte jag också ge en enskild present till mormor och farfar. Vet dock inte vad jag ska ge farfar.. Kanske blir något gemensamt med familjen. Får se! Sen ska jag köpa en julklapp till Nicole eller pyssla ihop något fint henne. Jag brukar inte få eller köpa julklappar/presenter till vänner. Men jag tycker det är galet kul att köpa presenter till folk. Dock ville inte min bror ha något till varken present eller julklapp. Vilken tråkmåns, haha. ja, just det ja! En present till min kära mor med, som fyller år på nyår!

För övrigt går det väldigt upp och ner (som vanligt) med mitt mående. Kan gå från jätteglad och pepp, sen kommer meningslösheten och knackar på min rygg och då blir jag så himla frustrerad och låg.

Träningen går bra och maten också. Inte ätit godis på två veckor. Och det känns fan ta mig bra. Såg på supersize vs superskinny idag (mitt favorit program, hehe) och då fick man se en extremt, jag menar extreeemt fet kvinna. Som låg på sängen och kunde inte ställa sig upp. Utan bara låg där.. fick lyfta på fettet för att tvätta henne. Hon dog dock 2 månader efter inspelningen. Hon berättade: "först vägde man 70, sen helt plötsligt 80" ja, sen gick det utför. Okej, jag ska nog inte börja oroa mig att jag ska bli sådär fet, men man börjar inse ändå om man inte ändrar på sin livsstil så kan det förekomma allvarliga hälsorisker. Har dock stannat på nuvarande vikt i ett år ungefär, men. Man vet aldrig. Jag vet själv att jag bär på ungefär 15kilo övervikt. Det bästa sättet att börja tänka på när man vill gå ner i vikt är att tänka på sin hälsa. Och inte tänka att bli smal och få den perfekta kroppen. Jag kommer nog aldrig få den perfekta kroppen jag vill ha, för jag har helt enkelt inte en sådan kroppsbyggnad. Men jag vill åtminstone kunna börja känna mig en aning bekväm. För det är helt uteslutet att skaffa mig en pojkvän när jag har så pass låg självkänsla. Dock har jag fått mer muskler, i armar och ben. Min bror påpekade tom det! Det känns ett steg i rätt riktning!

Your dream world is a very scary place, to be trapped.

Imorgon: Fota kjolle och stadsmiljöer inne i stan, samt köpa ett par plagg och köpa något gott vin. Hyra en film i stan. Sen kommer jag hem och är förhoppningsvist nöjd med dagen, sätter igång filmen och tar ett glas vin.

Det kan bli bra eller?

(måste påminna mig själv att INTE umgås med folk som får mig att känna obehag och negativa vibbar) Jag ska umgås med människor som får mig att må bra. Skriv eller ring aldrig till dom som får dig att må dåligt. Aldrig. (för emma, jag vet att det är ett annat sätt att skada dig själv på) Skriv ALDRIG till dina ex.

Notera ALDRIG.

Glömde i stundens hetta nämna Elin. Den enda jag har kvar här som faktiskt man kan prata ut med <3

Alla flyttar

Kände ett tomrum när Nicole flyttade till göteborg. Kom ihåg att jag grät på kvällen, skakade. När hon skulle åka till göteborg dagen efter. Jag har liksom ingen kvar här jag kan prata om allt med. Och nu när Martha och jag har fått sjukt bra kontakt så bor hon inte här. Saknar dom. Nu när jag har fått bra kontakt med Emelie också, så ska hon med flytta.. Alla försvinner. Jag står ensam kvar. Jag vill flytta, men ändå inte. För jag är ju inte redo. Jag är fan inte redo. På ett sätt är det tryggt att vara i Karlskrona, Ja för att. Jag växte upp här, jag har min kära familj här. Jag vet hur man hittar. Ändå känns det spännande och nytt och flytta iväg. För jag har ju ingenting kvar. Alla vänner jag hade tidigare har tagit avstånd. Umgås inte med dom längre. Jag menar, vem fan har jag här? Som jag kan prata om lite känsliga ämnen om? Det är ju Emelie. Men hon flyttar. Jag har min bror kvar, men han ska också flytta sinom tid. Satan, Vad ska jag göra? Skaffa nya vänner är jag riktigt dålig på.. ganska svårt också eftersom jag aldrig på bjuden på fester/evemang och sånt. Jag har blivit väldigt ensam. Men jag kan inte ens gråta över det längre. Har jag accepterat det? Om jag skulle vara en ensamvarg, skulle jag trivts som det eller hur? Men trivs jag? Ibland. I lagom mängder. Men att vara ensam dag in och dag ut.. och träffa någon vän en enstaka gång. Trivs jag med det? Nej. Jag behöver vara med folk, det lyfter upp mig. Jag känner en del av samhället, en individ. Jag känner mig inte alls älskad längre. Ingen som smsar och frågar om jag vill hitta på något. Ingen som frågar hur jag mår. Ingen som tänker på mig? Jag har aldrig känt mig såhär oälskad och obehövd. Alla försvinner. Blir spöken från det förflutna.

- Vad är det för fel på mig? säger hon tyst för sig själv.

What to do when life hits you and makes you wonder if you're living at all

what to wish for if you had one wish only

what to do better if you had the chance

would i be happy if I went back and learned how to dance

would it be easy if I took the chance?

this is the real thing

you'll get no second chance

no helping hands

no easy way out

just do the right thing

you'll get no second chance

no helping hands

no easy way out

Blodproven visade bra HB. Sen misstänkte dom körtel.. ja. något var det iallafall, något med hormonerna. Då man kunde få hjärtklappning. Det var också bra. Har lugnat ner sig väldigt mycket med smärtan. Känns knappt inget alls. Jag orkar inte berätta något som har hänt eller så, förutom att jag har fyllt år. Släkten kom hit då och det var mys. Så, nu är jag vuxen, 20år. Mår inte så himla bra, började känna mig konstig igår och det har hållt i sig. Allt känns så fel, grejen är att jag inte vet vad som är fel. Well, det upptäcker jag nog snart. Nu ska jag lyssna på musik och dricka te, kanske gå en promenad. Blir nog lite ältande..