Impuls

If you look at your reflection
Is it all you want it to be?
What if you could look right through the cracks?
Would you find yourself...
Find yourself afraid to see?

Mitt kaoshjärta slår. Lusten att släppa allt. Göra allt jag INTE ska göra. Impulser, impulser, impulser.
Alkohol, rakblad, destruktivt sex. Flykt, flykt. Jag känner att jag har kommit in ett litet steg i det igen men jag försöker hålla mig i shack. Dränker mitt skrik i kudden. Le. Le. Alltid le. Prata. Även ifall orden inte kommer ifrån mig. Känner att rösten blir förvrängd. Det är jag men ändå inte. Och tom, ja det är jag. Det bara ekar av ihållighet och falskhet. Försöker gömma min sjuka sida så gott jag kan. Men när det inte går att skymma längre, när den hänger över mina axlar, visar sitt mörka moln över mig. Skymmer sikten ur vad jag ska gå. Då är det försent. Impuls.

Jag har sagt förut att även om jag mår dåligt så orkar jag ändå lite mer. Nu känns det som jag har dränkt dom orden. Jag vet inte om jag orkar. Jag är nära ett sammanbrott. Jag vill så gärna prata om hur jag mår för andra, men mina ord blir tomma. Glömda. Istället lyssnar jag på den andra, nickar, ger råd och ser förstående ut. När det är helt kaos i mitt huvud och jag vill bara lägga mig på golvet och skrika. Det är svårt att vara glad, så jävla svårt. Och även om jag bryr mig om den andra personen kan jag inte hjälpa att tänka "jag då?" men jag vet att det är mitt fel, för jag kan inte prata om det. För jag vet inte varför jag mår dåligt. Så vad är det för mening då? Finns det ens en mening att gå till psykologen och prata när man inte ens förstår   sig själv? Varför är inte jag glad? Jag har ju så mycket att vara glad för. Men jag kan bara se allt i nattsvart.

Förvrängda röster. Ful, fet, oduglig. Borde skära sönder mig eller ännu bättre dö. För då skulle jag väl gjort en tjänst? Både för systemet och människorna. Äcklas över mig själv att jag ska få aktivitetsersättning. Ditt odugliga fanskap, varför ska inte du göra en tjänst i samhället och jobba som alla andra? Jag är sjuk, förlåt. Nej, du är bara lat.

Eller hur var det nu igen?
Brottas med två röster från olika sidor.

Impuls.

Sitter här framför datorn på eftermiddagen och suger in varje ord på en låt. Antlers-Atrophy.

"You've been living awhile in the front of my skull, making orders. You've been writing me rules, shrinking maps, redrawing borders. Ive been repeating your speeches but the audience just doesn't follow. Because I'm leaving out words, punctuation and it sounds pretty hollow. Ive been living in bed because now you tell me to sleep. Ive been hiding my voice and my face and you decide when I eat. In your dreams I'm a criminal, horrible, sleeping around. While you're awake, I'm impossible, constantly letting you down."

"Some one, oh anyone, Tell me how to stop this. She's screaming, expiring and I'm her only witness. I'm freezing, infected, and rigid in that room insider her. No one's gonna come as long as I lay still in bed beside her."

Jag vill gråta, jag vill så gärna gråta. Men det kommer inget. Försöker pressa så hårt jag kan. Ögonen blir glansiga. Jag vill skrika. Men jag får inte ut ett ljud. Vill sova, sova bort all skit. Alla minnen. Alla mörka tankar. Sjukdomen styr verkligen mitt liv. Jag hatar det. Dom här känslostormarna.

Fuck it.