sakta neråt

Har stegvis börjat gå mer och mer ner sen jag kom hem från malmö. Känner att ångesten kryper i mig och vill lägga mig ner och ge upp. Inget är riktigt som det ska just nu. Jag uppskattar att jag fick känna ren glädje och styrka i några veckor, men.. lite mer kunde jag väl få stanna där?

Tvivlar, avskyr. Tvivlar på mig själv och min egen styrka. Avskyr att hamna i groparna, ångesten, skammen.

För första gången på månader kände jag att jag ville skada mig själv. Känner mig svag och skör, som jag var 5år igen. Ynklig. Missförståd.

Jag skrattar, jag ler, jag skiner. Men känner inne hur det svider i bröstet, hur obehaglig och konstig jag känner mig. Obekväm.

Skin, le, skratta idiot. Gör något, säg något. Bjud på dig själv. Va trevlig, aldrig fräs åt någon. Visa folk att dom är uppskattade, även ifall du inte tycker om dom. Lyssna, var intresserad. Svara aldrig kort. Låt dig bli utnyttjad. Låt dig lida. Låt dig känna. Att du är värdelös.

Ynklig, patetisk.

Var i malmö i helgen och det var fintfint. Idag har jag bara tagit det lugnt och tittat på tv (lagade mat med kjolle också, stuvade makaroner med köttbullar) kan säga att mammas stuvade makaroner hade bättre konsestens.

Just nu känns livet ganska bra faktiskt, det liksom flyter på, jag har saker att göra. Det är nog det som gör det, att jag gör saker om dagarna, stiger upp i vettig tid. Försöker planera, stöter bort dom negativa tankarna och känslorna. På automatik. Längesedan jag hade riktig ångest. Allt verkar gå som jag vill just nu. Jag vet att jag kan hamna i en svacka igen men då får jag vara beredd att kravla mig upp snabbare.

Jag var så fruktansvärt trött på att älta saker och inte tillåta mig själv att ha en enda bra stund, trampa ner på mig själv och straffa sig. Jag var trött på att låta sjukdomen styra mitt liv. Och när jag blev sårad igen av någon som betydde mycket för mig fick jag nog. Jag tänker inte gå flera steg bakåt för det, jag är värd mer än så. För första gången kan jag vara glad att jag är jag. Kommer ihåg så många gånger jag har tänkt "jag önskar jag var någon annan bättre, någon lyckligare" men jag gillar att vara jag, jag vill inte vara någon annan än mig. Är på något sätt glad att jag har upplevt det jag upplevt, alla svårigheter. För det gjorde mig till den människan jag är idag. Och, om jag var någon annan. Skulle jag då haft mina allra närmaste vänner där? Nej. Och jag skulle aldrig vilja byta ut dom mot några andra.

Aldrig riktigt varit den där festtypen heller. Har haft dåliga minnen från fester. Utanförskap, kaos, deprimerad, psykoser. Föredrar med att sitta med en vän eller fler och dricka vin. Och ha kul på egen hand liksom. Utan allt det här kaoset som brukar bli på fester. Visst, någon fest kan jag gå på, men sällan. Kan ju vara också för att jag inte känner så många som bjuder mig. Innan var jag jätte ledsen över det, men nu är jag ganska glad att det är som det är.

och..

Jag ÄR bra. Jag förtjänar att må bra.

Haft en väldigt fin helg. På fredagen åkte Kjolle och jag till Emelie och Fredrik, drack vin, pratade och såg en VÄLDIGT hemsk film. Var rädd igenom hela. Spillde tom vin på min klänning för jag hoppade till. Ja, Iallafall trivdes jag i sällskapet jätte mycket. Så det var en lyckad kväll. På lördagen skulle jag äntligen få träffa Martha. Vi var hos henne åt MASSA onyttiga saker, glodde på tv och pratade. Om allt. Känner mig så bekväm med henne. Kan ju vara för jag har känt henne väldigt länge. Iallafall, så bestämde vi oss för att dra till nivå sen på kvällen och ta en öl eller två. Lika trevligt där. Tog bussen hem halv tolv och sen gick jag och lade mig i min säng, med min katt i famnen. Jag var nöjd.

Idag ska jag slöa och inte göra ett jävla skit. Kanske ska träffa Martha på kvällen sen, men vi får se om hon hinner. Det här var nog den bästa helgen på.. år? Jag tror inte jag mådde dåligt en enda gång. Bara trivdes och njöt.

Imorgon börjar dock praktiken igen, men det är faktiskt sista veckan nu. Min arbetsförmedlare och jag ska diskutera om jag vill fortsätta att vara är eller inte. Men, då ska jag säga nej. Jag vill ha en praktikplats som kan leda till ett jobb, för jag börjar känna mer och mer att jag är i behov av en egen lägenhet.

Fortsätt kämpa.

Har varit i göteborg över helgen, kom hem igår. Så fruktansvärt segt på vägen hem, tar så långt tid. (segt till också) Det var skönt att komma iväg. Och så fick jag umgås med nicole hela helgen! Tummen upp på det. Nu planerar jag att åka ner till malmö och träffa martha nästa helg. Om jag fått mina pengar då dvs. Nu i helgen ska jag träffa emelie på fredag igen, prata och dricka vin, jag vet att det kommer att bli trevligt! Innan dess träffar jag mathilda. (najs det med) Och på lördag ska jag och martha äta massa onyttigheter och glo på film. Vad jag har saknat den kvinnan! Ja, hon kommer upp hit och stannar några dagar. Så ska inte åka ner till malmö än.

Känner på mig att det här kommer bli en bra vecka! Även om att det kändes tungt idag. Ett svart moln hängde över mig. Var mycket nedstämd. Vet inte riktigt varför. Men det har blivit lite bättre nu. Kämpar som satan och försöker verkligen se saker posetiva. Att tänka på att jag faktiskt har utvecklats väldigt mycket.

1. Jag klarade av att åka till göteborg och tillbaka, även ifall det var byten.
2. Jag kan säga ifrån bättre om det inte är något jag gillar eller vill
3. Jag har lärt mig att jag INTE är min sjukdom

So, fight on ems. Du är på rätt väg.

Kände mig glad idag efter jag gick ifrån mötet på psykratrin. Vi pratade om kämparglöden, tåget till göteborg, praktiken, jobb, egen lägenhet. Det är faktiskt nog mest därför jag INTE vill ge upp, jag vill ha mitt egna ställe, få lite fristad. Inreda.. göra dom tråkiga sakerna, som diska.. städa. Som jag säkert kommer att tröttna på ett tag jag bott där. Hon sa att det funkade att jobba 50 % och vara sjukskriven resten. Så, nu gäller det bara att hitta ett jobb genom arbetsförmedlingen. Med hjälp av bästa Börje.

Så får vi se om jag fixar det själv utan av soc är inblandande. Och det vill jag göra! (nej jag har inga problem hemma) men man kan fixa det där om man har haft svårigheter i livet, osv. Vill helst klara mig utan dom i alla fall.

Praktiken går bra, dock får jag damma föööör mycket. "damma det och det och det" imorgon skulle jag få plantera.. och då är det torsdag. En dag innan jag åker till lilla nicole.

Det kommer gå bra.

Har varit sjuk så har inte haft någon lust att skriva här. Varit lite off från allt faktiskt. Blev att jag gick ut sen på fredagen. Det var kul. Men nu har jag mött ett dilemma. Och eftersom alla andra kan läsa den här bloggen kan jag inte ta det här. För lite privatliv får man ha va? haha. (måste ta tag i mobilen och skriva NU, kommer jag göra det, huh? feg jävel)

I helgen tar jag tåget till gigantiska göteborg! (om man jämför med karlskrona så ja) Ska bli mysigt och kul.

(och nu kan jag pusta ut för nu är allt löst) känner mig lugn och ångesten är borta.

.. och imorgon ska jag träffa Emelie, och jag längtar! Vi ska ta en fika på Lennarts. Tänkte passa på att gå till bokia då och köpa lite böcker. (behöver det till tågfärden) Tror även min fina beställning från odium kan komma imorgon, eller åtminstone den här veckan. (undrar hur mycket pengar jag har kvar?) Måste jag checka upp. För övrigt grät jag igår innan jag skulle sova för jag saknade kontakten med honom. Dock är det stabilt just nu med det ändå, eftersom jag inte kan se längre vad han skriver på facebook. Vet inte vad jag känner inför honom.. antar mest att det är saknad.. och hat? Jag är förbannad på honom för han sprang iväg från allt, hur han kunde lämna mig när han visste att det var alltid det jag fruktade. Förbannad för att han sa att min vänskap betydde mycket, sen poff, lämnade han mig. Hur han kunde vara så kall mot mig. Egentligen borde jag inte slösa mina tankar på det. Men jag ångrar, att jag berättade så mycket för honom, mina hemligheter, tankar och funderingar. Bara för jag blev kär i honom, så ville han inte veta av mig? Man kan visst bli kär efter man träffats 2 gånger. Herregud. Jag träffade ju för fan min första pojkvän. På internet. Och var redan kär i honom innan vi träffades. Men alla har väl olika uppfattningar på det.