Jag vet så väl att svälta mig själv och träna är ett nytt självskadebeteende istället för att skära mig. När jag tänker logiskt. Jag vet konsekvenserna över mitt handlande också. Trött, illamående och skakningar, deprimerad, lättirriterad (ja mer känslig) men ändå vill jag fortsätta. Jag vet inte något annat sätt hur jag ska hantera mig ångest. Skulle köpa ett äpple på vägen hem från gymmet och när jag ställde mig i kön.. där var dom. Mina älskade rakblad. Jag började svettas.. skaka. "Emma. Köp bara ett paket, för säkerhetskull" andra rösten "HELVETE HELLER. Tänker inte hamna i den trenden igen." Jag löd den andra rösten. Nu ångrar jag mig ganska så djupt. För nu sitter jag här. Och har en jävla ångest igen. Men genom att skära sig själv vet jag också konsekvenserna. Att alltid vara noga att ha långarmat inför mina föräldrar (alltså gömma). Fula sår. Ångest för man gick så långt. Jag vill varken hamna i något av det, att svälta sig själv eller skära sig själv. Men min självkänsla är botten. Lika så mitt självförtroende.
Jag är inne i en ganska dålig period just nu. Hoppas innerligt att svackan går över snart. Känner mig jätte stressad också. I helgen ska jag till min bror, nästa helg konsert. Jag orkar inte åka till varken växjö eller malmö. Jag orkar inte åka den sträckan. Orkar inte packa. Men det är klart jag vill se konserten. Och det är klart jag vill träffa min kära bror som jag inte har träffat på ett tag. Bara att energin börjar tömmas. Jag är utmattad, slutkörd. Behöver en paus.. från något. Vet dock inte vad den pausen skulle innebära.
Men. Jag kämpar på fortfarande! I'm still here. Efter överdosen i november så fick jag insikt som sagt. Och jag är ganska säker på att jag aldrig kommer att göra det igen. Jag har svikit mina föräldrar nog.
No comments:
Post a Comment