I give up

Att vara nöjd med sig själv är det svåraste som finns.

Skippade gruppen idag, mensvärk och ingen ork psykiskt.. jag sov och sov och sov. Större delen av dagen. Har ångest för jag inte har rört på mig någonting idag.. Har lust att gå ut och gå en lång promenad. Men klockan är alldeles för mycket och jag borde sova. Men jag känner mig inte ett dugg trött för jag har sovit hela dagen och har massor av överskotts energi. Ångrade att jag inte var på gruppen. Så jävla mycket. Dagen är förstörd. Kvällen är förstörd. Och även om jag åt lagom och nyttigt idag så har jag ångest att jag åt för mycket. För jag åt större portioner än vad jag gjorde måndags och tisdags.. FAN FAN FAN. Ett jävla vandrande fläskberg, det är vad jag är. Imorgon ska jag ta bussen till amiralen och gå därifrån till bergåsa. (ska på möte) får se om jag ens vågar äta imorgon.. blir så ångestladdad och jag känner hur fettet samlar sig på kroppen (psykiskt) Har aldrig vågat berätta för mina psykologer om mina ätstörda tankar jag haft sen högstadiet, 9an. För jag tyckte att jag var för tjock för ha någon slags ätstörning. (även när jag var smal) berättade en gång för min första psykolog, men han viftade bort det. "Du ser ju normal ut." Frågade om jag brukade bära omkring på en vattenflaska eller om jag räknade kalorier. Och nej, det gjorde jag inte. Och därför så var det inget fel på mig. Men jag tänker inte berätta något om detta på gruppen eller för min nuvarande psykolog. Dom kommer inte ta mig på allvar ändå. Och jag vill inte ha hjälp med detta. För jag vägrar leva i den här kroppen. Det här är mitt största problem just nu, och det kan jag inte ens berätta. Hur ska jag då bli frisk psykiskt?