Alvida

Är så fruktansvärt trött på detta kallade "livet"
Jag vet inte vad jag vill och hur jag ska göra.
Hur lever man ett "normalt" liv?
Eller hur definierar man ett normalt liv?
Jag vill bara sluta tänka. Och känna.
Känsloladdad och överanalyserar allt.

Jag har så svårt att umgås med sådana som är "lyckliga"
när mitt liv består av så mycket skit.
Har låtsas tillräckligt att allt är okej.
Men antar att jag får låtsas lite till.
När jag berättar att jag mår dåligt verkar vissa blir rädda.
Eller ignorera det jag berättar.

Saknar också en vän som jag inte har hört av från på länge.
Har skrivit till henne men inte fått något svar.
Har jag gjort något?
Kan inte komma på något jag har gjort fel.
Hon kanske också mår dåligt, jag vet inte.
Hon har ju berättat att hon kan försvinna så ibland.
Men även sitter jag och grubblar:
"Är det något fel på mig?"

Så svårt när människor som betyder mycket, slutar höra av sig.
Och när dom gör det, blir jag jätte stalkig, till och börja med.
För jag vill ju inte förlora dom.
Sen efteråt tänker man, om man inte får någon respons så kan jag lika gärna släppa det.
För det är väl inte jag som jämt och ständigt ska hålla vänskapen vid liv?

Well, på tisdag ska jag iallafall till Mathilda som ska vara hundvakt på senoren. Sova över. Fota, dricka vin och sånt. I helgen ska jag också på födelsedagsfest. Nervös inför det. Kommer jag klampandes in med mitt fett. Kan redan känna blickarna och skratten. Även om jag vet att det inte alls är så. Men i mitt huvud inbillar jag mig så mycket. Tex om några sitter på bussen bakom mig börjar skratta och viska lite. Oh. Dom pratar om mig. Är det så att dom har sett mig förut när jag var yngre på krogen och skämt ut mig och strulat som fan? Eller för att jag är tjock? Fula kläder? Ful utseendemässigt?

Jag är trött på min hjärna.
Tänk på vettigare saker istället.
Like that's going to happend.