Har varit i malmö och träffat Martha ordentligt sista gången innan hon åker till kuba. När jag kom på lördagen drack vi och festade för oss själva i hennes lägenhet. Sen senare åkte vi in till stan till klubben babel. En tjej kommenterade på att jag passade jättebra i earl. Inte många brukar komma fram och säga fina saker till mig ute så blev jättejätteglad. Var en ganska galen natt. Mycket alkohol och dansande. Och jag fick hångla (huurrraaaiiii) haha. Man skämde nog ut sig på klubben på olika sätt men det var värt det! Dock har Martha och jag minnesluckor. Men vi skrattade åt det dagen efter vi vaknade, hur packade vi var. På söndagen chillade vi bara, åkte in till stan och köpte mat. Gick och lade oss tidigt. Och nu är jag hemma. Den här veckan ska jag fokusera på träningen igen. Måste komma igång. Men det hindrar inte mig att vara social. Ska träffa Anna på lördag och sova över. Kanske träffa en nyfunnen vän vid namn Emelie på torsdag. Sen blir det både möte på psykratrin och arbetslivsresurs. Min bror ville öla med mig innan han började skolan i växjö så det ska jag nog med kunna klämma in! Nå, nu ska jag nog hälla upp en kopp te och kolla på film. Det blev ett ganska tråkigt inlägg den här gången men jag har inte så mycket annat att skriva. Lite ångest hit och dit dom senaste dagarna men det får jag ju alltid räkna med. Den sociala delen går bra just nu, jag träffar fina människor som är BRA för mig. Inget destruktivt. Skulle bli ultimat om jag kunde skaffa en lägenhet.. ska ta upp den med min psykolog nästa gång på onsdag, om mitt bidrag räcker till att skaffa bostadsbidrag. Jobb biten kommer ta ett tag och jag orkar inte vänta tills jag har ett jobb.

Och det här med borderline, har jag har tydligen. Jag har fått diagnosen nu. Vi ska ta in mina föräldrar på samtal så dom förstår det förhindret. Det posetiva är ju att man kan bli av med borderline. Fick jag reda på från min psykolog. Antar att man är en "frisk borderline" då. Ska även fråga om jag kan få mer information om förhindret. Ni märker att jag skriver "förhindret" istället för "sjukdom"? Sjukdom klingar inte bra i öronen.  Känns så hårt och brutalt. Så jag förfinar det lite.

Ska även köpa tågbiljett till Nicole också. Ska dit den 7 september. Kommer bli kul. Men jag är jättenervös att jag kommer byta i hässleholm då.. så stort och jag har världens sämsta självkänsla och självförtroende så jag är rädd att jag kommer få panik i bytet. Hoppas jag får tid på mig.

Well, nu var det den där kopp te'n!

Är jag så dålig?

Varför får jag aldrig finna kärlek? Är jag för ful? För tjock? För skadad? Tråkig? Vänner pratar om kärlek, sex, förhållanden. Vad får jag? Vem går egentligen fram till mig på krogen utan att söka efter sex? Dom går inte fram till mig för jag ser bra ut, utan att dom är så jävla desperata att dom väljer en fet ful äcklig tjej som inte kommer få till det ändå. "Okej, hon kan jag väl ligga med." Har jag för höga strandad? Ska jag acceptera att falla för någon jag inte finner attraktiv eller intressant? Det har jag försökt för många gånger, men det enda jag känner är "nej nej nej" och känner mig smutsig och äcklig. Vem skriver till mig på någon sida och säger att jag ser bra ut? Ingen. Hela mitt liv har kretsat just att ingen vill ha mig för jag är för tjock. Även när jag var som smalast. Jag måste erkänna att det fanns mer killar för mig när jag var smalare. Har sammanlagt haft 4 olika förhållanden. Och dom kom tätt intill varandra. Varför? Jo, jag kan bara se det som den enda anledningen för jag var smalare. Jag har gått ner i vikt men jag trivs inte med mig själv. Min kropp är vidrig. Sen kommer ju detta, är jag för tråkig? som jag sa tidigare. Avensjuk på alla mina vänner. Jag vill inte vara det, men jag är tyvärr det. Jag är den där tjocka vännen. Den där vännen. Inte i centrum. Inte någon kollar på. Och så kan man lägga till ärren på mina ärmar, hoppsan! Där sjönk jag ännu mer i attraktiv-skalan.


HA-HA-HA-HA. Den-tjocka-snälla-emma.

Tillbaka

Längesedan man skrev här. Jag har inte haft orken och inte heller lusten. Funderar på att stänga ner min blogg. Blir mer och mer uppehåll ifrån den. Plus att knappt någon läser den heller. Den är ju först och främst för mig själv men skulle vara kul med lite kommentarer och peppande. Yeye, alright. Det har börjat kännas stegvis bättre med mitt humör. Tror det kan vara mycket med att jag fick sertralin tillbaka. Går inte lika mycket upp och ned. Tomrummet är dock forfarande kvar. Börjar känna mig mer och mer avtrubbad och lite bitter över min situation. Känns också som jag inte riktigt är här, att det inte är jag som pratar, rör mig. Känns också som jag har två olika personligheter, två olika sidor. Vet inte hur jag ska förklara det. Den glada Emma känns så falsk, jag vet inte om jag faktiskt ÄR glad eller om jag fejkar det. Jag vet att jag alltid brukar överdriva för att vara trevlig. Den glada Emma känns som ett innehållslöst tomt skal. Medan den depressiva Emma känns mer äkta. Jag känner och finns. Även om jag finns på ett mörk ställe så lever jag. Låter det begripligt? Tycker det låter skruvat. Att den glada Emma känns död medan den andra lever. Ska det inte vara tvärt om?

Var iallafall hos min psykolog i måndags, jag tror vi börjar med en slags utredning nu (?) för hon tog fram en helt häfte om borderline. Skulle svara på frågor. Den första sidan tog säkert 25 minuter. Och det var det enda vi hann. Vi gick även igenom veckokortet. Liknande veckokort jag hade på BUP när jag gick dbt där. Hon ville att vi skulle påbörja dbt behandling igen. Mycket som händer nu. För idag så träffade jag och min handläggare på AF några på arbetslivscoach. (hittar på något för jag kommer inte ihåg vad det hette) Och där ska jag börja. Känns riktigt seriöst nu att jag faktiskt ska förbereda mig PÅ RIKTIGT att gå ut i arbetslivet och det skrämmer mig. Som satan. Mer krav nu. CV som jag ska skriva om, kanske ringa efter praktikplats/jobb vad vet jag. Låter väldigt lite men det är ett jävla stort steg för mig. Att ta ansvar. Över mitt egna liv. Men jag ska klara mig. Även om jag mår skit, för jag SKA ha den där lägenheten, jag ska ha struktur i mitt liv, jag ska ta eget ansvar. Dags att börja bli vuxen. Kan inte längre gräva ner mig och gömma mig. Jag måste klara detta, jag har helt enkelt inget annat val. Misslyckande är INGET alternativ.