Out of control on videotape

Jag vet så väl att svälta mig själv och träna är ett nytt självskadebeteende istället för att skära mig. När jag tänker logiskt. Jag vet konsekvenserna över mitt handlande också. Trött, illamående och skakningar, deprimerad, lättirriterad (ja mer känslig) men ändå vill jag fortsätta. Jag vet inte något annat sätt hur jag ska hantera mig ångest. Skulle köpa ett äpple på vägen hem från gymmet och när jag ställde mig i kön.. där var dom. Mina älskade rakblad. Jag började svettas.. skaka. "Emma. Köp bara ett paket, för säkerhetskull" andra rösten "HELVETE HELLER. Tänker inte hamna i den trenden igen." Jag löd den andra rösten. Nu ångrar jag mig ganska så djupt. För nu sitter jag här. Och har en jävla ångest igen. Men genom att skära sig själv vet jag också konsekvenserna. Att alltid vara noga att ha långarmat inför mina föräldrar (alltså gömma). Fula sår. Ångest för man gick så långt. Jag vill varken hamna i något av det, att svälta sig själv eller skära sig själv. Men min självkänsla är botten. Lika så mitt självförtroende.

Jag är inne i en ganska dålig period just nu. Hoppas innerligt att svackan går över snart. Känner mig jätte stressad också. I helgen ska jag till min bror, nästa helg konsert. Jag orkar inte åka till varken växjö eller malmö. Jag orkar inte åka den sträckan. Orkar inte packa. Men det är klart jag vill se konserten. Och det är klart jag vill träffa min kära bror som jag inte har träffat på ett tag. Bara att energin börjar tömmas. Jag är utmattad, slutkörd. Behöver en paus.. från något. Vet dock inte vad den pausen skulle innebära.

Men. Jag kämpar på fortfarande! I'm still here. Efter överdosen i november så fick jag insikt som sagt. Och jag är ganska säker på att jag aldrig kommer att göra det igen. Jag har svikit mina föräldrar nog.

*

Appliances have gone berserk

I cannot keep up

Treading on people's toes

Snot-nosed little punk

And I can't face the evening straight

You can't offer me escape

Houses move and houses speak

If you take me there you'll get relief

Relief, relief, relief...

And if I'm gonna talk

I just wanna talk

Please don't interrupt

Just sit back and listen

'cause I can't face the evening straight

You can't offer me escape

Houses move and houses speak

If you take me there you'll get relief

relief, relief, relief, relief, relief...

It's too much

Too bright

Too powerful

*

Går sönder.

Känner mig varken älskad, saknad eller behövd av någon. Egentligen, behöver ni mig? Ni har andra, mycket mer viktigare personer i ert liv. Jag vet, nu börjar jag med mitt ändlösa snack där jag pratar om hur ensam jag är. Jag vill känna mig behövd. Att om jag försvann så skulle det visst kännas tomt. För er.  Jag är så sjukt jävla töntig som är avensjuk på alla. Smala, vackra, smarta, många vänner, roligt och intressant liv, populär, dom som har pojkvänner. Ja. Det är väl dom sakerna jag mest hakar upp mig på. Som är väl.. ganska mycket? Så det enda som stenar sig fast i min hjärna är "om du vill ha mer vänner och en pojkvän så måste du bli smal och snygg" Egentligen, har jag någonsin passat in någonstans? Nej. Är alltid den som blir lite smått utanför. Känner mig alltid udda när jag är i ett gäng. Vart tillhör jag? Jag är så jävla förvirrad. För första gången på länge vill jag ta rakbladet och dra ett snitt. Jag är ingen. Jag har ingen identitet. Enda identiten jag har är den "ärriga skadade tjejen" Vem är jag? Vem i helvete är jag?

Jag ville gå i skolan så himla mycket. Jag försökte och försökte. Men det gick inte. Ska jag aldrig vara redo? Jag är ett stort jävla misslyckande. Enda jag kommer fokusera på nu är att bli smal, som tur är har jag gått ner lite i vikt nu igen. Inte på något bra sätt men det skiter jag fullständigt i.

Känslorna bubblar över mig.
Jag orkar fan inte.
Jag går sönder.
Om och om igen.

Jag vill ha nya chanser

Tagit ett litet uppehåll härifrån. Har inte varit motiverad för att skriva. Men så fort jag börjar dala igen, om jag så bara nuddar träsket lite så dras jag hit.

Ska dra en kort sammanfattning vad som har hänt:
* Har börjat skolan (SMF) studieförberedande linje. Håller på i 3 månader. Efter sommaren börjar jag allmän kurs. Ska alltså börja plugga på riktigt och få gymnasiekompetens. Kommer hålla på i hela 3år.
* Jag har gått upp i vikt igen (högsta vikten jag haft, but hey imorgon börjar jag gymma)
* Jag söker lägenhet (utan resultat just nu)
* Går i ett projekt på försäkringskassan som kallas AMA. Hjälper en att komma igång i aktiviteter som skola, prakik, träning osv. Man kan få gratis gymkort, busskort, börja kurs osv.

Skolan: Jag trivs inte bra i min klass. Vi är cirka 6 styckna. Ingen jag riktigt klickar med. Jag gillar samhällskunskaps lektionerna. Funderar på att läsa på och engagera mig politik.
Vikten: Väldigt ångestladdat. Som jag skrev ska jag börja gymma imorgon. 3 gånger i veckan. Tänker inte ställa mig på vågen förens den 1 april. Tänker gå på hur löst kläderna sitter osv. Jag vill bli smal, väldigt smal. Jag vill bli normalviktig. Två dubbla budskap och tankar.

Helgen: Var ute och åt med Martha, sen stack vi på olika ställen och drack vidare. Var nästan helt folktomt, så det var väl sådär. Början var dock finfinfin! Hon fick två presenter av mig (en present, en julklapp) hon har ju varit i kuba i 4 månader. I slutet kände jag mig fet och ointressant. Jag var luft. För dom killarna vi satt med på krogen. Deras blickar var på min vän, om jag sa någonting lät dom ytterst ointresserande. Men vad hade jag förväntat mig? Jag är ju fet. Spelar ingen roll hur intressant jag än var. Det är alltid utseendet, kroppen dom går på. Så jag var väl luft i några timmar. Vi var ute och rökte vid ett tillfälle, då sa jag att jag skulle gå in igen och gå på toa. Satte mig vid bordet vi satt. Slängde av mig den långärmade tröjan. Varför? Jag tänkte, inget spelar någon roll. Om dom inte accepterar mig nu, (ja för jag är fet och ful) då kan dom lika gärna se mina ärr. Att jag är trasig. Sen ja.. hände något jag inte vill nämna här. Jag VILL. Men man vet ju aldrig vem som läser här. Vi kan väl iallafall säga att jag kände mig som en riktig riktig riktig hora. Och mitt gamla återuppväcktes. Sen åkte vi hem med bussen. Martha tröstade mig lite. Hem. Däcka.

Efter helgen bestämde jag mig att jag skulle bli smal.
Både för min skull och för andras.
Men jag vet att jag aldrig kommer att bli nöjd.
Vi lever i ett fucked up samhälle där en som är har normal kroppsbyggnad är tjock. Och en som är underviktig är normal. Enligt mitt bmi är jag gravt överviktig.

Dom enda orden jag vill höra mest i världen är inte "jag älskar dig" längre utan "Vad smal du är!"