Tårar, tårar, tårar. Om det här skulle försvinna skulle jag kunna leva. Enda sen förra sommaren, har jag haft dom här besvären. Jag kan ärligt säga att jag aldrig har mått såhär dåligt och vara så rädd för att dö. När jag precis förra sommaren blev "dumpad" av en kille. Bestämde jag mig att det fan fick räcka med självömkan. Fick praktikplats och jag verkade komma upp på fötter. Jag vet inte om det var efter besvären började där, eller innan.. men det var ungefär där. Hamnat i en jävla svacka sen dess. Det har ju för fan snart gått 1år. 1år har jag haft symptomer på en jävla hjärtinfarkt. Jag har gråtit i floder, haft otroligt mycket ångest, har tänkt väldigt mycket på att avsluta allt. Och jag skäms så mycket, skäms som fan att jag har dom här besvären. "Hej jag är tjockis" skriker det om det. Det jobbigaste måste vara att min familj inte tror på mig. Inte alls. Jag har alltså inget stöd ifrån dom. Jag blir så frustrerad. När jag sa till mamma att jag skulle sluta helt med alkohol, godis och cigaretter så hörde jag på hennes ton att hon tyckte jag överdramatiserade allting. Samma sak med min bror. Inte ens när jag sa att jag får ont i vänster arm dagen efter jag druckit alkohol så trodde hon inte på mig. Jag är rädd för att sova, jag är rädd för att äta, jag är rädd att vara vaken, jag är rädd att ta min medicin. Jag har hoppat min medicin till och från nu. För det är inte bra för hjärtat. Kaffe är inte bra. Smör är inte bra. Fett är inte bra. Vad är egentligen bra? Vad kan jag egentligen äta? För ett år sedan var jag på vårdcentralen. Allt var bra. HUR FAN KAN ALLT VARA BRA?? Nu om jag går dit igen kanske det visar sig att jag har fått något jävla hjärtfel. "Bröstsmärtorna kan bero på ångest." BARA FÖR DOM HAR LÄST MIN JÄVLA MEDICINLISTA OCH SER ATT JAG HAR KONTAKT MED PSYKRATRIN. JO, DÅ BLIR MAN PLÖTSLIGT INTE TAGEN PÅ ALLVAR! NEJ JAG ÄR BARA EN PSYKISKT SJUK ÅNGESTLADDAD MÄNNISKA. Jag känner varje dag att det sticks i kroppen. Särskilt i vänster arm, ryggen och händerna. Det känns liksom som ett tryck. Det gör inte ont, men som sagt. Ett tryck. Ibland får jag "attacker" särskilt på kvällarna när jag ska sova. Hugg. Vänta. Stick stick. Vibreringar. Hugg. Det där med att det vibrerar i bröstet känner jag HELA TIDEN. Därmed får jag sömnproblem. Kan inte fokusera på att sova. Plus då att jag är rädd för att sova.

Jag måste säga, att detta. Är värre än den allt det andra jag har problem med. Det här är det mest sjukaste, hemskaste, smärtsammaste (psykiskt) jobbigaste jag varit med om. JAG KAN INTE LEVA. Jag kan inte, jag lever inte.

På senare tiden har det gjort "ont" obehaglig känsla när jag andas in. Det blir bara värre och värre. Jag trodde det hade blivit bättre, men så fel jag hade.

Hellre att jag tar livet av mig än att dö i en pinsam hjärtinfarkt. För även om jag slutat röka så blir det ju inte bättre. Hur gör man då?

Jag vill inte bära på det här ensam.
Ensam är fan inte stark.

Och jag fortsätter att gråta.

Tror inte jag orkar skriva så mycket om det iallafall. Skriver när jag känner för det. Men det går OK. Har iallafall hållt undan mig från godis och sånt. Blivit för lite träning dock. Ändå så känns det i bröstet ändå. Tar väl ett tag innan det försvinner, hoppas jag.. tänk om det är skadat permanent? Ush, ska försöka inte tänka så. Har märkt att tex. kolla på film blir mycket tråkigare när man inte har choklad. Har blivit en sådan vana. Har inte rökt på.. 3 dagar ungefär. Känns inte ens jobbigt. Har ingen sug efter det. Inte efter alkohol heller (har jag inte haft på länge) det är bara den här jävla chokladen.

Nu får det bli ett slut.

Jag är i dåligt skick.
Vibrerar och ont i bröstet och hjärtområdet.
Yes. Det verkar ha börjat igen.

Jag måste verkligen börja kämpa på riktigt nu.
Med att gå ner i vikt, sluta röka.
Sure, jag har gått ner några kilo.
Men det verkar inte räcka.
Orkar inte ens berätta för mamma och pappa och gråta över det, för dom tror inte mig ändå. Ingen tror mig.
Har tröttnat på att säga om och om igen att det inte är ångest, att jag inte har någon slags hypokondri eller är nojig. Jag är i dåligt skick helt enkelt. Och den enda som kan göra något åt det är jag. Jag hoppas verkligen inte att det är för sent och ändra min livsstil. Jag har gjort framsteg, men faller tillbaks i en liten svacka då och då. Jag äter nyttigare, jag dricker nästan aldrig, jag röker mindre. Men jag antar, att i detta fallet, att det inte går att trappa ner. Utan måste sluta helt. Sluta med socker och fett, inte dricka alls och sluta röka. Det är bara så jävla svårt. I många år har jag haft alkoholen som en tröst, samma sak med socker och rökning. Nu kan jag inte ens ta det med måttliga mängder. Jag måste sluta helt. Men det är jobbigt, för ingen peppar mig. Ingen säger "nej emma, köp inte godis!" Ingen tar detta seriöst. För lite godis kan väl inte skada? Vissa tar mer skada av det än andra. Vissa kan leva ett ohälsosamt liv utan att få problem. Väga 30 kilo mer än mig och inga problem. För jag är inte skadligt överviktig. Jag har 16 extrakilo på mig. (enligt bmi) Jag har sagt så många gånger att jag ska sluta med allt detta men inte lyckats. Måste vara jävligt tröttsamt och höra det om och om igen. "Gör något åt det din idiot" måste ni tänka.

Imorgon ska mitt nya liv börja.
Ska försöka skriva här varje dag om min vikt och träning+det gamla vanliga.

Börjar på 85kilo.
Slutar på 65 kilo.

Första delmålet är 80 kilo.
Det är just den siffran jag ska fokusera på nu.

INTE RÖKA.
INTE DRICKA ALKOHOL.
(möjligtvis när jag åker upp till nicole i gbg om cirka 1½ månad. Men ytterst lite. Och bara vin.)

Jag måste sluta, min framtid hänger på detta.

At least, if I'm thin. I'll have something I can be proud of myself for, something I can like about myself.

Jag kommer aldrig kunna leva som en normal människa. "definera" normal undrar ni säkert. Frisk i kropp och själ. Inte gråta och ha dödsångest och SAMTIDIGT inte vilja leva. Jag vet inte vad jag ska göra, allt som kan gå fel, går fel. Tårarna slutar inte rinna. jag är SÅHÄR nära att ge upp, ALLT.

Klara den här natten, hur?