Jag orkar sällan skriva här längre. Skriver om samma tjat om ensamheten och ont i bröstet. Hur kul är det att läsa? Fast den här bloggen är ju främst för mig själv, att skriva mina tankar och funderingar. Det posetiva är att jag knappt har ont i bröstet längre, vilket är jävligt skönt. Förmodligen har jag haft långvarig magkatarr. Hoppas på att allt ska försvinna med tiden. Pga bättre mat osv. Ensamheten kommer upp då och då. Som tur är har min fina vän Nicole varit i Karlskrona ett tag så jag har umgåtts med henne väldigt mycket! Vilket har varit jätte skönt. Om cirka två veckor åker jag till göteborg för att stanna i två dagar. Vi ska se kent (mitt absoluta favoritband), gå på stan, chilla, dricka vin och sånt fint! Även min vän Martha ska komma till Karlskrona om en vecka och stanna hela sommaren! Hon har varit i El salvador och besökt sina släktingar. Jag saknar henne som satan. Men ja, som sagt. En vecka kvar. Så jag står ut.

Jag har börjat på en ny medicin för cirka 3 veckor sen. Jag har inte märkt så mycket. Förutom att jag inte är lika känslig. (började gråta när jag inte kunde sätta på skon på foten, tittade på tv, tappade något, ja allt.) Så det är ju skönt. Men det tar väl ett tag att medicinen ska värka helt.

Träningen går bra.
Maten går bra.
Humöret är upp och ned. Men har skalats ner lite. Så har inte dom överdrivna topparna.

Får vara såhär för nu. Adjö!

Tell me how to stop this

You've been living awhile in the front of my skull, making orders.

You've been writing me rules, shrinking maps, redrawing borders.
I've been repeating your speeches but the audience just doesn't follow.
'Cause I'm leaving out words, punctuation and it sounds pretty hollow.
I've been living in bed because now you tell me to sleep.
I've been hiding my voice and my face and you decide when I eat.
In your dreams I'm a criminal, horrible, sleeping around.
While you're awake, I'm impossible, constantly letting you down.

Someone, oh anyone, tell me how to stop this.
She's screaming, expiring and I'm her only witness.
I'm freezing, infected, and rigid in that room inside her.
No one's gonna come as long as I lay still in bed beside her.

Jag är inte lycklig

Jag har försökt att skaffa mig ett liv, försökt ta kontakt med folk. Men jag har märkt att alla är jävligt passiva. Man blir deprimerad när man inte får någon respons. Får försöka i veckor, månader innan det blir att man ska ses. Är det så att folk är så upptagna i deras egna liv? Man känner sig inte direkt behövd när man alltid får höra av sig. Jag tycker om Karlskrona men det verkar omöjligt att skaffa sig nya vänner här. Nu när man har tagit avstånd för dom som inte var bra för en, som blev destruktivt. Är jag jävligt ensam. Försöker omfamna det friska livet, men hur kan jag göra det när jag inte kan fylla det med något? Man blir förtärd av ensamheten tillslut. Den enda utvägen är kanske är flytta? Folkhögskola. Men jag vet att jag inte klarar av så mycket plugg på en gång. Skola för funktionshindrade "psykiskt" ligger så långt borta. Och jag vill ha Karlskrona i närheten. Det kan vara i ronneby (som alla hatar) bräkne-hoby, kalmar.. bara det inte är här. För det verkar vara omöjligt att försöka skapa sig ett nytt liv här.

Ensamheten är nog den starkaste känslan.

Och jag är inte lycklig. På långa vägar. På ett sätt mådde jag bättre för några år sedan, när jag var mitt i allt det destruktiva. För då hade jag åtminstone folk runt omkring mig.

Är destruktiviteten bättre än ensamheten?

Lite hopp, kanske inte är så farligt som jag tror?

Efter gruppen i fredags hade jag ett enskilt samtal med min gruppledare och psykolog. Jag började storgråta för det här med bröstet. Berättade åter igen om mina besvär. S sa att hon var 99,9 % säker på att det inte var något allvarligt. Dom skulle ta upp det här med min läkare. S tyckte det lät som det var något med magen. Att jag kanske var inflammerad. Så antagligen kommer jag göra en gastroskopi undersökning. (man kör ner en kamera in i maghalsen) Efter att jag hört det från S blev jag lugnare. och konstigt nog, har det här med bröstet lugnat ner sig. Även ifall jag vågade äta godis på bion. Så hände ingenting. Mamma sa att man måste levt väldigt onyttigt i större delen av sitt liv och vara gravt överviktig för att man ska kunna få dom här besvären. Att det var ganska osannolikt att jag skulle få problem. Min psykolog hade haft problem med inflammation i magen och det liknade mina symptomer. Så nu får jag hålla tummarna, att det verkligen är det här. Skulle vara skönt att slippa det. Sluta tänka vad man äter och dricker. Kunna slappna av mer. Om det nu är det här, så betyder det INTE att jag ska bara sluka i mig massa onyttigheter. Jag ska fortsätta leva hälsosamt. Ska faktiskt börja gymma på måndag också. Börja faktiskt tänka i banorna att det kan vara psykiskt också. Men jag är inte helt lugn än, tänker inte hoppas för mycket i förskott. Men jag måste tänka lite mer posetivt annars så ja, flippar jag ur. Som jag gjort så många gånger. För jag ser mig själv som "dödsdömd" men sen tänker jag, borde inte jag varit död nu om jag haft problem med hjärtat i ett år?

Håll tummarna för mig.