Alvida

Varit en bra dag.
Men nu känner jag att jag inte förtjänar att vara glad. Skratta, le.
Jag är så hemsk.
Men samtidigt kan jag inte fortsätta trycka ner mig själv, det skulle sluta väldigt illa då. Måste hålla skenet uppe. Kan inte gå tillbaka till ruta ett. Jag får inte. Jag har kommit så långt!

Kom ut i verkligheten idag.
Det var väldigt skönt med fruktansvärt skrämmande.
Har darrat hela dagen.
Kändes som hela stan pratade om mig.
MEN jag hade trevligt ändå.

Tittat på lägenhet, gått promenad, träffat emelie på en fika i stan och sen mellanvården.
Fick ett matschema av min terapeut. Så jag inte ska kasta upp maten och gå ner i vikt ändå. Jag ska följa den från punkt till pricka. Nu är det dags att gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt. Som min terapeut sa "vi har inte tid med det här!" Haha, hon är så go.
Nej, jag har verkligen inte tid att få dom här problemen också. Ska verkligen kämpa med detta.

Jag är så glad att S tar min matproblematik på allvar. Ingen har någonsin gjort det förut. Har fått svar som "Du ser ju normal ut" Eller när jag sa att jag antingen äter för mycket eller för lite. "Haha, men det gör ju alla!" Har tom tagit upp att jag svält mig under långa perioder och spytt. De ville inte ens dom prata om. Måste säga igen: ÄR SÅ GLAD att jag har fått S som terapeut.

Jag ska fortsätta kämpa på.
Jag får vara lycklig.
Jag får le.
Jag får skratta.