Går sönder.

Känner mig varken älskad, saknad eller behövd av någon. Egentligen, behöver ni mig? Ni har andra, mycket mer viktigare personer i ert liv. Jag vet, nu börjar jag med mitt ändlösa snack där jag pratar om hur ensam jag är. Jag vill känna mig behövd. Att om jag försvann så skulle det visst kännas tomt. För er.  Jag är så sjukt jävla töntig som är avensjuk på alla. Smala, vackra, smarta, många vänner, roligt och intressant liv, populär, dom som har pojkvänner. Ja. Det är väl dom sakerna jag mest hakar upp mig på. Som är väl.. ganska mycket? Så det enda som stenar sig fast i min hjärna är "om du vill ha mer vänner och en pojkvän så måste du bli smal och snygg" Egentligen, har jag någonsin passat in någonstans? Nej. Är alltid den som blir lite smått utanför. Känner mig alltid udda när jag är i ett gäng. Vart tillhör jag? Jag är så jävla förvirrad. För första gången på länge vill jag ta rakbladet och dra ett snitt. Jag är ingen. Jag har ingen identitet. Enda identiten jag har är den "ärriga skadade tjejen" Vem är jag? Vem i helvete är jag?

Jag ville gå i skolan så himla mycket. Jag försökte och försökte. Men det gick inte. Ska jag aldrig vara redo? Jag är ett stort jävla misslyckande. Enda jag kommer fokusera på nu är att bli smal, som tur är har jag gått ner lite i vikt nu igen. Inte på något bra sätt men det skiter jag fullständigt i.

Känslorna bubblar över mig.
Jag orkar fan inte.
Jag går sönder.
Om och om igen.