Tänk att kärlek ger mer smärta än glädje.

Finns inte så mycket mer att skriva än så.
Det gör bara så ont..

såhär mitt i natten

For a minute there, I lost myself.

Känns som jag ska sprängas av alla överflödiga känslor. Sitter här och skakar med benet och ser nog rätt orolig ut. Känner att jag rynkar ögonbrynen. Tårarna börjar komma med.. Den här gången vet jag vad jag tänker på. Varför jag snart komma brita ut i gråt. Jag klarar inte av det här, men ändå så lyckas jag leva dagen efter ändå. Mitt psyke har nog blivit starkare. Men känslorna bubblar över mer än förut. Innan kunde jag inte kontrollera det. Nu kan jag det, utan att man får ringa till psykakuten.

Viskingar.. det kommer viskningar.

Tyst.

Snälla låt det vara tyst.

träning

Ska dricka upp mitt vatten sen blir jag körd till gymmet. Ääääntligen kan jag träna igen. Även om jag är "efterförkyld" så hoppas jag det går ändå. Iförd i långärmat också. (eftersom jag har nya skärsår så trivs jag inte så bra att träna med kortärmat på gymmet)

Ibland funderar jag på långt fram i framtiden, hur ska jag kunna få jobb när mina armar ser ut som dom gör? Det skrämmer mig. Att jag ska få något skitjobb där dom accepterar sånt. Men visst, jag tror jag aldrig kommer kunna få gå i kortärmat på mitt framtida jobb. Långärmade tröjor, kommer kännas jobbigt det med. Att dölja.

matångest

Börjar få matångest igen. Även om jag käkat ytterst lite idag.. så har jag sådan satan ångest. Började må väldigt illa efter maten, darrar som ett asplöv. Inte spy, inte spy.
Får gå och lägga mig en stund så illamåendet går över.

känsloladdad

Idag vaknade jag med ångest och kände mig otroligt svag. Väldigt ledsen och vill bara kasta omkring saker i mitt rum. Alltså, så är känslorna tillbaka. Jag vet inte.. det känns inte bra. Känns som flippet kommer att komma. Jag ska försöka hålla känslorna i schack. Snälla, låt det här inte gå utför. Kände också att jag ville flytta till eslöv redan efter sommaren. Vill inte vara kvar här. Jag trivs inte.

Skadade mig själv också, rätt många och rätt stora. Vill inte inte inte ha det såhär. Det går upp och ner för mycket.. först tom. Sen kaos.

Idag var jag med min kära mor på lövmarknaden. Gick mest runt och tittade ^^ Åt langos. (som jag inte tycker är så gott längre?) Imorgon är det midsommar. Dom flesta ska festa, men jag stannar hos min släkt eftersom jag inte har något att gå på. Var evigheter sen jag var på en fest, men det är svårt. När man inte har något speciell grupp eller så. Känner folk hit och dit. Umgås inte med så många. Men, hey. Det är väl bättre att ha några speciella människor i sitt liv som man älskar istället för att känna jätte många? I för sig så finns det turen för folk som har både nära vänner och många bekanta och vänner som man kan festa med och dylikt. Ibland kan jag känna en viss ilska för dom som har det så. Jag har inte lätt och skaffa mig vänner, brukar bli en bekant och inget mer. Dom vännerna jag har (och som jag umgås med) står mig väldigt nära. Och folk delar gärna med sig sina känslor med mig. So, i guess att jag är en vän man kan lita på. Förstående and so on. (reklam för mig själv) haha. Nej men, när jag flyttar till eslöv kanske det blir en ändring. Träffar kanske nya människor och så. Här i karlskrona kan jag inte plocka upp något mer i alla fall.

Idag har jag varit i stan en snabbis med martha.
Vi blev så jävla trötta i solen. Ännu mer trötta efter att ha ätit upp en tårtbit på bara några minuter (y) Nu sitter jag och smuttar på te och funderar på att se en film. Sen gå och lägga mig.

Har fått tillbaka lite av mina känslor igen, känns bra.
Har dock svårt att känna mig ledsen. Men att vara låg, det kan jag känna.
Känns lite skumt att inte vara så känsloladdad som förut, både bra och dåligt.

Jag var duktig och duschade och smörjde in mig med någon slags mangokräm i ansiktet.
Nu har jag i alla fall inte tusen lager smuts på mig.

Kanske dags att komma ut i verkligheten igen?
Nu när jag känner mig piggare och halsonten är borta.

Har inte försökt att hålla kontakten med någon.
Men det är därför att jag har svårt att sakna vänner.
Känns liksom ingen mening. Att göra något av vardagen.
Känner ingen kämparglöd heller.
Tomt, tomt och åter tomt.
Ändå när jag försökte fylla det med någon så kändes det likadant.

Tror jag skulle träffa martha imorgon.
Dock kan jag inte powerwalka som vi hade bestämt, eftersom jag känner mig fortfarande risig.
Synd att jag inte kan träna. Det är nog det enda jag saknar just nu.

So what a fuck are we supposed to do?

Sitter här med huvudvärk och halsont. Inte så farligt, dock är jag så svag i kroppen.
Känner mig helt borta, inte pga att jag är sjuk. Känns inte riktigt som jag är HÄR.

Innan när jag skrev att jag tänker på och saknar alla mina ex, det var ganska felaktigt.
Inte alla. Absolut inte. Men visst, så ploppar dom upp lite då och då. Ganska normalt.
Ville bara få det klart. Är lite hemlighetsfull med det (även om man är ganska öppen på sin blogg tänker jag inte avslöja något om det här)

Forfarande tom. Forfarande apatisk. Inte ändrats någonting. Skulle vara skönt att gråta en skvätt. Försökte pressa ut tårar igår. Gick inge vidare. Är inte ens arg idag. Bara.. tomt. Och innehållslöst.

Inte hänt mycket idag, mest sovit. Och tittat på tv.. inte orkat göra något för jag varit sjuk. Sen har det ju regnat hela dagen och jag har ändå ingen att vara med. (dock kunde jag gjort något själv) men som sagt, svag i kroppen. Ingen ork eller lust.

Känner att det här inlägget är lika tomt som jag. Så nu avslutar jag den. Adjö.

vet inte alls

Jag vet inte alls vad jag känner. Jag vet inte vad jag saknar. Saknar jag ens något? eller någon? Känner mig tom och apatisk. Inget spelar någon roll, går på automatik. skrattar jag ens på riktigt? Vad tänker jag på? Jag tänker väl antagligen på att jag inte vet vad jag känner.

Ett halvår har gått sen jag blev singel. Fan vad jag hatar det ordet "singel" låter som dom där players som säger "ja, nu var man singel igen" och igen och igen och igen. Förstår inte hur man kan fortsätta livet och gå vidare och skaffa en ny. (dubbelmoral) det har jag själv gjort. Men jag tänker ALLTID på varenda en, minnerna, känner en saknad av alla på något sätt. Och det låter så dumt och korkat. Emma, din jävla drömmare.

Men, just nu. Så känner jag inget för någon. Känner inte saknad efter honom. Tänker inte på minnerna. Lever i min egna bubbla. Varken trivs eller vantrivs i min tillvaro. Jag bara är.. VAD FAN TÄNKER JAG PÅ? Jag kan i alla fall känna ilska. För att jag inte vet. Jag som alltid varit en sån känsloladdad person och kärlek kärek kärlek var det bästa som fanns. Men. Jag vill inte ha någon. Jag vill vara jag, utan någon. Utan att vara så jävla beroende.

Hoppas det här apatiska humöret skalas av snart. För det är inte jag. Om jag ska vara såhär kan jag lika gärna försvinna.